Citat:
Ursprungligen postat av
Arbetarmakten
I vissa trådar hävdar du att du är anarkist, men ändå går du kapitalet och statens intressen i att försöka splittra arbetarklassen. Du är ju helt jävla rökt i huvudet, troligen påverkad av någon haschpsykos.
Om ändå verkligheten vore så enkel som du hoppas att den är och att du kan konkretisera den i ett fåtal parametrar. Om du tror mina ståndpunkter beror på en "haschpsykos", så tillåt mig att förklara mig lite grundligare, då jag kan förstå att det ser förvirrande ut ur ideologisk synvinkel att jag skriver som jag gör.
Jag är inte ideologiskt övertygad anarkist, jag är inte övertygad om särskilt mycket alls. Enda orsaken till att jag förespråkar anarkism är för att det är den ideologi jag hittills funnit som har godast chanser att reformera människor bort från mentalt vansinne och inse vad den faktiska verkligheten består av, inte dogmer och övertygelser. Förmågan och verktygen till att kunna lära sig ta faktiskt ansvar för sig själv och sina handlingar, vilket kräver enorm självinsikt. Det är alltså människan och dess välmående jag har i fokus, inte ideologi. Att fokusera på ideologi leder in psyket på felspår och övertygelser man inte behöver. Man måste lära sig krypa innan man kan springa.
Jag reagerar på att alla från vänstern till högerliberaler verkar gå i armkrok i de flesta större frågor och globalisterna (de mekanismer som vill slå sönder alla länder och privatisera hela planeten) står bredvid och nickar instämmande. Kvar står dessa ideologiskt övertygade och käbblar inbördes om i sammanhanget irrelevant nonsens, vilket har eskalerat (och av en god anledning).
Att den våldsverkande vänstern demoraliserar landet och destabiliserar den stat och det samhälle de låtsas kämpa för, gör landet en björntjänst och i själva verket stärker globalismens influenser, hur kan du då tro jag skulle sympatisera med detta?
Jag kan sympatisera med de vänstermänniskor som motarbetar globalismen, lika mycket som jag sympatiserar med nationalister när de också motarbetar globalismen. Om jag ska benämna mig ideologiskt är jag alltså antiglobalist i första hand och anarkistiskt tänkande (vilket jag är mycket väl medveten om i dagsläget är en fullständig utopi att fungera, precis som alla ideologier).
På samma sätt förstår jag om globalismen vill slå sönder I-länder för att bryta det hejdlösa konsumtionsmönstret och få stopp på resursslöseriet och mänsklighetens kollaps, men jag kan inte rättfärdiga metoderna man använder och den makt och de rikedomar man tydligen tänkt ta som sina egna, för att man "förstår bättre" och därigenom är tillräckligt kompetent för att regera i ett aristokratiskt, plutokratiskt världsherravälde.
Ni kan inte vinna genom att slåss och ni kan inte vinna genom att inte slåss, globalismen har fått decennier på sig att indoktrinera befolkningar med destabiliserande nonsens. Så, loppet är kört.
Den fullständiga ironin i sammanhanget är alltså att extremhögern och extremvänstern har mest gemensamt, då de båda avskyr globalismen (även om vänstern inte verkar inse att exempelvis mångkulturen är en globalistisk ideologi med syfte att destabilisera länder), medan alla ideologiskt däremellan främjar och legitimerar den. Jag ser såväl stat och institutioner som näringslivets krafter som pesten själv då de förtrycker människan och institutionaliserar dem som resurser, men eftersom staten är mycket svagare än globalismen, ställer jag mig på den svagares sida. Min fiendes fiende är min vän, så att säga.