Udda Hemnet-Booli-objekt.

Absolut ingen prestige i det, jag tyckte bara att det var rätt intressant att man kan se såna saker som du gjorde i målningen. Så nu har jag släppt det.

Mja, det där är nog som en ung, korsikansk Napoleon såg ut, han hade rätt långt hår och välformade, om än rätt tunna, läppar, t ex här: http://www.cardinalsolutions.biz/Portals/173868/images/napolean.jpg

guldplæterade kranar i badrummet tyder ju på att det varit någon med klass som æget huset

http://www.hemnet.se/bostad/villa-5rum-gunnarskar-hammaro-kommun-turessons-vag-13-5771651

Har alltid förundrat mig över det "moderna" sättet att bygga med 5,30 i takhöjd - har man någon liten människa på styltor som sköter om städdetaljen när spindelväven börjar hänga från taket? Eller putsar fönstren? Personligen tycker jag det är slöseri med utrymme... Kan man lika gärna satsa på metodistkyrkan i Björneborg.

Och what´s with dom där eländiga tegelhörnorna!!

Lite utställningshem - massor av sittplatser (kolla ute) och min 5 TV-apparater, umgås gör man tydligen inte för mycket.

Klass kanske men väldigt svårt för att bestämma sig - rörigt...

Därför att vissa gillar att ha luft omkring sig? Själv är jag rätt glad över att vi har gått ifrån den där standarden där allt var 2.40 i takhöjd, överallt, utan undantag. Den här dubbla våningshöjden var ju åtminstone rejält tilltagen med väldigt bra proportioner mellan längd, bredd, och höjd. Annars är det ju ganska vanligt att rummen blir för höga och smala.

Jo, du har rätt (som vanligt, attan ock ) men kommer inte ifrån det där med städningen. Någon som kan förklara hur man praktiskt löser det med 5,3 i takhöjd? Stege?

En så att säga dubbelvikt stege, och teleskopskaft till dammvippor.

Stege, antagligen.

Angående takhöjd har man gjort undersökningar på vad folk föredrar, högt i tak, lågt i tak, osv. Och det man har kommit fram till är att vad folk gillar är att ha olika takhöjd. Dvs, dom flesta rum i en viss höjd, och kanske något rum med mycket höjd. Det människan gillar är övergångar och gränsland från ett tillstånd till ett annat. Övergången mellan inne och ute, och övergången mellan högt och lågt. Man vill ha det mysigt i vissa rum, medan man vill ha luft omkring sig i andra. Man vill vara skyddad i vissa miljöer, medan man vill ha utsikt i andra.

Det är ingen slump att just utsikt är en av dom viktigaste kriterierna för ett bra boende. Man vill ha utsikt över havet eller fältet med skogen eller berget i ryggen. Skogsbrynet är gränslandet. Framförallt vill människan kontrollera detta tillstånd, och vara ute i offentligheten när det passar, och dra sig tillbaka till tryggheten när det passar. Det är ingen slump att dom flesta caféer och uteserveringar är på gågator och gångstråk där man har uppsikt och utsikt över folk från en skyddad miljö. Man sitter inne men tittar ut, i gränslandet mellan inne och ute.

Så, vill man skapa ett dynamiskt och attraktivt boende, så ser man till att ha utsikt och uppsikt över omgivningarna, samtidigt som man skapar en skyddad miljö. Och att man skapar rumssamband som är höga och låga och växlar mellan ljust och mörkt och skyddad och öppet. Människan vill ha kontroll, och därför behöver miljöerna erbjuda alternativ. Det är så förbannat andefattigt med ensidiga miljöer som inte erbjuder några val.

För övrigt, ett av dom allra vackraste exemplena i det här landet på övergången mellan ljust och mörkt, öppet och slutet, är Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm. Man går in genom portarna, och uppför den där långa och smala och trånga trappan. Man ser ljuset i horisonten, man kan ana den stora rotundan. Och när man väl kommer upp öppnas hela världen upp. Jag blir alltid djupt gripen av storheten i det hela när jag är där. Han jobbade väldigt medvetet med den effekten just där, och i Sverige tror jag nog att det är oöverträffat.

Bra skrivet! Precis så vill jag ha det i alla fall - både luftigt och mysigt.

Och din analys leder ju tankarna till våra förfäder i grottorna. För båda kvaliteterna - att ha ryggen fri och utsikt=överblick över annalkande faror eller bytesdjur lär ha överlevnadsvärde.

Jo, det går nog tillbaka till stenåldern och grottorna, det där. Själv gillar jag luft och volym, jag känner mig ganska instängd annars. Men visst, det finns ju en glädje i det lilla och mysiga också, sittandes runt ett bord och spela kort i stearinljusets sken. Det finns ju en anledning till att dom flesta fritidshus är mysiga på det sättet, jag tror människan har ett stort behov av den typen av upplevelser också.

Olika människor har olika behov, vissa vill ha det ombonat, andra vill ha det storslaget. Jag har märkt att en del har svårt för "hem" med den typen av takhöjd och luftvolym som beskrevs tidigare. I det offentliga, visst. Men hem ska vara ombonade, tycker dom flesta. Det finns nån sorts gräns där storleken och höjden och utrymmena övergår från att vara ett hem till nånting annat. Till, ja vadå? Vad är ett "hem" egentligen? Och när slutar ett hem vara ett hem?