Varför tror man på gud?

Tror du att tusenlappen du håller i näven har ett reellt värde?

Kan vi inte skippa den semantiska dansen och gå rakt på sak, vart vill du komma?

Du har inte ordning på subjektivt-objektivt, så din resonemangs-kädja begövar legitimitet tills du lär dig att presentera det subjektiva som endast subjektivt.


Du menar att du vill ha rätten till att predika pseudo-objektivitet utan kritik.


Där kom det: Du predikar inte, du "vittnar" för det låtar mer rumsrent.


Subjektiva.


Det filosofiska missbruket som är så vanligt i pådyvlande teism.


Jag är inte du.


Religions-filsofi är ganske komplext.


Min funktion som religions-kritiker tar upp det mesta av min tid.


Inte "min". Men en analys av den, som jag som sagt föredrar att göra direkt omkring gnosticismen.

Kan vi göra debatten mindre Bogo-centrerat och ta med en större andel av det faktiska ämnet?

Att så länge vi tror på pengarna så funkar det, men dom har ju inget värde i sig. Så vi tror på något bara för att saker och ting ska fungera.
Så om man kan hitta en anledning till att tro på pengar, så kanske man kan hitta en anledning till att tro på gud?
Jag bara spånar, det är inte direkt några djupare grejjer jag kommer med, men visst är det konstigt att vi gärna tror på pengar fast dom inte finns, eller?

Intressant (men säkerligen "falsk") analogi.
Så länge vi tror på bankerna, att vi alltid kan ta ut våra pengar om vi vill...
Så länge vi tror på demokratin, att politikerna inte skiter i väljarna helt...
Så länge vi tror på pensionssystemet, att pengarna inte är slut när det gäller...
O.s.v
Men när förtroendet för samhället kollapsar så är det samhället som kollapsar.

När vi tror på Gud så får vi hjälp av Gud. Men den som inte har förtroende drabbas själv.

Om man tänker efter, skulle någon hjälpa en person som deklarerar att den saknar förtroende? Den som har försökt gör nog ogärna om det, i varje fall så aktar man sig i den längsta.

Ja, det du skriver om individuationen tycker jag låter högst rimligt. I vår kultur tycks många (mig själv inkluderat, även om jag jobbar på det) vara helt eller delvis upphängda på sin omgivning. Utan sina vänner och deras häftiga intressen, utan mobiltelefoner och diverse sociala medier, utan alla kostsamma accessoarer och prylar - ja, då är man ingen. Det är som om vi glömt av att vi faktiskt har en insida och istället helt fokuserar på vår utsida, kosta vad det vill!

Det är en sådan underbar befrielse när man äntligen kan släppa denna press från sin omgivning, åtminstone till den graden att man inte känner skam över att man råkar ha gammal teknologi, lite slitna kläder och struntade i att fixa håret på morgonen. Precis som du säger släpper rädslan och ängsligheten när man istället finner sitt inre att kroka fast sig själv i. Då behöver man inte ständig bekräftelse utifrån för att veta att man duger till. Men då måste man ju likväl genomgå den långa processen mot självständigheten innan man kan nå dit.



Det håller jag delvis med om, även om jag tycker det finns en sorts "högre nivå" av teologi, bortom de bokstavliga tolkningarna av uråldriga skapelsemyter. Jag menar då den typen av metaforiska beskrivningar av den transcendenta upplevelsen samt mer filosofiska vägar där man leds mot den tysta kontemplationen till upplysning.

Håller även med om att en ponerad Gud är nog så viktigt. Inte minst om man vill försöka förstå den religiösa erfarenheten men även på grund av att den religiösa impulsen inom oss är såpass djupt rotad (eller det tror jag att den är i alla fall). Att ignorera detta torde då vara ohälsosamt för psyket, ungefär som en förträngning av, säg, kärlek nog vore förödande.

Även detta är en ... mer omfattande .... falsk analogi (som iövrigt innehållar ovaliderade postulat).



Falsk dikotomi.


Falsk analogi.

Att tro på Gud, har inte med nån Religion att göra, det handlar bara om rättfärdighet och Onska.
Du tror inte på Gud bara för att du vill tro på en Gud, du måste tro på vad han säjer, och inte vad han ÄR.
Om det finns en Gud och Jävul, så inte bara tror Jävulen att det finns en Gud, han vet nog att det finns en Gud. men inte kommer han till himmelen bara för det...

Du ska inte tro att du är rättfärdig bara för att du går i Kyrkan.

Den som är rättfärdig frågar sätter allt, och framförallt sej skälv.

Nej. Jag tror inte på en Gud eftersom att jag anser att de bevis som läggs fram är så pass fulla med hål för att de öht skulle kallas som bevis. Sen får vi inte glömma den stora skaran av anekdotiskbevisföring, trams och cirkelargument.

Saker blir inte mer rätt eller fel bara för att det finns en GUD.


Tänk dej om det här livet inte är det riktiga livet.

Tänk dej att ANDE livet är det riktiga livet, och vad består en ande av, jo av känslor och inte av drömmar, så dina känslor laddar anden, och du dömer dej skälv.

SÅ vad tror du på, knyten handflata eller öppen.

Det är väl individuellt.

Man behöver inte tro på någon gud för att leva ett bra liv. Inte heller för att dö.

Sen ifall man som person känner att man gärna tror på något som inte finns några bevis för, vare sig det är jesus eller det heliga äpplet, är väl det upp till var och en och det behövs säkert för vissa. Sen är jag visserligen säker på att de som behöver tro på något behöver det av samma anledningar som vi behöver piller ifrån läkemedelsbranschen. Säger någon att vi behöver X för att leva bättre finns det alltid folk som köper det oavsett vad personen i fråga ens kan ta reda på om X.

helt rätt tänkt FatherFrost, Biben har en massa hål, om Gud.
men om du är rättfärdig, och står du för det, och då spelar det inge roll, om det finns nån Gud eller inte, man vill att livet ska vara värt nåt.