"Stenkastning" mot hijabist lät bekant och mycket riktigt fanns det ett fall 2011 som bevakades av
Niklas Orrenius och
Kenan Habul.
Orrenius artiklar har ett uppenbart politiskt motiv då han attackerar SD mitt i skildringen av tonåringarnas påstådda stenkastning mot Malyum Salah Hashi i Tomelilla.
Samma artikel återpubliceras (är inte det lite anmärkningsvärt i sig?) i Expressen av Orrenius men nu med den mer laddade rubriken "Malyum lever i hatets Sverige".
Påståendet om att hijabattacker är "vardag för muslimska kvinnor" förekom ju frekvent under hijabuppropet - satte Orrenius kanske tonen redan då?
I artiklarna pressar Orrenius en polisman i Tomelilla om varför polisen valde att lägga ner förundersökningen - ett 'avslöjande' i klassisk orreniusk stil. Han citerar även Mattias Gardell (förstås).
Det här är inte journalistisk utan ren politisk propaganda där Rosengård utmålas som ett idealområde och Limhamn som otryggt och där obelagda hijabattacker används som argument mot SD.
Kenan Habul rycker ut:
Den som vill kan gräva i om det blev någon återupptagen förundersökning. Jag hittade inget vid en snabb sökning men det hindrade tydligen inte Rashid Musa att i SUM-bladet koppla ihop Tomelilla-fallet med Breivik.
http://www.scribd.com/doc/66560937/SUM-Bladet
Det är möjligt att Hashi blev trakasserad, hennes story verkar mer sannolik än de aktuella påstådda hijabattackerna, men det är ändå motbjudande hur Orrenius genast använder hennes berättelse för sin egen politiska agenda. (Hijabutspelen i media kanske följer SDs framgångar - ser vi ett mönster och vad ska komma härnäst nu när SD sätter nya rekord i opinionsmätningarna?)
Tanken slog mig att det var Tomelilla Farraj syftade på första gången hon nämnde stenande av hijabkvinnor och att hon i sin personlighetsstörda värld sedan gjorde händelsen till sin.
Rashid Musa rekommenderar för övrigt idag en text av Nabila Abdul Fattah som har sett Khemiris pjäs "Jag ringer mina bröder".
Hon kommer att bli en strålande förebild för barnen i sin nya befattning.
Inte nog med att hon tar sig friheten att kalla den säkert krampaktigt politisk korrekta publiken, (vem annars skulle frivilligt se Khemiris pekoral?), för "blonda jävlar", hon försöker dessutom pådyvla
oss någon sorts skuld för att hon kände sig obekväm som muslim efter självmordsbombarens dåd.
Finns det inga jävla gränser för offerretoriken?
"Jag ringer mina bröder" blir ju dessutom lite parodiskt i Nabilas fall med tanke på att hennes bror förekom i säkerhetspolisens utredningar av kretsarna kring Bellevuemoskén.
Jag arbetar och umgås med muslimer och har träffat mängder av muslimer genom åren och
ingen av dem har någonsin fått besök av SÄPO. Det är ingen slump att man får det. Hennes nya arbetsgivare kanske borde fundera över den aspekten.
Nabila ska alltså för de "blonda jävlarnas" skattepengar sprida sitt hat mot Sverige och svenskarna i förortens etniska enklaver där kriminella nätverk och extremister använder just den retoriken för att värva desillusionerade unga män.
Vems briljanta idé var det egentligen att anställa Nabila?