Appojaure-domen.
Även här framgår nu i efterhand att domstolen varit kraftigt vilseledd av i första hand SP men att även vittnesmål från SÅC vägt tungt, fyllt av mumbo-jumbo om återskapade minnen.
Citat:
Quick har vid förhör uppgivit att också en annan, av honom namngiven person - i det följande benämnd Jonny - skulle ha varit med honom vid förövandet av ifrågavarande gärningar. Då någon teknisk bevisning som binder denne person vid gärningen inte föreligger har förundersökning vad gäller nämnde Jonny lagts ned.
Det finns alltså ingen teknisk bevisning i detta fall heller varken mot SB eller dennes påstådde medhjälpare. Medhjälparen åtalas inte och kallas inte som vittne. Det framgår endast underförstått att "medhjälparen" nekar. Märkligt att domstolen så totalt kan ignorera denna påstådde medhjälpare.
Vid Råstams granskning visar det sig att denne person, Johnny Farebrink, hade alibi.
Citat:
Vid rekonstruktionen korrigerar Quick sina tidigare under förundersökningen lämnade uppgifter rörande Marinus respektive Janny Stegehuis läge i tältet.
Citat:
Quick har vidare berättat om den blodsamling som funnits i tältet, pekat ut de skador som funnits på tältet samt berättat att Jonny med en sten eller i varje fall något tungt föremål utsatt mannen för ytterligare våld. Det må, vad gäller sistnämnda uppgift, här anmärkas att Quick vid huvudförhandlingen ändrat sin berättelse och numera erkänt att det var han, som använt sig av en sten som han slagit mot Marinus Stegehuis ansikte.
Redan här har borde varningsklockorna ringa för fullt. Domstolen är alltså medveten om att flera uppgifter har ändrats.
Sedan kommer vittnesmål från SP.
Citat:
Quicks sätt att berätta visade sig vara detsamma som i tidigare mål. Han redogjorde för vissa minnesfragment men under förhörens gång "öppnades" händelseförloppet mer och mer. Berättelsen var från början ingalunda sammanhängande. Han uppgav själv att han på grund av sina ångestkänslor måste skydda sitt inre jag genom att hitta på någonting, som gränsade till sanningen.
Hur domstolen kunde acceptera detta som tungt vägande bevis är en gåta.
Sedan följer en intressant mening.
Citat:
Vid de kontroller, som utförts har inte framkommit någonting som tyder på att Quick skulle ha fått information rörande händelseförloppet utifrån.
Vad var det för kontroller och vem gjorde dem? Litar man åter helt på SPs egna ord ?
Från Jan Olssons vittnesmål:
Citat:
Olsson har därefter i sitt vittnesmål kommenterat vissa av de tidigare omnämnda filmsekvenserna från videobandsupptagningen
Dock ingen beskrivning av vad det var Olsson kommenterade! Man får känslan av att domstolen medvetet mörkar vissa detaljer för att bevisningen ska verka bättre än den är.
Citat:
Olsson har i sitt vittnesmål avslutningsvis anmärkt såsom förvånansvärt att Quick visat sig kunna minnas så många detaljer kring ifrågavarande händelse.
Läser man Råstams bok inser man att Olsson vid rekonstruktionen insåg att "Någonting var väldigt, väldigt fel." Detta framgår inte alls i domen, till viss del får detta skyllas på Olsson själv, han har trots allt givit stöd åt åklagarens version.
Anders Eriksson:
Citat:
Anders Eriksson har vid fortsatt sakkunnigförhör i likhet med Olsson kommenterat vissa av de tidigare omnämnda filmsekvenserna fårn videobandupptagningen
Inte heller någon beskrivning av vad det var Eriksson kommenterade! Även Eriksson vittnesmål används som stöd åt åklagarens version.
Här har domstolen alltså använts sig av några vittnen utöver SP och SÅC vilket är en förmildrande omständighet vad gäller domstolens ansvar.
Dock är det SP och SÅC som väger tyngst, samma två personer som var viktigast i första domen, båda jobbande åt åklagaren. Här verkar finnas ett systemfel.
Citat:
Slutligen må i sammanhanget beaktas vad Christianson uppgivit om Quicks minnesfunktioner samt sin uppfattning därom, att ingenting framkommit som ger stöd för att det från Quicks sida skulle föreligga ett falskt erkännande.
Var det någon som tyckte att teorierna om bortträngda minnen inte hade någon betydelse i domarna ?
Även denna dom får underkänt av mig trots att domstolen alltså varit kraftigt vilseledd.