Citat:
Jag har läst vad Hamilkar skrev.Läs nu det Hamilkar har skrivit igen. Tejprullen, blodfynden, likmarkeringen och DNA-fyndet på benet är oberoende bevisfakta. Även om samtliga har en viss felprocent och en teoretisk möjlighet att ha en annan förklaring så kommer domstolen att kunna beakta den samlade sannolikheten av att alla dessa omständigheter (som åtminstone säkert visar att KJ hanterat en död VB om de är riktiga) är felaktiga. Sen har du de övriga indicierna som stödbevisning. Det här målet är inte så svagt i juridisk mening som det påståtts till leda här inne. Det är ingen promenad i parken och kanske räcker det inte till fällande dom. Men att påstå säkert att bevisen inte räcker är bara personligt tyckande utan förankring i juridisk kunskap. Det har man naturligtvis rätt till, men särskilt intressant för tråden tycker jag inte det är.
Citat:
Oj, här sätter du ett sannolikhetsmått på rimligt tvivel. Om det råder 0.1 % sannolikhet för att en person är oskyldig råder inte rimligt tvivel på hens skuld. Här håller inte Diesen med dig. Man kan inte använda matematik på sannolikheter för att avgöra vad som är rimligt tvivel. http://www.juridicum.su.se/process/bevis/doktrin/Bevis1.htm
Nej, här har du däremot helfel. Om du har tjugo sant oberoende bevisfakta och kan visa rimligt tvivel om samtliga, innebär det med all sannolikhet att alternativförklaringen till dessa samtliga bevisfakta innehåller så många oberoende relativt osannolika ad hoc-antaganden att den likafullt inte på minsta sätt faller inom ramen för rimligt tvivel.
Säg att rimligt tvivel är att det bara är 5% chans att en bevisning skulle ha kunnat uppkomma om den tilltalade inte vore skyldig. Säg sedan att du har tio sant oberoende bevisfakta där det är 50% chans att de skulle kunna föreligga om den tilltalade inte vore skyldig - dvs varje bevisfaktum kan förklaras bort med en alternativhypotes som har 50% sannolikhet att vara sann. Låter som mycket rimligt tvivel, eller hur? Då har du tio stycken oberoende alternativhypoteser som alla måste vara sanna för att den tilltalade inte ska vara skyldig. Sannolikheten för att det ska inträffa är 1/1024, eller 0.1% - långt under den gräns vi satte för rimligt tvivel.
Det är inte så enkelt i praktisk bevisprövning, dels för att man inte kan räkna med sannolikheter som jag har gjort i en dom, och dels för att olika indicier inte bara har en given sannolikhet på bortförklaringen, utan också en given bevistyngd som kan vara mer eller mindre stark, men principen som mitt förenklade räknestycke illustrerar är solklar: Flera alternativhypoteser som var och en för sig befinner inom rimligt tvivel kan mycket väl leda till en total alternativhypotes för att bortförklara samtliga indicier som är så osannolik att den inte längre ryms inom rimligt tvivel.
Säg att rimligt tvivel är att det bara är 5% chans att en bevisning skulle ha kunnat uppkomma om den tilltalade inte vore skyldig. Säg sedan att du har tio sant oberoende bevisfakta där det är 50% chans att de skulle kunna föreligga om den tilltalade inte vore skyldig - dvs varje bevisfaktum kan förklaras bort med en alternativhypotes som har 50% sannolikhet att vara sann. Låter som mycket rimligt tvivel, eller hur? Då har du tio stycken oberoende alternativhypoteser som alla måste vara sanna för att den tilltalade inte ska vara skyldig. Sannolikheten för att det ska inträffa är 1/1024, eller 0.1% - långt under den gräns vi satte för rimligt tvivel.
Det är inte så enkelt i praktisk bevisprövning, dels för att man inte kan räkna med sannolikheter som jag har gjort i en dom, och dels för att olika indicier inte bara har en given sannolikhet på bortförklaringen, utan också en given bevistyngd som kan vara mer eller mindre stark, men principen som mitt förenklade räknestycke illustrerar är solklar: Flera alternativhypoteser som var och en för sig befinner inom rimligt tvivel kan mycket väl leda till en total alternativhypotes för att bortförklara samtliga indicier som är så osannolik att den inte längre ryms inom rimligt tvivel.
Citat:
Men nu börjar vi gå OT, detta är något för en juridiktråd.
Om man nu går med på att målet för brottmålsprocessen är att utröna om åklagarens gärningspåstående kan hållas för sanning och att prövningen ska fokuseras på det enskilda fallet, blir sannolikhetsbedömningar endast hjälpmedel i denna prövning. Bevisvärdering i brottmål handlar inte om hur ofta vissa företeelser (beteenden, orsakssamband etc) som den aktuella förekommer, utan om vad som förekommit i just det individuella fall som ska prövas. Eller för att ta ett drastiskt exempel: Även om ett visst samband förekommer i 999.999 fall på miljonen handlar bevisvärderingen i brottmål om att ta reda på om det aktuella fallet utgör det undantag som bara inträffar en gång på miljonen.
Sannolikhetsuppskattningar av olika slag - vare sig de sker i form av procentuella frekvenser eller i form av semantiska värdeuttryck (som "antagligt", "uppenbart" etc) - utgör därför bara hjälpmedel eller kontrollstationer inför den slutliga "sanningsprövningen".
Sannolikhetsuppskattningar av olika slag - vare sig de sker i form av procentuella frekvenser eller i form av semantiska värdeuttryck (som "antagligt", "uppenbart" etc) - utgör därför bara hjälpmedel eller kontrollstationer inför den slutliga "sanningsprövningen".
