Ställ era random astronomifrågor

Om den här gamla pjäsen till radioteleskop, Ooty i Indien står det att det än idag är ett av världens känsligaste och att det skulle kunna uppfatta en 1 W radiosändare på 10 miljoner km håll. Jag förmodar att man då menar en sändare med sfärisk vågutbredning, annars säger det inte så mycket. Tyvärr klarar den bara ett smalt frekvensområde.

Om några år är Square Kilometre Array färdig och den ska klå allt annat med hästlängder (långa hästar). Tyvärr hittar jag inte någon motsvarande känslighetsuppgift för det teleskopet.

Hur långt ut räknat i Km måste man komma från jorden för att undvika dess och månens gravitation? Med andra ord, hur långt ut krävs för att lätt kunna sväva utan större hastighet i rymden?

Gravitationens räckvidd undslipper man aldrig, eftersom den är oändlig, men den försvagas och kan bli försumbar. Hur långt ut man måste vet jag dock inte.

Hur länge klarar man att vara i rymden eller finns de inga hälsorisker alls?

Denna mannen har varit längst 803 dagar imponerande.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sergei_Krikalev

Vi vet inte. Många muskler förtvinar i princip oavsett vad man gör.
Den obefintliga gravitationen gör dessutom att hjärtat har ett väldigt lågt motstånd och vi vet inte vad effekterna på organen blir i det långa loppet. Det är dessutom knepigt att sova längre stunder då kroppen relativt snabbt tror sig vara utvilad och även om rekommendationen är 6-8 timmar även i rymden så är det många astronauter som bara klarar kring 4 timmar. Hur det påverkar hjärnan och andra funktioner i kroppen vet man inte riktigt heller men nyttigt lär det inte vara i längden.

Övriga hälsorisker innefattar ju hygien (som tydligen inte är helt enkelt att klara i noll-G) förhöjd strålning mm. Lite av syftet med att ha ISS bemannad konstant är ju att använda besättningarna som labbråttor i just studiesyfte för att lära sig mer om hur längre vistelser i rymden påverkar människan (och andra levande organismer för övrigt).

Går stjärnor alltid igenom samma fas när de exploderar eller finns det något som heter oväntade supernovor? Dvs, kan astronomer stöta på vad som verkar vara en helt stabil och fungerande stjärna till att den helt plötsligt exploderar?

Inte mitt område men det är en intressant frågeställning. Supernovor kan ju uppstå på ett par olika sätt men jag har svårt att se att det inte skall gå att upptäcka antingen genom spektroskopi (man ser helt enkelt att stjärnan fusionerat bort allt väte) eller genom observation av närområdet (om det finns några feta massor som tex en vit-dvärg håller på att absorbera).

Annars finns det ju klassiska sci-fi idéer om gigantiska elektronkanoner eller naturliga GRBs som träffar olyckligt och får stjärnor av vissa typer att gå supernova men det kanske inte passar frågeställningen.

Ja det finns oväntade supernovor. De är ovanliga men har observerats. En stjärna, som inte ansågs vara en supernovakandidat, exploderade utan förvarning i (tror jag) Andromeda galaxen för några år sen. Det var en massiv stjärna men var inte i en fas som ansågs vara slutet på dess liv. Så något i hur vi anser den sortens supernovor, de som orsakas av en döende och massiv stjärna, uppstår är lite vajsing.

Och supernovor har ägt rum där man tidigare inte observerat att det ens fanns en stjärna och man har inte kunnat observera de vanliga resterna av stjärnan heller. Dessa supernovor var länge ett mysterium. Men nu vet vi att den sortens supernovor orsakas av vita dvärgar som, av en anledning eller en annan, ackumulerat så pass mycket extra massa att en viss gräns för dess massa överskridits. Den form av materia en vit dvärg är uppbyggd är extremt komprimerad och det är en skarp gräns mellan den och nästa steg, som är materian en neutronstjärna består av. Överstigs massan kan inte materian, som kallas degenererad, inte hålla emot för trycket och den vita dvärgen, hela den vita dvärgen, genomgår en katastrofal fusionsreaktion. Men massan måste krascha in i den vita dvärgen väldigt snabbt, t.ex genom kollision av en annan vit dvärg, eller så måste den vita dvärgen vara väldigt nära sin gräns (som heter Chandrasekhar gränsen). Om en vit dvärg bara samlar åt sig lite vätgas från en nära belägen stjärna (många stjärnor uppträder i bi eller multipla system) så kommer den tillslut bara att "förbrännas" när trycket på ytan blir stort nog. Lagret med väte exploderar bort som en simpel nova. Alltså inte en supernova. Den vita dvärgen består och kan börja ansamla materia från sin följeslagare igen.

Neutronstjärnor kan också explodera katastrofalt. Kollisioner mellan två neutronstjärnor kan vara upphovet till de största smällarna i universum...

Finns det något exempel på när vi har förutsett en supernova?

Inte i den mån att vi stått beredda med teleskop och mätinstrument och gått "tre. två, ETT!" boom. Men vi har upptäckt många supernova kandidater och när vi senare upptäckt en supernova så går vi tillbaks och kikar på vad det var som kan ha exploderat. Då kommer vi ofta fram till att det var en stjärna som vi bedömt vara en supernova kandidat innan. För det mesta är det inte så enkelt att räkna ut det. Det är nämligen exploderande vita dvärgar som är den vanligaste typen av supernova. Och de är så små och ljussvaga att vi kanske inte observerat de tidigare. Då dröjer det tills vi analyserat dess ljus i en spektrograf innan vi kan säga vad som exploderat. En vit dvärg som exploderat lämnar inte efter sig den uppsjö av grundämnen som en stjärna gör och spektrumet från den ser därför väldigt annorlunda ut.

Det var lite det jag hade i baktanke. Sci-fi för oss kanske är verklighet för andra!

1. Sjukt intressant. Vad hade man för teorier kring denna stjärnans explosion då?

Det är just det jag undrar, som det exemplet du tog upp. Att en stjärna ser sjusstark ut och inte anses vara "döende" och helt plötsligt mot alla ods, exploderar.