Konflikten i Syrien

Från Muhammeds tid och fram tills idag beräknas mellan tio och femton miljoner människor tagits som slavar från Östafrika till den muslimska världen, främst till dagens Marocko, Algeriet och Libyen samt de historiska Persien, Osmanska riket och Arabien. Från Östafrika gick slavhandeln huvudsakligen via tre vägar norrut:
genom Sahara.
från rödahavskusten.
från Östafrika via indiska oceanen.
Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, togs slavarna från icke-islamiska områden. Slavar togs dels söderifrån från Afrika, dels norrifrån från Europa. Arabiska slavpirater opererade från kusterna mot Atlanten och Medelhavet, från hamnar som Tunis, Sale och Tripoli. Kustnära byar och städer i Italien, Spanien, Portugal och Frankrike drabbades hårdast. En av de mest kända européer som togs som slav av araberna var författaren Miguel Cervantes som blev fri mot lösesumma. Men slavräder gjordes även så långt norrut som Storbritannien, Irland och Island. I juni 1631 angreps kustbyn Baltimore på Irlands sydkust och 130 män, kvinnor och barn fördes bort för att säljas i Alger. År 1640 satt omkring 3 000 britter förslavade enbart i den staden. Även amerikanska sjömän föll offer för arabiska slavskepp. Mellan 1785 och 1793 togs 130 amerikanska sjömän som slavar av algerierna. Historikern Robert Davis anger att totalt mellan 1 och 1,25 miljoner europeiska slavar togs mellan 1530 och 1780. Ytterligare samtida forskning stödjer att över en miljon slavar togs från Europa till muslimska länder.
Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus. Själva handeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän, och så småningom på 1300-talet av genuesarna, vilkas koloni Kaffa på Krim kom att bli en av de största slavmarknaderna i hela Orienten.[källa behövs] Slavinnor av europeiskt ursprung var också populära som konkubiner i de rika männens harem.
De flesta slavarna användes som tjänare eller arbetskraft, kvinnor ofta som sexslavar. Men vissa slavar levde ett behagligare liv, även om de fortfarande var tvungna att lyda sina herrar. Soldater och konkubiner hörde dit, och det gjorde också eunuckerna. Dessa var tjänare åt kvinnorna i de rika männens harem. De osmanska sultanerna brukade ofta nöja sig med ett antal slavinnor och avstod från att gifta sig.[källa behövs] De flesta sultanerna hade därmed faktiskt också en slavinna som mor. Men om hon fortfarande levde, när hennes son blev sultan, så fick även en sådan slavinna titeln valide sultan (turkiska för "sultanens moder"), vilket var den förnämsta titeln för en kvinna i det Osmanska riket.
Efter sjöslaget i Lepanto minskade det sjöbundna slavjägandet mot Sydeuropas skeppsfart och kuster. Räderna från arabisk-muslimska slavpirater mot amerikanska och brittiska skepp på 1800-talet blev startskottet för den process som satte igång avvecklandet av slaveriet i den muslimska världen.
Slaveriet på den Arabiska halvön bestod fram till andra hälften av 1900-talet. I Bahrain tycks dock slaveriet ha försvunnit något tidigare och förbjöds där 1937. I Qatar där den ofria befolkningen uppgick till omkring 3 000 av ett totalt invånarantal på 20 000 avskaffades slaveriet år 1952. Det följdes av Saudiarabien i juni 1962 där mellan 15 000 och 30 000 människor, varav 60 procent kvinnor, frigavs.Jemen avskaffade slaveriet 1962, Förenade Arabemiraten 1963 och Oman 1970.
I flera muslimska länder är det dock fortfarande vanligt med slavar. Ett exempel på detta är Mauretanien där det ännu är möjligt att födas in i slaveri. Det muslimska Mauretanien var det sista landet att olagligförklara slaveri. Mauretaniens slaveri motiveras med fundamentalistisk islam. De förslavade konverterades till islam och uppfostrades till att tro att det var deras religiösa plikt att tjäna sina herrar. Slavarna lärdes att de på grund av sin "orena" svarta hy var förbjudna att röra vid Koranen.