Vad vet ni om Henrik Rydström?

Rydström kan göra sju-åtta trix med bollen faktiskt och hålla den på foten i uppemot en halv minut. Inte dåligt i Kalmar FF.

Den indoktrinerade PK-fjanten gick feminismens ärenden i dagens Studio Ett där han svamlade om "genus" och "patriarkat" som förklaring till att Anders Svensson nu i slutet av sin karriär fick en gåva för sitt landskampsrekord, till skillnad från damfotbollens rekorddam Therese Sjögran som blev utan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5702032

Att det blev ett sådant rabalder för denna "gåvodiskriminering" motbevisar ju existensen av ett rådande manschauvinistiskt patriarkat som sätter normerna och agendan.

Jag springer förbi lägenheterna som byggdes på 1990-talet och som blev mormors nya bostad när hon inte kunde bo kvar i huset, där jag kollade på en av Englands matcher under EM-96, jag tror det var mot Skottland, samtidigt som mormor bjöd på stek och potatis och brunsås och bredvid lägenheterna låg sjukvårdsmottagningen och även den lukten kan jag minnas, den drypande ångesten över att behöva sitta i väntrummet, som var fyllt av barnleksaker och barnböcker och vänta på stelkrampsprutan, jag springer längs gator jag gått eller cyklat så många gånger, jag springer i områden som då, när jag var liten, av någon anledning var skräckinjagade, kanske hade någon sagt något om en fyllegubbe och det finns ingenting som barn är så rädda för som fyllegubbar eller var det så att det bodde någon som man inte gillade i ett av husen och då blev hela området diskvalificerat och jag löper förbi hus som då beboddes av människor jag aldrig såg, trots att jag gick förbi varje dag och jag ser inte heller nu vilka som bor där, upp mot lekplatsen, där vi fördrev så mycket tid ljusa sommarkvällar, där jag gungade för att kanske få en glimt av den största kärleken av dem alla, Anna Palmkvist, som bodde i ett hus bredvid lekplatsen, förbi trädgårdar där vi pallade frukt och i ett av husen bor nu Johannas lillasyster och den där ekvationen är inte helt lätt att få ihop då Johannas lillasyster alltid kommer vara en trulig tonårstjej, nu är hon vuxen och har hus, vad säger det då om mig och jag tänker på just Johanna, som jag gick högstadiet ihop med, på de andra i gänget vi hade, på Esko, på Cesse och på Olof, på hur vi då alltid trodde att vi skulle kunna hålla ihop, som om det som generationer och åter generationer gått igenom – att stadga sig, skaffa familj, få jobb – inte skulle gälla oss, vi skulle kunna glida vid sidan om samhället, men hur vi snart gled isär, hur vi sedan gled in i allt det där och nu är vi i det och märker att vi faktiskt tycker om det även om vi inte alltid vill erkänna det för oss själva och hellre bitterljuvt tänker på det förgångna och jag joggar upp mot tennisbanan som man bokade genom att köpa små oranga lappar i affären och jag tänker på Robban, som jag respekterade så mycket för att han var så bra i fotboll, som jag samtidigt kunde avsky för att han var bättre än mig i fotboll.


Robban, som var så begåvad, men som alltid hade en tendens att vägra göra det som förväntades av honom, medan jag var motsatsen och vi umgicks, vi tävlade, vi var bästisar, vi var hemma hos honom och spelade pingis i hans källare, vi gick i fyran och tippade på stryktipset ihop och redan första gången vann vi 50 kronor på jokernumret, sedan blev det inte mer och vi var, tillsammans med Henke Borg, bäst i Listerbys IK:s P 76r, vi tog hem Emmaboda Jul Kul-Cup 1987 efter finalvinst mot Kalmar FF och vi stod på toppen av världens högsta berg, vi var oslagbara, men så flyttade jag till Kalmar, Robban blev kvar, jag mötte honom då och då, vi sa nästan varje gång att om Listerby gick upp i tvåan skulle jag komma hem igen och så skulle vi ta laget upp i Allsvenskan, vi skrattade åt det, men drömde någonstans att det skulle kunna ske, det blev december 1997, min bästa kompis Esko ringde sent en kväll, jag tror att jag nyss var hemkommen från Kåren, jag var glad, upprymd, “Henke, Robban har dött”. 21 år gammal föll han ihop under en träning på grusplanen på Åsavallen. Samma grusplan vi hade tränat så ofta på. Han hade klagat på att han var trött, gått åt sidan och sedan trillat ihop för att inte vakna mer. Pelle, hans pappa, tränade laget, Johan, hans lillbrorsa, spelade i laget och allting bara snurrade och jag undrade vem som plockade ner hans kläder från krokarna i omklädningsrummet och det blev begravning, i samma kyrka där vi tog avsked av Rikard och i samma kyrka som vi firat så många ljusa, vackra, härliga skolavslutningar, skolavslutningar då Robben suttit bredvid mig eller kanske framför mig och vi hade en oändlig sommar med fotboll framför oss. Gråt, gråt, gråt, Bridge over trouble water, fler tårar och efteråt satte jag mig i bilen och åkte tillbaka till Kalmar för att träna, men jag var, om man nu kan vara det, en annan. Robban hade blivit förvånad om han vetat vilken betydelse han hade för mig, för min drivkraft, för min vilja att bli bättre än honom och över hur jag någonstans också beundrade hans tjurskalliga egensinne. Jag tänker fortfarande på honom och jag gör det mer ofta än vad någon kan tro. Sista biten går jag, jag är tillbaka på gatan jag växte upp på, där vi spelade brännboll, där jag sprang 100-meterslopp, lirade landhockey och tennis mot garageporten, där Esko och jag tände upp en bygglampa mörka vinterkvällar och spelade fotboll med en tennisboll och ett hockeymål fast plötsligt slocknade lampan och vi fick gå in, jag går på gatan där det var barn i varje hus, det pulserade av ungt liv, nu är alla äldre, de flesta är inte bara föräldrar utan och också farföräldrarna och det är när barnbarnen är på besök som det unga livet bultar igen. Allt flyter samman, det förflutna, det nuvarande, det går i varandra, hakar ihop och ingenting kan existera utan det andra. Tuva ligger i min säng, i mitt pojkrum, det är natt, hon sover, det är lugnt, allt är stilla.