Försvinner ambitioner?

Hej!

Sitter på jobbet med mina kamrater och funderar över arbetssituationen!
Två män i äldre åldern och en yngre! Den yngre frågar om vi har inte tröttnat
jobba på nätterna, om vi vill inte satsa nån gång på att bli chefer? Själv han vill
plugga för att i framtiden bli någon viktigare en vanligt nattarbetare. Intressant, jag
känner igen honom i mig själv! I hans ålder jag ville också plugga, jobba som en ledare, men men...
Jag är nöjd som fan med mitt arbete och vill inte ha nånting mer. Frågan är vad händer med
Våra ambitioner med åldern, varför försvinner de?

Mvh

Man möter verkligheten och allt som medföljer. Därefter går det utför. Eller mer precist, planer går inte alltid som man vill, vilket får folk att omvärdera sig själva, oftast till det sämre.

Mycket intressant.

"Försvinner" ambitionerna? Eller tar vi vårt förnuft till fånga när vi blir äldre?

Det är absolut inget fel med ambitioner och detta oavsett vilken åldersgrupp man tillhör.

Jag tror att Du är förbannat lyckligt lottad 'Aleksandr' - Du har lyckats hitta en yrkesbana som gör dej lycklig och som balanserar arbete, familj och fritid. Detta är få förunnat idag.

Nöden är uppfinningarnas moder och vad som ofta driver ambition är en önskan och förmåga att betala räkningarna. Ju vidlyftigare leverne, desto mera och större räkningar. Så jag blir 'ambitiös'.

De flesta av oss har någon gång haft en ambition "to set the world on fire" och ett fåtal av oss är förunnade att lyckas.

Men majoriteten av oss är hänvisade till att harva nånstans i mitten och trots att vi har ett förbannat gott liv så blir det "vare sej hackat eller malet". Man brukar säga att "självet" hinner ifatt "jaget" och det är sällan en angenäm upplevelse.

Sa varandes de mänskliga tänkande organismer vi faktiskt är, så anpassar vi oss. Vi inser att vi kommer inte alls att sticka världen i brand och att tidsfönstret som eventuellt NHL-proffs har faktiskt passerat.

Vissa hanterar denna anpassning bättre än andra. Och TS verkar ha mästrat uppgiften.

Nyckeln är inte att via ambition sträva efter pengar, ära, berömmelse, mer fitta och bekräftelse.

Men att vara lycklig med vem man är och vad man gör.

Svaret är enkelt, man kommer på att det är skit att vara chef, eller rättare sagt allt hyckleri som pågår i de högre leden att man helt enkelt väljer att ha kvar sin värdighet och gå till jobbet - göra sitt hur än banalt och tråkigt det än må verka - och sedan gå hem och skita i allt.

Det finns massor av folk inom polisen - ofta 50 o uppåt som verkligen
tappat suuuugeeen - de sitter som utredare o håller förhör och verkar
bara vilja sitta av tiden.

Med ambitioner blir allt i livet svårare. Utan ambitioner blir det lättare.

Jagar man lyckan flyr den allt som oftast. Är det inte bättre att intala sig att det lilla man har räcker för att ha det bra?

Jepp. Minns barndomen - alla skulle bli fotbollsproffs, modeller och rockstjärnor. Didn't happen, did it? Nej, men många pluggade vidare på högskola/universitet iaf. Tror man måste det i dagsläget, för att sitta någorlunda säkert på arbetsmarknaden. Det finns inte jobb i samma utsträckning om förr och många av de som finns, ligger på entreprenad med de usla villkor det innebär.

Kan ha att göra med att testosteron nivåerna sjunker med åldern om vi ska ta det biologiska bakom det hela. Finns undersökningar som visar att framgångsrika egenföretagare har en högre nivå av testosterone. Det är testot som driver oss.

Klart att ambitionerna försvinner.
När jag började jobba drömde man att gå vidare. Nu gjorde jag det till viss del.
Gick från monotona industriarbeten till att bli en mkt duktig svarvare.
Tog sedan chansen och pluggade till konstruktör. Fick sedan mitt första jobb som konstruktör och efter tre dagar dog mina ambitioner då jag fick nog av miljö och kollegor.
Jag bad frivilligt att få ställa mig på golvet igen och där kommer jag vara kvar till pensionen.

De få kronorna extra som man tjänar som konstruktör var inte värt pengarna. Tjänar ändå tillräckligt som fackman.

Det beror på vem man är, vilken ålder det rör sig om och vad man arbetar med. Ju äldre jag blivit ju större ambitioner har jag fått, främst för att jag börjat inse att de faktiskt går att realisera inom en snar framtid. En arbetskamrat till mig är 66 år gammal och jobbar numera som biblitekarie. Hans ambitioner har inte minskat med åren, de har förändrats i jämförelse med vad han gjorde förr, men det är bara naturligt när annat kommer "i vägen" såsom familj och/eller sjukdom.

Jag tror att detta handlar mycket om grupptryck, vilka värderingar som finns i den sociala gruppen.

Befinner man sig i en ambitiös grupp, då är det lättare att själv höja sina ambitioner.

Befinner man sig däremot i en grupp trötta individer, som mest "sitter av tiden" till pension eller dylikt, då krävs det mer av egen vilja och mod för att satsa. Att vara ambitiös i en grupp nollor får dessutom konsekvensen att dessa personer börjar irritera sig på en, eftersom deras egna brister då blir desto tydligare för alla att se. Därför är det lättare att bara flyta med strömmen.

Min slutsats av detta är att man bör omge sig med personer som vill något här i livet, som har en vilja att ta sig framåt och uppåt, snarare än är bekväma med var de befinner sig.

Kvinnor har inga ambitioner eller driv alls?