Her (2013)
I en nära framtid i Los Angeles lever Theodore som är en komplex, själfull man som tjänar sitt uppehälle genom att skriva gripande, personliga brev åt andra människor. Med hjärtat krossat efter att ha avslutat ett långt förhållande blir han fascinerad av ett nytt, avancerat operativsystem som sägs vara både intelligent och ha ett eget medvetande. När han startar det möts han av ”Samantha”, en ljus kvinnoröst som är kvick, känslig och överraskande rolig. Då hennes behov och begär växer, i takt med hans egna, förvandlas deras vänskap snart till något starkare.
Detta är mig sannerligen en originell film, jag kan inte påstå att jag har sett det förut och grundidén i sig är något jag tror mycket väl lära inträffa i framtiden. Datorer lär utökas och jag slår vad om att vi lär skapa en "röst" åt dessa datorer som vi pratar med, personliga konversationer då och kolla bara idag så börjar det redan att inträffa. Så ja i mina ögon så är grundidén originell och skapar en väldigt realistisk framtid som jag kanske lär uppleva när jag är pensionär, kanske tidigare vem vet.
Men här kommer mitt problem in, en kärleksrelation med en dator... Av någon anledning så lär jag kanske inte bli så överraskad att det väl kommer hända med oss att i börjar skapa känslor för en dator, men jag kan inte hjälpa det att hela upplägget är väldigt väldigt akward.
Där är två scener där de har telefonsex och dessa scenerna är några av de mest akward scener jag har sett i en film, det är verkligen att du sitter där och vet inte vad du ska göra av dig själv och vill bara försvinna och inte bevittna de du bevittnar.
Sedan tycker jag att det hela är fel, som jag skrev tidigare ja det lär säkert hända och skulle inte förvåna mig. Men i nuläget att en person skapar känslor och blir kär i något som inte ens existerar egentligen, och ska inte ha några känslor (något jag kommer in på senare), så är hela upplägget väldigt konstigt och en handling som jag inte direkt kan säga att jag är något fan av. till och med när trailern dök upp var jag extremt skeptisk till om det ens skulle fungera. Och i de flesta fallen så fungerade det inte för mig.
Sedan så har tydligen datorn "Samantha" känslor och finns två scener där det låter som hon gråter. Enligt mig sak inte en dator ha känslor, det är hela upplägget med en dator de existerar inte fysiskt och har inga känslor och skulle inte förstå en om man frågar "hur mår du idag?". Men här kör det verkligen stenhårt i det att de har känslor, och det blir melodramatiskt av det och musiken spelas och Joaquin Phoenix ler och är glad. Nej, verkligen inget för mig då jag verkligen inte kan se storheten i det, trots att jag vill det.
Sist men inte minst så tar filmen sig ganska så seriös, något som jag inte kunde. Ja där är komedi snuttar där men dem kändes mer ur ton med tanke på hur seriös och dramatisk en hel del av filmen var, så de komiska bitarna kändes mer konstiga än roliga. Ja jag skrattade två gånger men det var mer utav hur akward hela scenariot var, ena var när Joaquin Phoenix hade telefonsex med Samantha. Självklart lär jag skratta åt något sådant då det är helt absurt att det går inte att hålla sig för skratt. Det andra var Spike Jonze cameo som rösten till ett alien barn i ett tv-spel som Joaquin Phoenix spelar. Låt oss bara säga att svordomarna kommer och det är en ganska rolig och söt scen.
Men där är bra saker med filmen.
För det första så älskar jag världen som Spike Jonze har skapat. Det känns som den mest verklighetsbaserade framtiden jag sett i en film på väldigt länge och som jag skrev tidigare, med största sannolikhet lär världen se ut så här när jag är uppe i åren. Samtidigt som fotot är otrligt fint och vackert att kolla på.
Musiken är också den mycket bra gjord, även ifall det är något överdramatiskt i vissa stycken men sådant gillar jag bara i filmmusik och här kom det till nytta.
Skådespelarna gör ett bra jobb, där har vi inget att klaga på heller. Förvånade nog så är Scarlett Johansson som gör rösten till Samantha den starkaste av dem alla. Även ifall en dator inte ska ha känslor, trots att filmen skapar det, så gör Scarlett Johansson ett väldigt bra jobb att leva in sig med enbart rösten. Hon är den som lämnar störst avtryck hos en och det starkaste med filmen.
I sin helhet en bra film. Även ifall jag aldrig kunde ta filmen seriös och fann mig själv tycka hela upplägget är otroligt absurt och akward, så lyckas filmen pricka in några rätt saker ändå. Med bra skådespeleri, fint foto, vacker musik och en bra insats från Scarlett Johansson som Samantha gör filmen sevärd.
Även ifall det är en alldeles för dramatisk film för en sådan här handling så kan jag inte förneka att idén är originell då jag inte har sett det förr och är en av de mer intressanta romantiska filmerna på senare år.
Fast om jag vill se romantiska filmer från senare år som också är lite udda sätter jag hellre på The Perks of Being a Wallflower, Moonrise Kingdom eller The Spectacular Now.
3.5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1798709/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=WzV6mXIOVl4
Jag skriver internationell titel till alla filmer som inte helt uppenbart kan förstås i alla fall. Jag vinner inget på att skriva Kurenai no buta istället för Porco Rosso och så vidare. 