Citat:
Ursprungligen postat av Oskar199008
så patetisk hur ni med rötter i MÖ sitter och runkar till massor med propaganda videos ifrån båda hållen, och sitter på pojkrummen och skriker att just "eran sida" vinner. Man ser verkligen på posterna hur ni själva "tror " att ni vill ner ditt och kriga. Så typiskt svenska ungdomar som er som aldrig känt riktigt rädsla eller smärta därför har ni ingen respekt för det. Finns vissa av er ifrån båda hållen ( thudermannen ,verbal ko osv ) som verkligen verkar helt betsat av detta krig på helt fell sätt ( vi vinner! nej han vinner!!)
så patetisk hur ni med rötter i MÖ sitter och runkar till massor med propaganda videos ifrån båda hållen, och sitter på pojkrummen och skriker att just "eran sida" vinner. Man ser verkligen på posterna hur ni själva "tror " att ni vill ner ditt och kriga. Så typiskt svenska ungdomar som er som aldrig känt riktigt rädsla eller smärta därför har ni ingen respekt för det. Finns vissa av er ifrån båda hållen ( thudermannen ,verbal ko osv ) som verkligen verkar helt betsat av detta krig på helt fell sätt ( vi vinner! nej han vinner!!)
Det mest sårande i ditt inlägg är att du sätter mig i samma fack som Thunderman, fast på SAA's, YPG's och Hezbollahs sida. Inget kan vara längre från sanningen. Jag kommer därifrån. när en granat slår ner kan det vara någon jag känner. Thunderman har ingen som helst förankring. han hejjar på dem som ett fotbollslag. Jag har fått kusiner ihjälskjutna, en släkting på väg till flygplatsen i mitten av konflikten, hittades dödad ihop med sin taxichaufför och en farbror fick splitter i benet av en självmordsbombare. En avlägsen släkting, en kvinna från byn var gift med en av ministrarna som sprängdes ihjäl i det stora attentatet mot regeringen.
För inte så länge sedan slog en granat ned i ett hus i Bab Touma i Damaskus och 5 personer som flytt dit från Maaloula dödades. De var inte släkt, men vänner till vänner och bekanta. Jaramana regnar det granater på mest hela tiden. Vi har släkt och familj i SAA men de har tack och lov klarat sig hittills. det är som ett lotteri. man pratar med skräckslagna människor, människor som försöker vara glada och de som är ledsna i telefon hela tiden. I snart tre jävla år. Man blir psykiskt utmattad. Rädd att terroristerna ska vinna mark, rädd att när man ser syriskt nummer på luren att man ska få ett tråkigt besked till. Ännu en man aldrig kommer få träffa igen, någonsin.
Man släpar på ständigt dåligt samvete. Varför sitter jag här i tryggheten, medan de lever ett hårsmån från döden? Är jag självisk som inte åker ner och dör med dem? Ibland känns det som att om jag ska kunna leva med mig själv så måste jag dit och göra något, om inte hålla i ett vapen så kanske hjälpa till på något sätt.
Eller ska jag sitta och vänta tills allt är lugnt och då åka på semester och säga; tjenare! Läget! Hur står det till här då. Om terroristerna förlorar kommer du hitta Thunderman i nästa tråd i nästa konflikt salafisterna är med i. Men om SAA, YPG eller Hezbollah förlorar, så innebär det egentligen slutet för varenda Syrier som inte är salafist. Inklusive mig. Du hittar mig inte i nästa konflikt tråd. Det här är inte ett fotbollslag.
Allt det här tär på en. Glädjen och upphetsningen du set hos mig ibland, det du kallar för att runka, är bara ett försvar för jag vill inte sitta och vara ledsen, orolig och deppig hela tiden i tråden och skriva hur skit allt är för att mitt land vänts ut och in. Varje dödad salafist, varje liten jävla gränspostering SAA, Hezbollah eller YPG tar blir som ett steg närmare för att slippa allt det här.
Men du har rätt, konflikten har ändrat mycket hos mig. Jag har aldrig tidigare i mitt liv tittat på lik och blivit glad, faktum är att jag tidigare aldrig velat se såna här klipp. Och ändå sitter jag nu och applåderar när någon salafist blir skjuten.
Någonstans under konflikten så växte mitt hat och min ilska till den gräns att salafisterna tappade sitt mänskliga värde hos mig. Det är jävligt tragiskt, men så är det. Om det fanns en knapp jag kunde trycka på så att alla salafister i världen dog en hemsk död, så skulle jag stå och stampa på den knappen. Inte på grund av att jag tycker om död utan för att det gått för långt och jag vill bara att skiten tar slut innan det inte längre finns något kvar att kämpa för.
Och jag KAN se de fel Assad gjort, men i mina ögon är de inte det primära problemet. Man bryr sig inte om att man byta skitiga kalsonger om huset brinner.
Vad än Assad anklagas för att han gjort av de mest regeringskritiska så är det absolut ingenting jämfört med vad som väntar Syrien om salafisterna tar över.
Jag antar att du är svensk och jag älskar Sverige så jag vill ogärna dra följande exempel: men ni som dömer oss för vår syn, vare sig vi är kristna, kurder eller helt vanliga sunni syrier, tänk er samma situation som i Syrien fast i Sverige. Blinda och ge det ett ögonblick.
Utbrända fönster och bråte i gamla stan. Taket på Globen har rasat in. Domkyrkan där du och din fru vigdes i Uppsala är högkarter åt någon grupp som skiter mellan bänkarna och skjuter prick på korsen. Döda svenskar på trottoarerna. Klipp på nätet där svenska män och kvinnor får halsarna avskurna. Du sitter någonstans i USA och läser om hur din hemstad tagits över, du ringer men det finns ingen linje. Du ser bilder på segervissa motståndare som skjuter in på vägen du alltid gick för att komma till skolan. Om Sverige faller så upphör Sverige och allt du vet om Sverige, att existera. Allt försvinner från grunden. Språket, midsommar, julen fotbollslaget, allt.Allt ifrån att aldrig mer få känna smaken av en varm korv till att gå ut med kompisarna på stan.
Lika overkligt som allt det låter, lika pverkligt hade den här konflikten låtit i mina öron 2010