Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella åklagarkammaren, Göteborg :
"Så vad vill jag då? Vill jag sänka beviskraven i brottmål? Nej, naturligtvis inte. (Till en början är beviskrav knappast kvantifierbara; att tala om ”låga” eller ”höga” beviskrav - det förra dåligt, det senare bra - leder ingen vart.)
Men jag vill slå vakt om den fria bevisprövningen. Jag vill ha en mindre stelbent och en mer öppen och reflekterande bedömning av bevisen än som – ibland – sker idag. Jag vill att domstolarna väger in all bevisning, även den tilltalades uppgifter och hur de tillkommit; jag vill, till exempel, inte se fler frikännande domar där den tilltalade ertappats på bar gärning och sedan konsekvent, och utan skäl, vägrat att yttra sig, och där polis och åklagare utrett allt som kan utredas.
Jag vill att domstolarna, innan de tar slutlig ställning, ska göra en rimlighetsbedömning, en reality check; är tvivlet rimligt, är utgången i målet rimlig, kan det som domstolen finner bevisat, eller inte bevisat, verkligen vara sant."
http://www.dagensjuridik.se/2013/10/till-mina-kritiker-jag-vill-inte-sanka
"För mycket rättssäkerhet skapar rättsotrygghet - vi behöver en tillnyktring i brottmålsprocessen"
Hur kunde det bli så här?
Är månne domstolarnas ledamöter numera inte kloka, är de korrumperade, tar de ovidkommande hänsyn? Åtalar åklagare numera urskillningslöst allt som rör sig, och helst oskyldiga, och gärna med falsk bevisning?
Nej, det är värre än så. Det handlar om att den fria bevisvärderingens princip har luckrats upp med ett antal hjälpregler som, strikt tillämpade, omöjliggör fällande domar om den tilltalade inte erkänner.
Dessa hjälpregler har långsamt smugits på oss med de godaste föresatser, men när de kombineras får förödande konsekvenser.
Den första hjälpregeln, att domstolen inte aktivt ska söka sanningen, blir problematisk i sin förkortade version, där sanningen blir irrelevant och domslutet kan bli hur orimligt som helst. Då får vi en situation där många försvarsadvokater redan befinner sig mentalt, och som vinner insteg i domstolarna; synen på brottmålsprocessen som ett spel, en lek, en kamp man kan vinna eller förlora, och där det viktiga inte är en riktig utgång utan att processförarna varit skickliga.
Och om rättssamhället havererar och inte förmår döma andra än dem som erkänner, finns risken för att rättsordningens legitimitet urholkas och att de drabbade skaffar sig upprättelse på annat sätt.
Innan vi hamnar i en situation där åklagarna inte längre åtalar annat än erkända brott är det dags att tänka om.
Vi behöver en tillnyktring, en återgång till sunt förnuft i brottmålsprocessen. Det måste vara möjligt att döma en tilltalad som nekar."
http://www.dagensjuridik.se/2013/10/mycket-rattssakerhet-skapar
Mycket kloka ord av samme skribent som ovan.