Citat:
Ursprungligen postat av
cyberkalle
1990is lag hade massor med lirare som hade mer stake än någon från dagens elva.
Tyvärr så tror jag inte att dom når ändå fram.
Som kalle skriver så fanns det denna period oerhörda vinnarskallar i det tyska landslaget. De generationerna fotbollsspelare gick ju till VM-final –82, -86 och –90, tre världsmästerskap i rad, mer på vilja och inställning än egentligt skönspel. Inte för de spelade grisfotboll, fanns alltid någon eller några riktiga ”lirare” i laget, en mittfältsgeneral samt en klinisk målskytt, men mest påtagligt var just inställningen. Stenhårda i närkamper, 110%:iga i varje match och ett ”krigande” på hela planen. Lite förenklat kan man säga att de satte försvar före anfall.
74-laget var mer ett gäng duktiga bollspelare dirigerade av en Beckenbauer. Spelarna ville hålla i bollen och föra matcherna, man spelade ut sina motståndare. Visst fanns det många vinnarskallar även då, men det var inte lika påtagligt. Mer en extra dimension är det som ”bar laget” likt 80-90. I 70-talets manskap fanns flera spelgenier, inte bara Kaiser Franz. Det lagets prio 1 var anfallsspelet inte att försvara sig.
Så som en neutral åskådare var 74:laget mycket enklare att älska än 80-90-talens ”tyska maskin”. Lite som det fungerar idag, finns många runt om i världen som gillar Tysklands sätt att spela. Men är det vinnarskallar man vill se, då är det laget VM 90 som gäller, tänk bara på Jürgen Kohler eller Lothar Matthäus.
Dagens landslag är därför mer likt det på Gerd Müllers/Beckenbauers tid, pendels svängde tillbaka när Klinsmann/Löw tog över manskapet. Men nog skulle man vilja se en riktig "supervinnarskalle" springa runt och domdera lite på planen. En sådan skulle behövas många matcher.