Meningen med livet - samlingstråd

Skrev i en annan tråd och nu rinner orden ur mig. Kan lika gärna skriva ner det. Vet inte om jag postar i rätt forum. Men jag måste liksom skriva för att organisera mina tankar. Iaf. Here we go

Plutonium är ett grundämne och det går inte att omvandla ett sådant till ett annat, oavsett om det handlar om uran eller guld. Man förvandlar inte sten till guld utan guld är ett bergartsbildande material och det utvinns ur bergarter med ett relativt högt guldinnehåll, precis som uran eller plutonium. Det hela drivs av ekonomiska faktorer som kanske är mindre intressanta att diskutera här.

Att du började baka berodde väl antagligen på att mjöl, socker, bakpulver osv. fanns i skafferiet och att de komponenterna brukade rendera i något gott när din mor blandade dem.

Resten av ditt inlägg, jag vet inte. Du komplicerar saker och ting. Försök hålla din modell så enkel som möjligt, annars svävar man lätt iväg. Jag menar inte att det finns en klar modell för livets mening, bara det att den blir mer osäker ju fler variabler du försöker peta in i den.

För övrigt tror jag inte att det finns någon "mening" med livet. Vad är mening egentligen? Kan du definiera det? Om inte, hur kan du förklara meningen med livet utan att ens förstå frågan?

haha fan. Du förstörde min mening med livet. Jag hade lärt mig att plutonium skapade genom att bokstavligen talat trolla uranium till plutonium. Givetvis genom att tillsätta något element, typ värme, men fortfarande.

Oavsett vad, så tror jag bestämt att förhållanden är meningen med livet. Relationer. Avstånd mellan varandra, och kontakt. Det är allt jag ser när jag vaknar på morgonen, så det är allt det kan betyda. Det är allt livet kan Mena.

Jag ser en mjölk-kartong på bordet. Någon skapade den. Någon tog fibrer från ett träd och gjorde kartonger. Varför gjorde han det? Jo för att möta någon annans behov av att förvara mjölk. Varför vill man förvara mjölk? Jo så att man inte måste mjölka varje gång man ska dricka. Varför kan man inte mjölka jämt? Jo för att det skulle ta upp alldeles för mycket tid. Man skulle inte hinna dricka mjölk med en tjej t.ex. Varför måste man prata med en tjej? Jo för att skaffa barn. Varför skaffa barn? Jo för att bygga fler relationer. Så att fler kan fnissa, skratta, dricka mjölk på morgonen och må bra. Så att fler saker kan gå som förväntat helt enkelt.

Allting är, direkt, eller indirekt, aktivt eller passivt, en byggsten i en relation med någon. Vare sig man vill det eller ej.

När man frågar "vad är meningen med livet" så ser jag liksom, livet som en bild. Säger någon "livet" så ser jag en tavla framför mig, hängandes på en vägg i ett hus i en djungel någonstans, där det finns sociala varelser. Apor, människor, katter, hajar, fåglar. Ja. Allt finns för att någon organism någonstans ska kunna få uppleva att det går som förväntat.

Så lite som man kan svara på frågan om vad meningen är livet är, kan man beskriva vad livet är. Och när man beskriver vad livet är så avslöjar man meningen med livet.

Det var inte min mening att beröva dig meningen med livet.

Ja, att förhållanden skulle vara meningen med livet? Vilket kanske kan ledas vidare till utveckling, att någon domesticerade en ko för X-tusen år sedan och långt senare kom Rausing på att det gick att paketera mjölken i Tetra pak. Att meningen med livet skulle vara en ständig utveckling då? Men vad är meningen med det egentligen?

Vad jag försöker komma åt är själva meningen. Det är lätt att spekulera i om det finns någon mening eller inte, sådana spekulationer landar ofta i något religiöst antagande om att varje människa faktiskt har en mening med sitt liv. Jag har inte reflekterat över frågan något särskilt måste jag tillstå så du har säkert kommit längre på vägen i att finna meningen med livet än jag. Jag försöker bara problematisera det åt dig.

Jag kanske skulle börja knarka. Jag har funderat på det den sista tiden. Ibland känns det som att jag vet allt som går att veta, och att det är bäst att bara gå och lägga mig i en mossa någonstans och suga i mig opium, och bara låta naturen dominera mina tankar till 100%, och inte mesiga jävla 48,7%. Men jag envisas med att vara nykter. Jag är rädd för att bli en grönsak. Jag är inte redo för det ännu. Fett onödigt att spendera ens människo-liv på att berusa sig, när man ändå ska dö och sen bli uppäten/nedbryten av en svamp i sig. Varför äta en magisk svamp - när man en dag ändå ska BLI en magisk svamp.

Tänk dig. Allt klorofyll som från solen skiner ner på ens runda svamphuvud och bara fyller det med varmt ljus. Sen så rinner UV-vågorna ner igenom stammen, igenom mycelet och så byter man kolhydrater mot solstrålar i en sann hippie-anda. Sen regnar det och hela ens ting är som en enda stort törst som blir släckt. mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm. Allt har sin plats antar jag. Allt får sin tid. Det är viktigt att ha tålamod.

Skrev i en annan tråd och nu rinner orden ur mig. Kan lika gärna skriva ner det. Vet inte om jag postar i rätt forum. Men jag måste liksom skriva för att organisera mina tankar. Iaf. Here we go.

Överväg faktumet att vi kan omvandla uranium till plutonium. Vi kan ta en kemisk komponent på den här jorden, och förvandla den till en helt annan. Det är magi. Vi kan ta sten, och göra det till guld. Bokstavligen talat. Vi vet bara ännu inte receptet för att göra det. Plutonium dock, det har vi upptäckt hur man gör.

Varför plutonium. Varför blev det inte en kanin, eller en hatt. Varför blir en form till en annan, och varför fick vi ens idéen från första början att experimentera med uranium?

Det får mig att tänka på när jag var mindre. Jag brukade ta ingredienser från mitt kök och sen blanda allting i en skål. Jag hade ingen aning om vad det skulle bli, men jag hoppades på att det skulle bli en kaka. Det blev aldrig några kakor. Man varför fick jag ens idéen, eller lusten, eller motivationen till att ens försöka? Jag menar. Det finns ju BrutALT många olika blandningar vi kan prova oss på. Tänk bara på allting vi Inte har provat att korsa med varandra. Vi har upptäckt plutonium, med vad mer finns det där ute som vi inte hittat?

Det leder mig till att inse att motivationen, lusten, eller kanske disciplinen att utbilda sig alltihop kokar ner på förväntningar. Om det går som man förväntat sig - då bygger man relationer. Om det inte går som man förväntar sig, då dör man.

Förhållanden, är ett dubbelsidigt ord. Å ena sidan kan det betyda t.ex ett förhållande med en annan människa. Men det även betyda förhållandet mellan botten på en svamp, och toppen på en svamp. Dvs att om man tar ett gäng mysko ingredienser och bakar ner dom i en kaka så kommer du antingen bygga en relation med en annan människa, eller så kommer du dö. Antingen delar man kakan, eller så dör du, och så begravs du och bryts ner av svampar och en vacker dag blir du en ingrediens till en kaka. Antingen delar du kakan, eller så blir du kakan.

En ganska äcklig insikt på något sätt. Kannibalistisk. Och jag ber om ursäkt för det. Men jag menade att illustrera att magi finns. Om uronium kan bli plutonium, så borde ju jag som människa kunna bli en kaka. Bara man korsar mig med rätt komponenter osv. Lika invecklad som ett kort-trick kan vara, kan omvandling av form vara.

Sen har ju olika form olika egenskaper och privilegier. Som människa har vi t.ex ett nervsystem, det har inte en svamp. Som människa kan vi därav njuta av sex, medan en svamp får nöja sig med att.. ja. Finnas bara. Och privilegierna som vi som människor har, är det som räddar oss från att vara som robotar som går runt med förväntningar som vi hela tiden kontrollerar. För som människor har vi ju hjärnor, och tankar t.ex. Vi har hopp, vi har tro, vi har aspirationer, vi har fantasi, vi har önskningar, viljor, och känslor. Allt detta stödjer liksom och fungerar som hållplatser åt våra förväntningar. Medan vi väntar på att våra förväntningar ska realiseras - så kan man fantisera t.ex. Jag förväntar mig t.ex att ingen kommer läsa den här tråden. Och medan jag väntar på ingenting så kommer jag fantisera om att hela sverige läser den här tråden och jag blir rikskändis och så slipper jag arbeta.

Ser ju väldigt begränsat ut när man ser det framför sig. Men förväntningar osv - gör det ju värt det. Meningen med livet - oavsett vad man förväntar sig och vad man inte förväntar sig - är att bygga förhållanden. Se bara på livet i stort. Allting handlar om att bygga förhållanden. Var du än tittar. En växt som växer upp ur jorden, en människa som ringer ett telefonsamtal, eller en björn som går i idé och isolerar sig. T.om något så antisocialt som isolation är i sin essens menat att vara en katalysator för ett förhållande. Psykopater och narcisisster t.ex - dödar för att få uppmärksamhet. Man bryter ner någonting, så att andra kan se på en och bygga ett förhållande med en. Vare sig det är ett vänskapsförhållande, ett romantiskt förhållande, eller vafan som helst.

Kolla på alla personlighetsstörningar som finns. I dom alla, kan man hitta små små indikatorer på att människan är vare sig han/hon förverkligar det eller ej - bygger relationer. En person som tycker väldigt synd om sig själv t.ex, vill att andra ska bekräfta personen. En borderline-personlighet är ju som en båt i ett stormigt hav. Dom söker ofta människor som kan fungera som ankare, så att oavset tom båten kantrar eller ej så har man iaf något att hålla fast i. Samtidigt så sitter en psykolog och säger att man behöver socialisera - dvs, psykologen bygger relationer genom att ge bekräftelse.

Överallt - fungerar dessa principer. Och vi människor trots att vi vill det eller ej - har inte kontroll över dom. Jag kan navigera min kropp till en viss grad - men i sin essens så är jag till 100% styrd av principer. Principen att förvänta t.ex. Entropin t.ex. Och kollar ni på det här inlägget så ser ni ju bara ännu en människa som delar med sig av något, vilket i sin tur ska fungera som en slags tegelsten till förhållanden. I bästa fall skulle ju en rysk supermodell läsa det jag skriver och omedelbart skicka mig ett gäng nakenbilder, och direkt vilja flytta in med mig. Men det kanske inte händer. Men å andra sidan kanske någon kille läser det här, och dom minuterna han tog på sig att läsa det här kommer leda till att han blir försenad till sitt arbete och i sin tur kommer han träffa på en kvinna i hissen. En tredje person kanske blir jättearg och vill avvika från allt jag skriver. Han kanske går rakt emot att bygga förhållanden, och tänker gå och ha bögsex, vilket i sin essens inte föder några barn det vill säga. Någon deprimerad och ensam jävel kanske uppskattar att jag slösar hans tid, och kanske svarar. Vi kanske kommer skriva massor med varandra. Kanske i flera år. Kanske in i döden. Eller så kanske inte det händer. En fjärde person - kanske uppfinner plutonium pga mitt inlägg.

Men ja. Det var väl allt jag hade att säga. Hoppas jag inte råkade uppfinna plutonium! HEHE.

Vad vill jag diskutera? Jag vettefan. Meningen med livet!!

Det är helt ofattbart för mig att folk skriver att medvetande är en biprodukt av hjärnans komplexitet som om det vore allmänbildning! Det är en teori och inget annat. Evolution är bevisat men att människan som ras blivit som den är i dag enbart genom evolution är även det en teori.

Det är helt ofattbart för mig att folk skriver att medvetande är en biprodukt av hjärnans komplexitet som om det vore allmänbildning! Det är en teori och inget annat. Evolution är bevisat men att människan som ras blivit som den är i dag enbart genom evolution är även det en teori.