Once Upon a Time in the West (1968)
Äntligen har jag sett denna klassiska, nästan tre timmar långa westernfilm. Regisserad av Sergio Leone, som sedvanligt låter tystnader och Morricones musik spela en väldigt stor roll. Charles Bronson, Jason Robards och Henry Fonda är rätt så magiskt att se spela med och mot varandra. Öppningsscenen är perfekt, sätter en i precis den stämning som man bör vara i för att se en film av denna längd och tempo. Scenen vid Sweetwater sedan är ju minst lika bra, underbar brutalitet precis som en western måste innehålla. Och sedan satt jag så gott som klistrad under resten av filmen. Det finns två anledningar till att jag inte ger den en tia. En är att Leone i vissa scener är lite väl trogen sin form, vilket drabbar skådespeleriet. Det går över gränsen till överspel under vissa tystnader och pauser. Visst kan man ta det för fin klassisk filmkonst och uppskatta det, men jag tycker ändå det ska tjäna filmen och inte tvärtom. Den andra poängen som försvinner är den jävla sentimentaliteten som råder kring Claudia Cardinale hela tiden. Det drabbar främst Robards karaktär som blir nästintill kramgo runt henne ibland. Berättelser som
The Wild Bunch och
Blood Meridian har skämt bort mig vad gäller western, och visar att det inte behövs en droppe puttinuttande för att göra fulländad epik. Förutom det var det en riktigt bra film, som fyllde sin längd väl.
8/10
