Är det rimligt att skilja på sak och person?

Rent bokstavligt vet vi ju att sak och person är olika begrepp som refererar till olika ting. Men det
hör inte till frågeställningen.

Låt oss säga att en person har begått ett mord precis innan den dör, men hela livet innan begått goda handlingar. Det kan då verka faktuellt felaktigt att säga att personen är ond, då den sammantaget sätt varit god. Men säger handlingen inte samtidigt något om hur personen är?
Kanske är det dock fel att kategorisera personer som enbart goda eller onda. Kanske är
ont och gott även opålitliga termer.

Att skilja på sak och person verkar för mig vara ett sätt att komma undan det personliga ansvar vi har för våra handlingar.

Om en person hela sitt liv har mördat och gjort annat ont verkar det då inte felaktigt att skilja på sak och person? Kanske hade dock omständigheterna varit rent olyckliga, exempelvis i krig.

Lagen skiljer ju inte på sak och person på det sätt att "personen" straffas för en brottslig handling den begått. Det hade varit praktiskt ohållbart att skilja på sak och person rent juridiskt.

Person definierar jag som: En moralisk agent.
Sak definierar jag som: Ett ting, En händelse, En process.

Är det rimligt att skilja på sak och person? Vad tycker ni? Vad innebär det att skilja på dessa två ting?

Kanske finns det ingen klar definition över vad en person i meningen "jaget" är. Annat än en massa minnen och minneslänkar. Dessa kan kanske inte vara goda eller onda?

Man är ju sina handlingar. Det man gör, det är man. Jag tycker att man kan säga att det finns goda och onda människor. Man brukar ju säga att det finns gott och ont i alla men det är inte heller riktigt sanningen.

Vi är är vad vi är.

Vi kan ha varit hur onda som helst under vårt liv.
blir vi goda under en timme, då är vi goda under en timme.

och vise versa.

Ja, det är aldrig för sent att ändra sig!

Håller med.

Men hur tungt väger 10 minuter godhet mot 50 minuter ondska?
Spelar det någon roll om en person varit brottsling ett hel liv,
och senare under liten tid kanske skapat något som världen kommer gynnas av i många hundra år?

Hur ska man väga godhet och ondska?
Själv nöjer jag mig vid att i aktuell tid bestämma mig för vad jag tycker om personen.
Framtiden är inte i mitt medvetande. Historians påverkan är inte självklar för framtiden sanning.

Det goda är många gånger omgivningens ansvar i att bemöta framtiden och inte fördöma och skapa mer förutsättningar i ondskans namn.

Vad jag menar är att ondska inte förhåller sig i en singularitet,
utan är en process där jag är inblandad som komponent... jag kan vara god, men samtidigt vara del av ondskan och underhålla ondska med min föreställning om godhet som kraft.

Jaså?

Låt oss säga att du tvingas vara fångvakt i ett koncentrationsläger, om du inte gör ditt jobb så dör du. Är du ond?

Det är inte säkert att en brottsling är en ond människa. Eller ens en dålig människa. Men har man levt som en brottsling hela sitt liv, då är det ju så, då är det ens liv.

Men om jag definierar ondska och säger att ondska finns så betyder det inte att jag underhåller ondska eller är en del av det utan snarare tvärtom.

För fångarna så spelar det ju ingen roll i det läget om jag är ond eller ej. Jag fyller ju den funktionen som jag gör liksom.

Vad är då ondska?
Vad orsakar ondska?

Det är fullt rimligt att skilja på sak och person! Saken står för den objektiva -personen för den subjektiva!
Begreppet är intressant att analysera när man pratar om konflikter och lösningar till dessa konflikter!
Om någon försöker lösa ett problem från ett objektiv perspektiv får problem när den andra lägger sig på en subjektiv nivå.........
Står man inte på samma nivå finns ingen lösning heller............

Egentligen så är det bara nuet som är det väsentliga. Det som har varit och det som kommer det finns inte, det finns bara här och nu, vad händer nu.

Om jag tex råkar trampa min katt på svansen så säger jag förlåt men det är ju helt utan relevans för katten. Om det inte var meningen eller ej det spelar ingen som helst roll, det hände and thats it!

Njae. Som så ofta så tycker jag att denna filosofiska fråga kokar ner till hur vi använder språket.

Den gamla klyschan om att "man ska skilja på sak och person" betyder för mig ungefär att bara för att en person gör en dum (eller bra) sak en gång så betyder det inte att han kommer att göra det igen.

Typ:

"Palle drack sig full på äppelvin, och sen slog han sönder hela mitt vardagsrum. Han är en ond människa. Jag kommer aldrig att bjuda honom på fest igen."

"Jomen jag känner honom sedan gammalt, och han har aldrig gjort några dumheter tidigare. Du måste skilja på sak och person."

Vad uttrycket syftar på är väl just dom fall där vi har goda skäl att tro att en människa inte kommer att göra samma onda sak igen? T ex, om Palle i historien hade varit en egoistisk alkoholist med dokumenterad historik av dåligt ölsinne så kanske just det talesättet inte hade varit så väl valt. Och å andra sidan så ursäktas ju inte en enskild dålig handling av ett aldrig så gott "track record". Om man gör en dumhet så får man betala, oavsett hur mycket eller lite dumheter man har gjort innan. Men om det är ens första dumhet så ska man kanske få en andra chans. Typ så.

Huruvida en person på det stora hela taget är "ond" eller "god" tycker jag sen är fullständigt subjektivt. En människa som bara sett på TV hela livet och sen dör, är han ondare eller godare än en äventyrare som skadat eller till och med dödat andra på tveksamma grunder, men å andra sidan räddat livet på flera oskyldiga medmänniskor med sitt eget liv som insats? Olika filosofer ger olika svar (Kant vs Mill t ex) men jag tycker var och en måste göra sin egen bedömning där.