Här tävlas det mellan endimensionell biologisk determinism och feminismens tomma maktperspektiv. Ibland närmast på skoj, som en lek mellan könen (d.v.s. det gnabbas på ett socialt sätt mellan män och kvinnor -- man sa ju förr att "kärlek börjar med bråk". Förr lektes leken mest av unga pojkar och unga flickor, som tävlade om vilket kön som var bäst -- idag kan även vuxna leka samma lek under lång tid utan att det blir tråkigt, i och med att vi fått utvecklade akademiska diskurser att understödja vårt gnabbande med.)
Sedan kommer det ibland in från sidan någon spelare i diskussionen som hatar sådant lättviktigt lekande med sanningen, och som helt fördömmer den ena eller den andra parten, ofta med arga ord, och vill att diskussionen ska sluta helt, eftersom de inte ser den sociala poängen med leken. Att gnabbas är ju ändå ofta bättre än att bara hata varandra tyst och ömsesidigt. Men på internet är det svårt att se vem som pratar med ett smygleende eller ett hånflabb, och vem som är helt gravallvarlig i sitt debatterande.
Men här följer mitt perspektiv på saken:
Problemet med all biologism är att det finns ett existentiellt perspektiv också. Där vi kan välja om vi ska underkasta oss vår biologi, eller kämpa mot den. Det finns till exempel munkar och nunnor som helt avstått från sex samt onani, och levt ett liv utan dessa saker. Även om det var oerhört svårt för dem att leva så (Tro inte att det bara är "asexuella" som väljer celibat!) så medför det faktum att de existerar och existerat, att vi inte bara kan säga "Det bara ÄR så" när det gäller mäns och kvinnors roller och sexualitet. Utan vi har någonstans ett val, hur vi ska använda vår sexualitet. Inte bara om vi ska förneka vår sexualitet eller inte, utan vi kan välja hur vi vill tänka och handla i samtliga sexuella frågor. Det är bara det att vår biologi gör vissa handlingsvägar mer eller mindre praktiska och mer eller mindre krångliga.
Och någonstans tycker jag att det blir ovärdigt att låta våra biologiska tendenser förstärka sig själva genom att prata om mäns och kvinnors inneboende biologiska skillnader som om dessa tendenser i sig själva skulle rättfärdiga vårt agerande, det blir ett slags gladporr av det hela, om ni förstår vad jag menar???
När å andra sidan feminister inte drar sig för att trycka ner antifeminister med påpekandet att de har lägre utbildningsnivå, så kan det möjligtvis rättfärdigas som ett sätt att få dessa antifeminister att känna på hur det känns att vara förtryckt. Men det håller inte riktigt, för steget är inte långt från "nu får du känna på förtryck i syfte att du bättre skall förstå förtryckets natur" till å andra sidan "nu förtrycker jag dig permanent för att jag känner för det."
Jag vill däremot säga att jag faktiskt tyckte att Deriverbar hade en poäng med sitt resonemang om att man blir arg om någon kallar ens bror för "ätbar." Det
är något svagt nedsättande i att kalla någon för "knullbar". Även om det kanske har mer att göra med det vulgära i förledet "knull-" än med efterledet "-bar"? Dock händer det även att vissa faktiskt tänder på att bli tilltalade på ett nedsättande sätt... så det är svåra frågor det här...