Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Nu har jag inte Aspergers, men jag svarar ändå:
Helt klart, och nu tänker jag även på andra saker i livet. Om exempelvis Nicolaus Copernicus inte hade tagit risken att bli kritiserade för sin heliocentriska modell så skulle det säkert tagit ett tag till innan vi hade förstått att jorden cirkulerar runt solen, och inte tvärtom.

Några frågor då.

Brukar folk märka om man har Aspergers att man beter sig annorlunda? Jag har en vän med det, och jag tänkte inte alls på det förrän han berättade det, och då fick jag efter lite sökande förklaring till vissa beteenden hos honom. Jag hade alltså inte alls tänkt att han var speciell innan.

Är det vanligt att personer med Aspergers är konstnärliga av sig?

Tycker ni som vissa andra att Aspergers syndrom inte ska ses som en diagnos, utan att folk med det bara är "annorlunda" (mer än andra)? Själv lutar jag själv lite åt den åsikten, men jag kanske inte är rätt person att uttala mig då jag inte har Aspergers och heller inte stött på speciellt många som jag vet har det. Ser ni det generellt som en tillgång eller en svårighet? Kanske svårt att avgöra då man inte har levt ett till liv så att säga, men försök gärna.

Är det vanligt med högre smärttålighet bland folk med Aspergers?

Jag har säkert fler frågor, men det är vad jag kommer på för stunden.

Jag tror nog inte att någon alls misstänker att jag har AS. Jag har dock jobbat väldigt mycket med att fixa det sociala till åtminstone en normal nivå. Jag är nog lite speciell ändå, en del skulle kalla mig för lite knäpp.

Vet inte mycket om andra men jag är konstnärlig med visuell media: http://koffski93.deviantart.com/
Finns säkert massor av musiker också.

Jag är nog böjd att hålla med, det är en smärre avvikelse. Det kan vara väldigt jobbigt för den som har det och dess familj och för andra är det inte särskilt jobbigt.

Jag tål iaf smärta väldigt bra, det jobbiga med att stuka foten är ju inte att det gör ont, det är att man inte kan gå lika fort ett tag efter. Smärta gör bara ont.

Vi kommer väl hamna i ett läger ganska snart med den mentaliteten. Bara för att jag inte alltid uppfattar ironi och sarkasm betyder det inte att jag vill beröva andra människor denna form av humor. Jag kan lätt säga "fan vilken jude du är" för att säga att någon är snål, men personen ifråga är inte jude - utan endast snål. Intelligenta människor med AS lär sig av sina erfarenheter i livet.

Jag minns en lärare i psykologi som förklarade hur kalla folk med AS är. Du skulle sett hans min när jag på ett ironiskt sätt förklarade att jag har fått diagnosen.

Med det sagt kan jag vara fruktansvärt kall och sakna samvete så länge jag logiskt kan rättfärdiga det. Jag skulle t.ex. kunna skära halsen av någon jag inte gillar och inte tänka två gånger på det. Vi fortfarande Hans Aspergers autistiska psykopater, som han kallade sin diagnos.

Tack för svaren!

Tydligen så ligger det något i att personer med Aspergers har högre smärttålighet: "However, children with Asperger's syndrome are more likely to be hypo- than hypersensitive to pain.".
/http://books.google.se/books?id=qJZmsp3ZVG8C&pg=PA288&lpg=PA288&dq=%22the re+can+be+a+hypo-+and+hypersensitivity+to+pain%22&source=bl&ots=lEu qpOvByp&sig=HhMMW_Sg3PbGFh61vf_qo5o4PPU&hl=sv&sa=X &ei=iPhMUs_ZCsGM4ATx0oGACA&ved=0CDoQ6AEwAQ#v=onepa ge&q=%22there%20can%20be%20a%20hypo-%20and%20hypersensitivity%20to%20pain%22&f=false

Bra bilder Koffski.

Jag brukar inte rita däremot är det väl ganska vanligt hos AS?

DexterWarden
"Med det sagt kan jag vara fruktansvärt kall och sakna samvete så länge jag logiskt kan rättfärdiga det"

Jag kan också vara det. Förut kom jag på att jag nästan kan stänga av känslor eller "välja"att inte känna något, ungefär.

Under personligt möte med tant: sno pengar av tant och se henne förtvivlad (hon tror det var någon annan) eller ge tillbaka pengar till tant och se henne glad. Med hjälp av logiken: jaha hon blev ledsen, jaha hon blev glad, så ger det samma känsla i mig ungefär.

Så, Hans Aspergers autistiska psykopater är kanske passande.

Det där med att stänga av känslor har jag kunnat sedan jag var liten. Väldigt mycket i sociala sammanhang, var ju rätt jobbigt då. Det påminner mycket om meditation/mindfullness på sätt och vis. Har testat på det lite grand, ibland fungerar det bra då jag har för mycket tankar i skallen eller för att dämpa ångest.

Äh, det där med tanten är mest elakt och lite manipulativt. Skulle inte göra så utan någon anledning. Utan något sammanhang finns det inte något som kan rättfärdiga det.

Tänkte fråga er med Asperger hur är er föreställningsförmåga?

Bra, dålig eller kanske helt obefintlig?

För jag är inne på en teori om att folk med Asperger inte kan föreställa sig något, utan i stället lever konstant i nuet.

Jag vill inte på något sätt verka nedlåtande utan är bara generellt Nyfiken.
Hoppas att någon med Asperger kan svara på min fråga och kanske till och med kan avfärda denna "Myt"


Kan ge ett typiskt exempel på vad jag menar här med en diskussion mellan två personer.


Anna - "Tänk dig det här rummet med ljusblåa väggar, skulle det inte bli fint tror du"?


Per(får upp en bild i huvudet och får uppfattningen av att det skulle verkligen passa.)

Så från en tanke(bild) säger han - Jo jag tror faktiskt det skulle bli riktigt fint.


Det jag nu undrar är:
Om en person med asperger hade fått den frågan hade han då likt Per i exemplet kunnat föreställa sig rummet i sitt huvud och sen komma till en slutsats?

Det var lite oklart skrivet av mig.

Under personligt möte med tant: sno pengar av tant och se henne förtvivlad (hon tror det var någon annan).
Annan tant: ge tillbaka pengar till tant och se henne glad.

Med hjälp av logiken (eftersom det tog lång tid innan jag "kom på vad de höll på med (?)): jaha hon blev förtvivlad, jaha hon blev glad, så gav det nästa ingen känsla i mig.

Visst var det elakt och manipulativt (det fanns sammanhang och slutade troligtvis med att en "hemlös" oavsiktligt hittade cirka en halv månads inkomst för honom/henne (inget rättfärdigande)).

Själva grejjen i efterhand var att jag reflekterade över känslolösheten i mig i båda fallen. Som var väldigt lika fast med olika reaktion. Det var inget test på människor, båda sakerna hände av andra orsaker.

Att manipulera folk är jag nog ganska dålig på men annars har man ju funderat lite på psykopat hållet.

I och för sig var inte någon av de två händelserna någon större sak och hur vanligt det är att folk känner något i sånna situationer vet jag inte.

Har alltid trott att jag fattar ironi och sarkasm och sånt men egentligen vet jag inte.
Svårt att testa.

Jag tror inte att någon har problem med det bara för att denne har asperger. Har man problem med det är man bara dålig på det. Inte mer med det. Jag har inte en antydan till det i alla fall. Jag är bra på det, jag tycker verkligen om att rita till exempel, finns länk till min deviantart-sida.

Att föreställa sig ett händelseförlopp i en historia däremot, det har jag väldigt mycket problem med. Jag har inte lämnat in en enda svensktext som involverar att skriva en berättelse i tid. Slutar alltid med att jag dygnar eller liknande. Det är blir grymt svårt att bestämma sig för vad som ska hända på något sätt. Trots detta lyckades jag skriva några sidor för ett tag sedan, det var mållöst och mest slumpmässigt. Blev surrealistiskt.

Jag stal (snattade) endast saker när jag var yngre, men aldrig av andra människor, förutom det vanliga ta-pengar-ur-mammas-plånbok-och-sedan-blåneka som jag tror kan vara rätt vanligt.

Vad jag menade var mer att jag inte förstår känslor. Jag lever efter en kod jag har skapat själv som är djupt baserad i filosofisk logik om frihet, e.g. om man anser att alla män och kvinnor föds fria och ska få leva fria så måste ondska vara att förhindra denna frihet, genom att t.ex. våldta, råna eller bruka våld för våldets skull. Dessa tre beteenden förhindrar en människas naturliga rätt till frihet och hennes rätt att leva fredligt; således måste dessa beteenden vara fel och människor som brukar dessa beteenden förlorar därmed sitt existensberättigande och det är okej att beröva dem av deras liv.

Eftersom att jag ofta är beväpnad så lär inte den som försöker råna mig överleva. Man måste ha sin självrespekt, annars är man ingenting. Jag hörde en kille berätta hur när han blev rånad frågade om han fick behålla sitt simkort, vilket han fick. Jag personligen skulle känna blodet lämna magen och adrenalinet pumpa och stackars den människa som försöker förhindra min naturliga rätt till frihet och fred den stunden.

Det där påminner lite om att jag inte alls förstår varför folk bara springer i vissa situationer där det är ganska troligt att de kommer att dö.Typ skolskjutningar. Där skulle jag försöka ha ihjäl gärningsmannen så gott jag kunde. Det tycker jag är det enda rätta mot både mig själv och andra. Man ska inte dö bara för att någon annan idiot tar sig friheter.