Tips på filmer i genren western (Sammanfogad /Mod)

Jag tänkte göra någon slags jämförande recension här, så får vi se vad det blir. Jag har sett två westernfilmer om samma sak, från samma tid, inom kort tid. Därför tänkte jag dela med mig om vad jag tyckte...

Tombstone (1993) vs. Wyatt Earp (1994)
Tombstone handlar om Bröderna Earp och deras vän Doc Holliday, under deras tid i staden Tombstone. Filmen är drygt 2 timmar lång och är regisserad av George P. Cosmatos.
Wyatt Earp är däremot en halv-biografisk skildring av stora delar av den berömde kobojsarens liv, inklusive uppväxt, flera fruar, buffeljakt, Dodge City och Tombstone. Filmen är drygt tre timmar lång och är regisserad av Lawrence Kasdan.
Härefter kommer jag förkorta Tombstone till TS och Wyatt Earp til WE.

Wyatt Earp
I TS får vi se Kurt Russel som en sympatisk rättskämpe, med rejäl mustasch och en oerhört intressant karaktärsutveckling. Han börjar filmen bra, men lyckas ändå bli bättre och bättre ju längre filmen lider. Här är en av mina favoritscener (spoilervarning): http://www.youtube.com/watch?v=ynKoZD-sFi4
I WE har vi istället Kevin Costner som hittat en hatt och en liten mustasch. Det är en sådär maskering, för det känns inte som att Costner är Earp, utan snarare som att Costner går som Earp på en maskerad. Jämför med att en tjock kille går som fé på en halloween-fest. Man tänker inte "snygg fé", utan snarare "tjock kille i fé-dräkt". Kort sagt lyser de Costnerska attributen igenom, trots hans mustasch och sidbena. Det är samma uttryckslösa ansikte och samma övertro till sin egen storhet. När jag var liten gillade jag både Waterworld och The Postman, när jag ser den här undrar jag hur jag kunde stå ut med Costner.
TS vinner ronden på walk over. 1-0

Doc Holliday
Många skulle säga att Val Kimmel som Doc Holliday är höjdpunkten med TS. Jag skulle nog hålla med, med reservation för att det finns oerhört mycket jag gillar med den filmen. Han är fruktansvärt cool.
Dennis Quaid gör ingent dåligt jobb som Holliday i WE, men det är en tung uppgift att försöka överträffa Kimmels roll. Han lyckas inte.
Ronden går till TS, 2-0

Familjen
Det här är spännande. I TS är Russel så oerhört karismatisk att hans bröder hamnar lite på sidan av. Fruarna är inte mycket mer än rekvisita, förutom Wyatts egen vars drogproblem skildras emellanåt.
I WE får den oerhört ointressanta Costner sina bröder att framstå som både snyggare och mer intressanta. De får också mer utrymme kan jag uppleva. Fruarna får vara med vid ett fåtal tillfällen, tycka till och bita ifrån.
Jag ger faktiskt den här ronden till WE. 2-1

Kärleken
Kärlekshistorian var det enda jag störde mig på i TS. Jag har svårt för omotiverade kärlekshistorier, där folk helt plötsligt och utan synbar anledning blir förälskade i varandra och beredda att lämna hus och hem för sin nya kärlek.
WE skötte dock inte saken bättre. Som vanligt när det kommer till Costner finner jag hela kärlekshistorien obegriplig (Dansar med vargar, The Postman, Waterworld...), eftersom han bara står med sitt uttryckslösa ansikte och får kvinnor på fall. Nej fy, båda historierna underkänns.
Oavgjort. 2,5-1,5

Skurkarna
Skurkarna i TS har en väldigt framträdande roll och finns ständigt i huvudpersonernas närhet som hotfulla fiender. Jag var inte överförtjust i Curly Bill Brocius, men efter att ha sett gestaltningen av honom även i WE fick jag ändra uppfattning. Curly Bill i TS var klart intressantare!
Johnny Ringo är den coolaste av skurkarna i TS, och Curly Bills högra hand. Hans coolhet kan mäta sig med Wyatt Earps och Doc Hollidays i den filmen. I WE är han dock bara en biperson som bara nämns vid enstaka tillfällen, gestaltad av Norman Howell - en kille som medverkat i apmånga kända filmer SOM STUNTMAN. Bilstunts verkar vara hans specialitet.
Den här ronden vinner TS. 3,5-1,5

Miljöerna
Båda filmerna är snygga och en fröjd att se ur den aspekten. WE med sina olika delar visar förstås upp fler miljöer, men jag är mycket nöjd med båda.
Den här ronden slutar oavgjort. 4-2

Dramaturgin
TS är en riktigt spännande rulle med en machofaktor som går i taket. Det är en ständigt tryckt stämning och filmen bjuder på en väl utarbetad dramaturgi.
WE var ursprungligen tänkt som en miniserie, vilket var riktigt synd att den inte blev. Det hade nog kunnat bli riktigt bra. Jag tycker nämligen att de olika delarna av Earps liv borde skildras oberoende av varandra, uppväxt i ett avsnitt, buffeljägartiden i ett, tiden i Dodge City och Tombstone i minst ett avsnitt var osv. Det hade varit bra, för nu innehåller filmen alldeles för mycket, som tryckts in på tre timmar och stjäl utrymme som annars kunnat användas till att presentera karaktärer och deras personligheter. I mitt tycke är WE ganska fri från dramaturgi, det är slätstruket rakt igenom.
TS krossar i den här ronden. 5-2

Tombstone är en klart bättre film än Wyatt Earp, och har seglat upp som en av mina favoritfilmer. Plats 2 på listan över bästa Western jag sett just nu. Filmtips-betyget till Tombstone är 5 av 5, medan Wyatt Earp får nöja sig med godkända 3 av 5.

Seven Men From Now, klassiker från 1957 av Budd Boetticher.

Randolph Scott är som vanligt ganska träig som hjälten, men Lee Marvin gör sitt livs roll som opålitlig revolverman. Hypnotiskt tvetydig, inte enbart ond som hans figur i Liberty Valance.
Charmig och rolig, men livsfarlig som en skallerorm. Man håller helt klart på honom, även om det inte är meningen

Ser att den endast är 78 minuter lång. Blir att ses någon gång imorgon vid tillfälle

Kul att du blev nyfiken. Hoppas du gillar den!

Ja, den verkar helt klart lovande.

The Quick and the Dead var en western jag tyckte mycket om som barn; kan vara att rekommendera om man vill se en lite halvfjantig film om revolverdueller, hämnd och den så ljuva Sharon Stone. Många kända skådisar är med.

En diligens kommer lastad med western! Här har ni fem westernfilmer jag sett nyligen, rangordnade från bäst till sämst. Missa inte heller rangordningen över alla westernfilmer jag sett, som återfinns innanför spoilertaggar långt ner i inlägget!

Once Upon a Time in the West (1968)
Tillsammans med dollartrilogin är detta Sergio Leones största verk. Antar jag. Inte för att jag sett fler än dessa fyra, men ändå. Jag kan tänka mig att den här filmen inte är till för alla, då den är närmare tre timmar lång och det är långt ifrån alltid som tempot slår i taket. Istället får vi följa den mystiske mannen (som ser fantastiskt härjad ut!) och den utsatta kvinnan (väldigt vacker, förstås) genom otroligt snygga miljöer ackompanjerat av fantastisk musik. Det är stilla och det är vackert, samtidigt som stämningen ständigt är tryckt och hotet ligger i luften.
Något som jag uppskattar i filmen är att den är allt annat än övertydlig. Jag ska erkänna att jag, med min självdiagnostiserade ADD, fick stanna upp och läsa synopsis flera gånger för att försäkra mig om att jag inte missat något hittills under filmens gång. Man kanske känner sig lite dum, men en sådan här filmupplevelse vill jag inte sabba.
Ska jag ge filmen något minus? Ja det kan jag väl göra. Först och främst tyckte jag att det var synd att man inte på något sätt fick påvisat var olika platser befann sig i förhållande till varandra, såsom Sweetwater och Flagstone exempelvis. Jag tyckte att det på den punkten kunde kännas lite hoppigt när karaktärer plötsligt förflyttat sig. Ett smärre minus också för att jag kan tycka att den var FÖR långsam emellanåt, tillräckligt för att jag skulle hinna tappa fokus.
Vill man bjuda sina ögon och öron på läcker western-fest, då är det Once Upon a Time in the West som gäller. Jag ger den betyg 4,5 av 5 munspel!

Hang 'em High (1968)
En ganska spännande historia om gamle Clintan som hängs, men räddas av en sheriff och klarar livhanken. Han söker ställa de som utsatte honom för brottet inför rätta, och tar på sig ett federalt sheriffjobb i sin jakt på dem.
Hade filmen varit gjord under westerntiden skulle jag ha misstagit den för en propagandafilm mot hängning. Den visar tydligt huvudpersonens ogillan mot straffet, och det stora nöje folk tycks finna i att se brottslingar hängas. Filmen är spännande i all sin enkelhet. Den passade mig på något sätt nu som en stor kontrast till Once Upon a Time in the West.
Filmens höjdpunkt är en oerhört ångestfylld scen mitt i filmen. Jag ska inte avslöja för mycket, men den involverar... just det, hängningar.
Betyget blir 4 av 5 nöjeshängningar. En svag fyra, men ändock en fyra.

The Magnificent Seven (1960)
Filmen handlar om sju revolvermän som anlitas för att skydda en by från de ständigt återkommande banditerna. De sju presenteras på ett intressant sätt som lovar gott, skådisarna känns igen och uppskattas (inte minst Robert Vaughn).
Filmen bjuder emellertid inte på så jättemycket finess, utan är väldigt förutsägbar. Emellanåt duggar de sköna citaten tätt, men oväntade vändningar saknas i mångt och mycket. Kärlekshistorien är, som så ofta i filmer av detta slag, helt meningslös och kunde gott ha plockats bort.
Jag uppskattar att filmen är förhållandevis grafisk jämfört med jämnåriga westerns jag sett. Den bra musiken, de sköna citaten och de härliga karaktärerna gör att filmen kammar hem betyg 3,5 av 5 kastade knivar.

Brokeback Mountain (2005)
Till min stora förvåning utspelade sig filmen mer eller mindre i nutid, och kopplingen till det jag definierar som western var inget annat än att de två huvudpersonerna var moderna cowboys, eller rättare sagt fåraherdar. Alla kan storyn, det handlar om två karlar som ligger med varandra. Filmen var inte alls vad jag trodde, och jag uppskattade det långa tidsperspektiv som jag inte trodde skulle finnas med. Jag vet inte vad som var meningen, men mina sympatier riktades i synnerhet mot Ledgers karaktärs fru. Filmen var engagerande i viss mån, men ingenting som berörde mig på djupet. Betyg 3 av 5 brytryggsberg. Jag kommer inte lägga in den här filmen i min topplista över westernfilmer, då den inte är vad jag skulle definiera som en western.

The Searchers (1956)
Det här är tidernas bästa westernfilm enligt AFI. Helt otroligt. Den är rätt dålig. John Wayne, den okarismatiske "stjärnan" från massor av westernfilmer spelar farbrodern till en familj där alla blir dödade av indianer förutom en som blir kidnappad. Wayne och styvsonen i familjen ger sig ut på jakt efter indianerna och sin kidnappade släkting. Det hela är mycket ointressant, stereotypt och synnerligen förutsägbart. För att inte tala om hur farsartade all comic relief är. Ett roligt skämt förekommer dock, när styvsonen trillar bakåt över samma soffa två gånger med flera års mellanrum och får höra något i stil med "oh no, Martin, not again!"
Den här filmen behöver man inte se. Frågan är om John Wayne gjort något bra? De två filmer jag sett honom i har varit dåliga i alla fall. Filmen får betyget 2 av 5 fördomar om indianer.

De fem filmer jag sett ut mig att se härnäst: Diligensen (1939), Django (1966), Cut-Throats Nine (1972), Jeremiah Johnson (1972) och Keoma (1976). Men så råkade jag läsa att TRE av dessa är superbrutala, så andra filmer kommer säkert komma emellan innan jag sett alla! Nya recensioner och ny rangordning kommer när jag sett fem nya western hur som helst, vilka filmer det än blir.

Trevligt att du har Jeremiah Johnson framför dig. Det är en av mina favoritfilmer. Typiskt 70-talsstilen, vildmarkskänsla, lite skitigt och stillsamt sådär.

För att tala om nåt annat: "A man named horse" (1970) är en favoritfilm som kanske kan rymmas inom genren. Har någon sett uppföljaren? Är den sevärd?

Såg Jeremiah Johnson för någon månad sen och gillade den starkt. Tillhör i mitt tycke de bättre rollerna av Redford.

The Magnificent Seven (1960)
Filmen handlar om sju revolvermän som anlitas för att skydda en by från de ständigt återkommande banditerna. De sju presenteras på ett intressant sätt som lovar gott, skådisarna känns igen och uppskattas (inte minst Robert Vaughn).
Filmen bjuder emellertid inte på så jättemycket finess, utan är väldigt förutsägbar. Emellanåt duggar de sköna citaten tätt, men oväntade vändningar saknas i mångt och mycket. Kärlekshistorien är, som så ofta i filmer av detta slag, helt meningslös och kunde gott ha plockats bort.
Jag uppskattar att filmen är förhållandevis grafisk jämfört med jämnåriga westerns jag sett. Den bra musiken, de sköna citaten och de härliga karaktärerna gör att filmen kammar hem betyg 3,5 av 5 kastade knivar.

Tycker denna film är rätt överskattad faktiskt, trots mängden toppskådisar. Den fångade inte mitt intresse riktigt.

Nej som sagt, det var inte så mycket finess. De åker dit, ungtuppen får ett ointressant kärleksintresse. De har en inte speciellt uppseendeväckande shootout mot de onda. Man kan räkna ut med valfri kroppsdel hur det ska sluta, inga överraskningar sker. Men jag vill minnas att jag skrattade till åt en del sköna oneliners, och det är defenitivt ett bra soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=9iteRKvRKFA

Läste just att från början var filmen tänkt att göras av Sam Peckinpah med Clint Eastwood i huvudrollen.
Det hade nog blivit en film mera i min smak. Redford tycker jag alltid är slätstruken.