Citat:
Intressant tråd, om man bortser från det sekteristska tramset så finns det i alla fall en hel del intressanta länkar för den som vill sätta sig in i konflikten. Att navigera in denna flod av information/desinformation är dock i det närmaste övermänsklig uppgift! Men vad som i alla fall står klart är att det rent realpolitiskt i princip inte finns något som talar för rebellerna, vare sig militärt eller politiskt, i och med att de är splittrade på ett 1 000-tal olika grupper. Dessa grupper med olika agendor har ofta väldigt svårt att dra jämnt och står mot en regim som visar väldigt få tecken på intern splittring eller på att vackla. Assads regim har ju noggrant sett till att de är de enda som i praktiken kan styra landet, detta genom att undertrycka alla tecken på opposition och ha en statsapparat där ledande befattningshavare är obrottsligt lojala eftersom deras position är helt beroende av regimens fortlevnad.
Militärt talar väldigt lite för rebellerna eftersom det inte finns någon ledare som har en övergripande överblicken, ingen kan ta ansvaret för att lägga upp en långsiktig strategi och ingen kan eller beordra samordnade aktioner. Rebellerna kan möjligtvis vinna slag, men utan strategi och samordning kan man inte vinna kriget.
Politiskt finns det eller inget som talar för rebellrörelsen eftersom de inte utgör ett trovärdigt alternativ till nuvarande regim. Det finns ingen stark ledare, eller ens dominerande grupp, som med någon trovärdighet kan hävda att de kan styra landet vid ett maktövertagande. Rebellerna har inte eller någon samlande politisk agenda som gör att de kan få något större folkligt stöd eller acceptans. Rebellerna måste ju rent konkret kunna visa på att man har en politik som göra att befolkningen får det bättre än under den gamla regimen för att få den att stå ut med och aktivt stödja upproret. Det handlar då inte så mycket om att rebellerna har en ”bättre” ideologi, utan mer om att kunna erbjuda befolkningen att materiellt få det bättre och/eller att man kan erbjuda bättre stabilitet/trygghet än tidigare. För varje dag som går så kan nog Assad räkna med att stärka sin ställning bland befolkningen. Folk må ha hatat hans regim men i jämförelse med det helvete som landet nu genomgår så framstår tiden innan kriget under Assad som rena paradiset. När en rebellseger inte eller innebär att man har att se fram mot en bättre tillvaro så finns det ingen anledning att stödja eller delta i deras uppror.
I praktiken står nu valet mellan att Assad sitter kvar eller att Syrien förvandlas till en ”failed state” av Somalias typ. Det senare finns det få som i praktiken vill se i hjärtat av mellanöstern, möjligtvis Al Quaidas sympatisörer och jihadister som vill ha landet som en bas för terrorverksamhet. Inte ens de länder som officiellt står på rebellernas sida vill därför egentligen att de skall besegra regimen, därför det något halvhjärtade stödet, de ser mer kriget som ett sätt att försvaga både Syrien och dess allierade.
Militärt talar väldigt lite för rebellerna eftersom det inte finns någon ledare som har en övergripande överblicken, ingen kan ta ansvaret för att lägga upp en långsiktig strategi och ingen kan eller beordra samordnade aktioner. Rebellerna kan möjligtvis vinna slag, men utan strategi och samordning kan man inte vinna kriget.
Politiskt finns det eller inget som talar för rebellrörelsen eftersom de inte utgör ett trovärdigt alternativ till nuvarande regim. Det finns ingen stark ledare, eller ens dominerande grupp, som med någon trovärdighet kan hävda att de kan styra landet vid ett maktövertagande. Rebellerna har inte eller någon samlande politisk agenda som gör att de kan få något större folkligt stöd eller acceptans. Rebellerna måste ju rent konkret kunna visa på att man har en politik som göra att befolkningen får det bättre än under den gamla regimen för att få den att stå ut med och aktivt stödja upproret. Det handlar då inte så mycket om att rebellerna har en ”bättre” ideologi, utan mer om att kunna erbjuda befolkningen att materiellt få det bättre och/eller att man kan erbjuda bättre stabilitet/trygghet än tidigare. För varje dag som går så kan nog Assad räkna med att stärka sin ställning bland befolkningen. Folk må ha hatat hans regim men i jämförelse med det helvete som landet nu genomgår så framstår tiden innan kriget under Assad som rena paradiset. När en rebellseger inte eller innebär att man har att se fram mot en bättre tillvaro så finns det ingen anledning att stödja eller delta i deras uppror.
I praktiken står nu valet mellan att Assad sitter kvar eller att Syrien förvandlas till en ”failed state” av Somalias typ. Det senare finns det få som i praktiken vill se i hjärtat av mellanöstern, möjligtvis Al Quaidas sympatisörer och jihadister som vill ha landet som en bas för terrorverksamhet. Inte ens de länder som officiellt står på rebellernas sida vill därför egentligen att de skall besegra regimen, därför det något halvhjärtade stödet, de ser mer kriget som ett sätt att försvaga både Syrien och dess allierade.
Sedan 1,5 månad tillbaks vinner rebellerna heller inte några slag ute på fältet. Det där sista att staterna som supportar AQ halvhjärtat försöker försvaga Syrien och dess allierade Iran/Hezbolla tror jag failar stort. Det skulle kunna fungera som ett försvagning om kriget håller på länge till men så ser det inte längre ut. Nästa sommar senast är civilbefolkningen helt befriad från jihadisterna ... därefter påbörjas garanterat en total uppstädning efter allt som salafister heter. Libanon/Hezbolla kommer starkare ur det här än de var innan. Visst kommer vissa Sunnis i Libanon att ställa till problem men här kan Libanon räkna med starkt stöd från Syrien/Iran om det skulle bli alltför mycket problem.
Vad skulle hända om Libanon och Syrien gick ihop i någon slags federation eller försvars allians typ "Nato". En egen sådan menar jag. Kanske även Iran och Ryssland ansluter i den.
