Har mycket ideologiska funderingar kring just det här. Kring min kärlek till Sverige alltså.
Jag intresserar mig väldigt mycket politisk filosofi och befinner mig väldigt långt ut till höger. Jag är en sådan där som läser traditionalistiska bloggar, typ
www.solniger.net och
www.alternativeright.com, och känner starkt för tanken på blodsband som den solidaste grunden för en stat och som en central del av definitionen av en nation.
Samtidigt har jag helt enorma känslor för Sverige. Verkligen, när jag på allvar tänker på Sveariket och allt vad jag förknippar med det så känner jag den sortens intensiva ömhet som jag tror att man kallar kärlek. Det är stort.
Men jag är ju sydslav. Jag är bosnier. Mitt blodsland är ju en bosnisk nation, en sydslavisk nation eller en panslavisk nation. Inte det nordiska och urgermanska Sverige som jag föddes i, och som fostrat mig.
För att besvara frågan - varför älskar jag Sverige? - så måste jag erkänna att kärleken nog på många sätt har ett själviskt ursprung. Sverige har gjort allt för mig. Och det fortsätter att ge. Mitt liv i Sverige är tusen gånger bättre än mitt liv i Bosnien skulle ha varit. Min Sverigeinfatuation är ursprungligen en sorts tacksamhetskärlek till Moder Svea.
Men vid det här laget är det mer än så. Jag känner Sveriges historia, identitet och kultur intimt. Jag vet mer om Sverige än den överväldigande majoriteten av riktiga svenskar. Jag blir sådär mjuk inombords när jag ser granar speglas i Vättern, blonda svenska barn som leker i vattenrbynet - eller majestätet i Stockholms livrustkammares utställning. Jag läser dikter av Axel Lundegård, böcker av Werner von Heidenstam och politiska skrifter av Vera Oredsson. Jag är hur sentimental som helst över det klassiskt svenska.
Och jag känner i stort sett inget för Bosnien, som jag besökt många gånger. Det är varmt och smutsigt. Jag känner inte igen något. Jag har inte några gemensamma referensramar med människorna som bor där. Jag talar deras språk, men med en mild svensk brytning som får alla mina jämnåriga att dra på mungiporna.
Det kan låta löjligt, men jag har faktiskt ganska mycket ångest över det här. Funderar på att bara skita i att jag inte egentligen inte hör hemma här, och ta en svensk man och föda hans barn. Men det skulle kännas oärligt. Både mot mig själv, och mot mina ideal, men också mot allt vad jag identifierar mig med (nämligen er, ni arga vita män).
Vad tycker ni? Borde jag åka hem? Eller är jag redan hemma?
Beror det kanske på hur jag är, på om nationen har nytta av mig? I så fall vill jag berätta att jag får höga resultat på intelligenstest och att jag studerar juridik. Mina ögon är någonstans mellan gröna och bruna och jag är inte särskilt mörkhyad, även om jag har svart hår.