Gammelmedias annalkande död

Det är slående hur fega journalisterna visar sig faktiskt vara, nu när de har en konkret orättvisa att slåss mot.

Låt oss ta DN som exempel. Ledningen bokstavligen mobbar ut personal för att kringå LAS. Vi talar utfrysning, hot, psykisk terror för att storföretaget vill spara pengar.

Vad gör då alla dessa vänsterrebeller nu när det verligen är upp till kamp PÅ RIKTIGT? Demonstrerar, skriver protestlistor, strejkar, agiterar, bildar solidaritetsgrupper? Nej. De slår huvudet i backen, kniper käft och finner sig lydigt i situationen. De vågar inte ens berätta om sitt missnöje offentligt. Konskvent beskriver branschmedia hur personal önskar vara anonyma när de berättar om arbetsklimatet på DN.

Det här är alltså samma journalister som hånar anonyma SD:anhängare som inte "vågar stå för sin åsikt".

Som slagit sig för bröstet om hur modiga de är. De har minsann VÅGAT stå upp mot den JÄTTEFARLIGA rasismen. De vågar vara KONTROVERSIELLA och hylla hbt och feminism. De är de vita, orädda riddarna som törs granska det vita, hetrosexuella manssamhället och ta parti för den lilla mäniskan.

Men det vågade de ju inte... ser vi nu... Inte ens när den lilla mäniskan är kollega, eller ens de själva.

De vågade aldrig stå upp mot någon som är farlig PÅ RIKTIGT. Något som innebär VERKLIGA risker. Modet rann av dem när rebellisk kamp riskerade att få konsekvenser, uppsägning, mindre löneförhöjning, sämre karriärsmöjligheter.

När deras modiga rebellkamp, inte bara ger dem ryggdunk och applåder, då låter de orättvisor passera i tysthet. Då knetar de snällt på. Borta är orden om att "våga stå upp". För det gör de bara när de vet att fienden de står upp mot, egentligen inte är farlig.

Så modiga rebeller var de.

Man kan ju inte anklaga PW för insiktslöshet i alla fall. Det verkar som att han bedömt sina krigare helt rätt och då kanske man inte inte ska klandra honom för att han ser till att få jobbet gjort. Det gör honom naturligtvis inte mer sympatisk men ynkryggarna får till stor del skylla sig själva.

"Jag har varit en flitig och nyttig åsna i som strävsamt jobbat för att sprida lögner 33 år och så blir jag behandlad på detta viset. Det skulle jag aldrig kunna tro".

Jobbar man för skurkar så blir man behandlad på skurkvis, vem skulle kunna gissa det?

idag börjar ekuriren.se att ta betalt för sin nättidning. Ytterligare ett steg mot graven.

Det är slående hur fega journalisterna visar sig faktiskt vara, nu när de har en konkret orättvisa att slåss mot.

Låt oss ta DN som exempel. Ledningen bokstavligen mobbar ut personal för att kringå LAS. Vi talar utfrysning, hot, psykisk terror för att storföretaget vill spara pengar.

Vad gör då alla dessa vänsterrebeller nu när det verligen är upp till kamp PÅ RIKTIGT? Demonstrerar, skriver protestlistor, strejkar, agiterar, bildar solidaritetsgrupper? Nej. De slår huvudet i backen, kniper käft och finner sig lydigt i situationen. De vågar inte ens berätta om sitt missnöje offentligt. Konskvent beskriver branschmedia hur personal önskar vara anonyma när de berättar om arbetsklimatet på DN.

Det här är alltså samma journalister som hånar anonyma SD:anhängare som inte "vågar stå för sin åsikt".

Som slagit sig för bröstet om hur modiga de är. De har minsann VÅGAT stå upp mot den JÄTTEFARLIGA rasismen. De vågar vara KONTROVERSIELLA och hylla hbt och feminism. De är de vita, orädda riddarna som törs granska det vita, hetrosexuella manssamhället och ta parti för den lilla mäniskan.

Men det vågade de ju inte... ser vi nu... Inte ens när den lilla mäniskan är kollega, eller ens de själva.

De vågade aldrig stå upp mot någon som är farlig PÅ RIKTIGT. Något som innebär VERKLIGA risker. Modet rann av dem när rebellisk kamp riskerade att få konsekvenser, uppsägning, mindre löneförhöjning, sämre karriärsmöjligheter.

När deras modiga rebellkamp, inte bara ger dem ryggdunk och applåder, då låter de orättvisor passera i tysthet. Då knetar de snällt på. Borta är orden om att "våga stå upp". För det gör de bara när de vet att fienden de står upp mot, egentligen inte är farlig.

Så modiga rebeller var de.

Problemet med detta är att det ofta är fler i hushållet som vill nå tidningen, och att login / kakor sällan fungerar. Så åker man bort och förväntar sig få tillgång till mtrl och det går inte utan login och lösen som man såklart inte har med sig.
Sen tröttnar man och slutar betala.
I förlängningen kommer det inte fungera.

Det är slående hur fega journalisterna visar sig faktiskt vara, nu när de har en konkret orättvisa att slåss mot.

...

När deras modiga rebellkamp, inte bara ger dem ryggdunk och applåder, då låter de orättvisor passera i tysthet. Då knetar de snällt på. Borta är orden om att "våga stå upp". För det gör de bara när de vet att fienden de står upp mot, egentligen inte är farlig.

Så modiga rebeller var de.

Konskvent beskriver branschmedia hur personal önskar vara anonyma när de berättar om arbetsklimatet på DN. Det här är alltså samma journalister som hånar anonyma SD:anhängare som inte "vågar stå för sin åsikt".

[...]

De vågade aldrig stå upp mot någon som är farlig PÅ RIKTIGT. Något som innebär VERKLIGA risker. Modet rann av dem när rebellisk kamp riskerade att få konsekvenser, uppsägning, mindre löneförhöjning, sämre karriärsmöjligheter.

Möjligen, men det där med att kvinnor får sparken är inte konstigt alls. De är rätt många av de anställda hos DN så det är klart att några av dem också får gå om DN sparar.

Det ser dock onekligen inte snyggt ut det Wolodarski håller på med mot de som han vill ha bort. Jag hoppas det finns många debattörer som tar till sig det som händer och använder det mot typer som Wolodarski när dessa argumenterar för ändringar på tex arbetsmarknaden. Jag föreslår Wolodarskisamhälle för att beskriva ett samhälle där vanliga svenskar är mer eller mindre rättslösa mot arbetsgivare(dvs det samhälle Timbro vill ha). Men som Pung föredömligt konstaterar finns det helt plötsligt ingen stridslust hos journalisterna när det kräver obekväma ställningstaganden av dem själva.