Ställ era random astronomifrågor

Men detta skulle ju gälla även om materian var jämt utsprid, skulle den inte? Eller är det så att om materian skulle ha varit helt jämt utspridd, så skulle alla påverkas varandra med samma kraft och stå helt stilla?


Samma som ovan, om varje väteatom hade varit jämt utspridd, hade då inget hänt? Störningarna, är det att några utav väteatomerna var 1/10^5 närmare än sina bröder?

Det känns som att när t.ex NASA pratar om eventuella landningar på typ Europa eller annan planet/måne så snackas det om "tidigast 2020" etc. TAR det verkligen så lång tid att förbereda? Är det utvecklingen av själva roboten, eller handlar det om stålar? Kan de inte finansiera lite av rika privatpersoner? Det måste väl finnas någon Richard Branson-figur med gott om pengar som kan bidra lite?

Om universum expanderar hela tiden, minskar inte då chansen för oss att hitta nåt liv där ute för varje sekund ?
Avståndet tänker jag på.

Nej kan ingenting om Astronomi.

Hallå ! Är nybörjare inom ämnet men väldigt intresserad. Jag har ett nybörjar- teleskop som jag fick för kanske 10 år sedan som jag tänkte ta ner från vinden nu i dagarna då jag för någon dag sedan blev hemskt intresserad av att kolla på solen genom ett teleskop. Jag förstår att det inte inte bara är att rikta teleskopet mot solen och kolla, utan att man måste ha någon form av toning som dämpar ljuset.

Vad exakt behöver man för att kolla på solen, och var kan man få tag på det ?

Mvh

De områden som är relativt nära oss expanderar bort från oss så långsamt att det knappt märks, och med tanke på att vår teknologi och vetskap om universum blir större hela tiden så ökar snarare chansen för varje sekund.

Rum växer med en fart om knappt 7 meter per miljon miljard meter varje sekund. Storlek och dess förändring är egenskaper som rum har. Det är mindre än storleken av en atom per meter, så det märks bara över enorma avstånd. Våra närmaste galaxer, med tillsammans ca tusen miljarder stjärnor, faller mot varandra i en fart som är snabbare än vad rummet mellan dem växer. Vi skulle ändå knappast kunna hitta liv på större avstånd än så.

Fast jag läste nånting om ett försök att leta efter onaturliga förändringar av ljuset från fjärran galaxer som tecken på att riktigt stora civilisationer utvinner deras energi. Och rummets expansion gör att allt fler av de mest avlägsna galaxerna försvinner utom möjligt synhåll hela tiden.

Det beror på vad det är för teleskop men. http://www.astrosweden.se/astro-solar-foto-filter/18753-0

Om du har vanlig optik så kan det räcka med att lägga ett A4 papper på en stol/bord bakom och titta på den bild som det fokuserade solljuset målar upp på pappret (dvs du tittar inte genom teleskopet).
Man skall alltid passa sig för att titta genom optiken direkt om man inte är 100% säker på att de filter man har faktiskt klarar av Solen. Till och med Månen kan vara skadlig för ögonen att titta på om du har ett bra teleskop men saknar filter.

Polariserande filter är att rekommendera, finns varianter där du kan lägga flera på varandra och vrida för att själv justera ljusinsläppet.

Du msåte tänka på att det är mycket dyra projekt, som det inte finns den minsta vinst i. Därav inte så många privata investerare!
Då vi troligtvis aldrig någonsin kommer ha teknologi för att undersöka områden så långt bort att expansionen är påtaglig, så har det nog inte någon större påverkan skulle jag tro.

Nja, direkt skadligt kan väl månljus aldrig vara. Det är väl mer att man får "spots" på ögonen ett tag, precis som när man riktar en ficklampa i ögonen en stund.

Vad är problemet med att använda interferometri i rymden? Det har ju blivit vardagsmat på Jorden så teknologin verkar ganska mogen. I:et i GAIA står för interferometer, men det valdes bort under utvecklingsarbetet. På Jorden finns nu flera radiointerferometrar och nya byggs, som kan använda en stor del av Jordens diameter för att få hög upplösning. Den ryska 10 meters Spektr-R (som i sig är det största av alla rymdteleskop hittills) är vad jag vet den enda rymdinterferometern. Eftersom den används tillsammans med markbaserade radioteleskop så är den tyvärr bara användbar i samma våglängder som atmosfären släpper igenom. Men den ger en upplösning som ett teleskop lika stort som avståndet Jorden-Månen.

Kommer inte interferometri att komplett ta över radioastronomin framöver, och dramatiskt revolutionera astronomin? Eller är det överdrivet? Radioreflekterande paraboler är ingen hightech och borde kunna göras väldigt stora genom att fälla ut ett tunt material i rymden. En parabol är trots allt en enkel naturlig form.

Man bygger väl upp typ matriser (arrays) idag i stället.
Kopplar ihop ett antal teleskop över hela jorden och får en upplösning som är enorm.
Finns ju ett projekt som är på g just nu där radioteleskop? över hela världen ska kopplas ihop. Såg någon film på tuben om det.

Jovisst, det används för fullt numera. VLBI, Very-long-baseline interferometry, eller långbasinterferometri på svenska kallas det. Men rymden är ju större än Jorden. Så länge man kan positionera teleskopen helt exakt så finns vad jag förstår ingen gräns för hur stor en radiointerferometer kan byggas. Det är "bara" att skicka iväg radioteleskop i alla riktningar ur solsystemet med högsta fart så får man allt högre upplösning.

Har hittat HALCA som japanerna skickade upp 1997. Liksom Spektr-R nu sedan ett par år, så fungerade HALCA i Jordens omloppsbana som interferometer tillsammans med markteleskop.
Både utvecklings- och restiderna blir allt längre och längre!

Den första sonden till Merkurius kom fram på ett halvår, den andra, Messenger, tog 7 år på sig. Voyager kom till Jupiter på 18 månader, Gallileo to 4 år på sig. Förklaringen till det är dock att man måste ha lägre fart för att gå in i omloppsbana istället för att bara flyga förbi. New Horizons till Pluto är väl den första flyby-mission som skickats upp sedan 1970-talet.

Det som skulle behövas är att göra flera uppskjutningar av bränsletankar som sen dockar med instrumentlasten i omloppsbana. 1071 st satelliter är aktiva idag, och ISS har väl förbrukat över 100 uppskjutningar nu, så raketuppskjutningar råder det inte någon brist på. Dockningar är vardagsmat med ISS och ingen dockning har någonsin misslyckats allvarligt. Men det har aldrig försökts i samband med någon sond. Mer bränsle ombord borde ge stora extrabonusar tack vare att man då kan manövrera för att få ut mer av gravity assist och av den kontraintuitiva Oberth-effekten som säger att man får mer fart per mängd bränsle om man accelererar när man har som högst fart. Gravity assist har blivit något av en förbannelse eftersom det används som en ersättning för bränsle istället för som en bonus. Sonderna snurrar omkring många år i det inre solsystemet för att komma till det yttre, Juno skickades upp för 2 år sen och bara härom veckan passerade den Jorden, den har alltså inte kommit nån vart på sin väg till jupiter...

Att utvecklingstiderna blir längre är svårare att göra nånting åt. Det finns som bekant inte så många astrofysiker, det skulle även med de största investeringar dröja en forskargeneration innan kapaciteten kan flerdubblas. Jag kan för mitt liv inte bygga t.ex. en rymdbaserad radiointerferometer oavsett hur mycket pengar jag än skulle få, det krävs rätt extrem och sällsynt expertis. Om jag studerar i tio år så kanske jag kan bidra med någon detalj sen. Varje nytt rymdteleskop eller sond är en faktor 10 gånger bättre än föregångaren. Man får väl inte ut så mycket av att skicka upp mer av samma, som t.ex. en kopia av Hubble eller Gallileo. Man måste ha ny extrem teknologi för att kunna göra observationer som kan leda till nya genombrott.

De långa långa tiderna från plan till förverkligande är en enorm ekonomisk kostnad. T.ex. är James Webb-teleskopets spegel redan klar nu, men kommer inte att skickas upp förrän om 7 år eller så. Det som skickas upp, och kommer fram, är föråldrat. Om man kunde halvera ledtiden genom att fyrdubbla ksotnaderna så skulle man nog få mycket mer pang för pengarna. Så gör alla framgångsrika företag. Tyvärr har statliga byråkratier inte samma incitament, det är så bekvämt att minska riskerna och förlänga sina födkrokar, det är så alla vi människor fungerar.