Nästan säker på att jag har ADD, men min psykolog, som är precis nyutbildad, verkar inte tro det, vilket är extremt jobbigt. Någon gång har hon sagt att jag inte uppfyller kraven för att ha ADHD varpå jag har påpekat att det är ADD som jag tror att jag har. Vet inte vad jag ska göra, känner mig helt knäckt om jag inte får en ordentlig utredning för att förhoppningsvis få diagnosen. Till skillnad från många andra så bryr jag mig egentligen inte så mycket om jag får diagnosen på pappret, utan egentligen bara för medicinerna som skulle kunna hjälpa en. Jag har nyligen fått Voxra utskrivet och det har verkligen hjälpt mot koncentrationen. Står dessutom på lägsta dosen just nu så kanske blir ännu bättre sen. Första dosen jag tog var galen. 
Kände mig så sjukt alert och var verkligen med i leken så att säga och inte någon dagdrömmare. Den effekten avtog redan efter dag 2, men som sagt så känner jag fortfarande att den hjälper och det känns ju som att det måste betyda att jag har någonting?
Ni med ADD, hur är erat nervsystem? Blir ni uppstressade för minsta lilla? Om någon skulle skrämma er, blir ni överdrivet skrämd? Extremt kittlig? Haha, försöker bara hitta fler samband om jag nu har det, vilket jag tror som sagt.
Gjorde testet som postades tidigare i tråden. (http://www.hcp.med.harvard.edu/ncs/ftpdir/adhd/18Q-Swedish%20FINAL.pdf)
Och såhär svarade jag på frågorna:
1. m ofta
2. m ofta
3. ibland
4. m ofta
5. ibland
6. aldrig (däremot känns det som min hjärna går på högvarv ofta)
7. m ofta
8. m ofta
9. m ofta
10. ofta
11. m ofta
12. sällan
13. aldrig
14. sällan
15. aldrig
16. sällan
17. aldrig
18. aldrig
Vad tyder de svaren på?
Kände mig så sjukt alert och var verkligen med i leken så att säga och inte någon dagdrömmare. Den effekten avtog redan efter dag 2, men som sagt så känner jag fortfarande att den hjälper och det känns ju som att det måste betyda att jag har någonting? Ni med ADD, hur är erat nervsystem? Blir ni uppstressade för minsta lilla? Om någon skulle skrämma er, blir ni överdrivet skrämd? Extremt kittlig? Haha, försöker bara hitta fler samband om jag nu har det, vilket jag tror som sagt.
Gjorde testet som postades tidigare i tråden. (http://www.hcp.med.harvard.edu/ncs/ftpdir/adhd/18Q-Swedish%20FINAL.pdf)
Och såhär svarade jag på frågorna:
1. m ofta
2. m ofta
3. ibland
4. m ofta
5. ibland
6. aldrig (däremot känns det som min hjärna går på högvarv ofta)
7. m ofta
8. m ofta
9. m ofta
10. ofta
11. m ofta
12. sällan
13. aldrig
14. sällan
15. aldrig
16. sällan
17. aldrig
18. aldrig
Vad tyder de svaren på?
Citat:
Du är inte först med att försöka hitta samband! Läs tråden så kommer du säkert hitta träffsäkra historier. ADD påverkar inte kognitionen och jag kan omöjligt tänka mig att det påverkar reflexer. Men stressad blir man lätt, jag är t.ex. en grym förare på landsväg men i stadstrafik kan jag bli rätt farlig eftersom jag inte kan hålla koll på alla bilar, terräng, regler osv samtidigt. Kommer ofta till den punkten att jag inte ens förstår vad jag ska göra om en passagerare säger "sväng vänster här".. Gäller givetvis i många andra situationer också, haha. När det gäller stress i en längre period, dvs att vara stressad i dagar eller veckor, då är jag nog mer normal.
Citat:
Gjorde testet som postades tidigare i tråden. (http://www.hcp.med.harvard.edu/ncs/ftpdir/adhd/18Q-Swedish%20FINAL.pdf)
Vad tyder de svaren på?
Vad tyder de svaren på?
Ring till din vårdcentral och säg att du vill boka en utredning för ADD, och be till byråkratiguden att det inte ska ta lika lång tid som för mig
Skulle dock säga att både punkt 3 och 10 brukar vara rätt påtagliga när det gäller ADD, så var inte helt säker på att du har det.. Ett exempel: Varje gång jag går ut ur min lägenhet står jag helt paralyserad framför dörren och kollar så att jag inte glömt något. Detta eftersom jag tusentals saker glömt något: jag tror att jag som mest lyckades behålla samma penna i ca en vecka på högstadiet. Nyckeln, mobilen, börsen är där, men så kommer jag på att jag vill ha min snusdosa så då måste jag hitta den. Går runt i min lägenhet och letar, sen hittar jag det där papperet jag skulle skriva under, och så gör jag det och tänker att jag ska komma ihåg att köpa kuvert och frimärken. Efter några ögonblick kommer jag på att det var snusdosan jag letade efter. Ser att den ligger precis vid ytterdörren, så jag hämtar den och kollar för en fjärde gång att jag har börsen, mobilen och nycklarna med mig. Har givetvis redan glömt bort vilken ficka respektive sak ligger i. Dessutom finns det inte en chans att jag kommer ihåg att köpa kuvert, och inte heller skulle jag komma ihåg att skriva upp det på mobilen.
__________________
Senast redigerad av nocturne.no2 2013-09-20 kl. 12:30.
Senast redigerad av nocturne.no2 2013-09-20 kl. 12:30.
Ta bort parentesen på slutet.
Citat:
En sak som verkar förbättras på centralstimulantia är att jag inte längre är överkänslig eller så jävla försiktig när jag skall t.ex. peta mellan tänderna med tandtråd etc. Tandborstning likaså, tar alltid evigheter annars. Känns verkligen som jag får mer normalt respons. Bättre motorik eller mer flytande rörelser också (endast dexamfetamin).
Tror jag alltid varit så, allmänt överkänslig på något sätt. Känns lite som allt är så problematiskt och göra fysiskt och psykiskt. Har väl blivit bättre med åren dock....eller nej blivit mer avtrubbad bara.
Extremt kittlig kan jag nog vara ja.
Själv skrev jag jättelåga siffror på självtester, men ändå på gränsen så att det togs upp då jag varit hos samma läkare ett par år och det hela var rätt mystiskt tills detta nämndes och mina förutfattade meningar utbyttes mot lite data-input.
Jag också.
Tror jag alltid varit så, allmänt överkänslig på något sätt. Känns lite som allt är så problematiskt och göra fysiskt och psykiskt. Har väl blivit bättre med åren dock....eller nej blivit mer avtrubbad bara.
Extremt kittlig kan jag nog vara ja.
Själv skrev jag jättelåga siffror på självtester, men ändå på gränsen så att det togs upp då jag varit hos samma läkare ett par år och det hela var rätt mystiskt tills detta nämndes och mina förutfattade meningar utbyttes mot lite data-input.
Jag också.
mmm, är också extremt överkänslig, vet inte om det kommer att bli mindre nu när jag tar Voxra.. kan bara säga att hittills har denna medicin gjort under för mig, hoppas det håller i sig, vilket jag tror då man inte utvecklar någon tolerans. tex så har jag haft extrema besvär med min röst, talat väldigt pressat och det har gjort att min röst blivit väldigt tunn. nu med Voxra i kroppen så har min röst fått en helt ny dimension, betydligt mörkare och mycket fylligare. jag är 10004738% säker på att det inte är någon placebo som gjort att jag börjat prata lugnare. det är som att nu behöver jag inte kämpa för att få allting gjort, tex att prata var fysiskt jobbigt för mig innan. i så många år har jag sagt att det har varit något fysiskt fel med min kropp, eller obalanser, och har bara fått höra att allting sitter i huvudet och att det är mig det beror på. nu kan verkligen varenda jävel dra åt helvete som sa så.
jag undrar om Concerta eller något annat skulle kunna göra så jag fungerade ännu bättre dock, men för stunden är jag nöjd och rekommenderar verkligen folk att testa den om de misstänker att de har ADD. jag hoppas bara jag inte har någon smekmånad på medicinen som de kallar det, får uppdatera er hur det gått om någon månad.
Jag tycker att utredarna har fokuserat för mycket på att ställa direkta frågor. Jag har svårt att tänka efter för jag blir stressad och helt virrig i huvudet när jag får en fråga, särskilt om det är en ny människa. Om man t.ex. frågar mig varför jag tror att jag är deprimerad kommer jag med största sannolikhet bara kläcka ur mig det första svar jag kommer på (som jag tycker låter troligt) istället för att ta mig tid att gå till botten med det hela och ta reda på vad den verkligen orsaken är.
Jag kommer på vad jag ville säga i efterhand. T.ex. om jag fått en fråga och svarat brukar jag ofta komma på i efterhand (det kan vara allt från några minuter efteråt tills några dagar efteråt när det bara ploppar upp och jag börjar fundera på det) och ofta grämer jag mig för att jag svarade "fel".
Jag har lätt för att kommunicera i skrift. Då känns det inte som att man förväntar sig ett svar så snabbt som möjligt och då blir jag inte lika stressad. Där är det okey att ta tid på sig. Annars tröttnar folk lätt på att det tar sån tid och så får man inte säga något för att någon annan får frågan eller för att personen rör sig vidare till exempel.
Jag brukar alltid ha ett "nervöst" beteende. Hoppar med benen, vrider på smycken, pillar med naglarna, vrider mig i stolen. Tidigare så brukade jag hoppa omkring, klättra, stoja och ha mig men jag blev retad mycket för det så då slutade jag efter ett tag. Då var jag kanske 17 år.
Mina kompisar tycker att jag ofta svamlar iväg när jag pratar och att jag har svårt att komma fram till poängen. Jag känner igen det, för (särskilt när jag ska argumentera men även i vardagssituationer som att förklara en rolig historia eller berätta något som hänt) jag brukar inte komma ihåg vad jag först ville säga när jag pratat ett tag och det är svårt att hålla det kort eftersom jag kommer på mer och mer saker att säga allt eftersom och till slut är jag inte ens inne på samma linje längre utan har egentligen kommit in på ett helt annat ämne. Jag är redan glömsk som det är, och jag blir lätt störd när andra pratar eller när jag svävar iväg och tänker på annat.
Jag brukar dagdrömma. Även fast jag försöker hålla mig fokuserad i skolan när läraren föreläser eller när jag sitter och läser så kan en bild eller något som händer ute eller också driver jag bara iväg av mig själv få mig att börja associera och tänka på annat och jag är helt borta så att jag inte ens hör omgivningen. Det är jobbigt när man inser att man missat en massa saker som faktiskt var viktiga och det märks på proven.
Jag kan i princip inte jobba med sånt som jag inte tycker är kul. Jag tvingar mig själv att fokusera på skolan men det går helt enkelt inte in i huvudet på mig. Kan sitta och stirra mig igenom en sida eller flera och till slut komma på att jag faktiskt inte läst ett enda ord. Väldigt irriterande.
Jag brukar vara duktig på att fokusera inför nya människor. Det är först när jag slappnar av som jag får stora bekymmer med att koncentrera mig. Tror det har att göra med att jag har varit utanför så mycket som liten från det att jag började sexårs fram till gymnasiet var jag i princip helt utanför. Större delen av skolan tyckte illa om mig för att jag var konstig. Så numera är jag väldigt rädd för att inte bli accepterad eller för att hamna utanför och skärper ihop mig kopiöst för att verka normal och trevlig.
Jag slappnar av när jag känner mig accepterad. Är väldigt rädd för att göra dåligt intryck så jag kan skärpa ihop mig och vara normal utåt. Fortfarande vissa svårigheter med koncentrationen men inte mer än att man kan skylla på en stressig dag. Jag ljuger väldigt smidigt om varför jag inte lyssnar (alltså ger socialt acceptabla ursäkter och inte bara säger "jag lyssnade inte, kan du ta om?" utan istället säger jag exempelvis "jag ska bara kolla klart den här filmsnutten, ge mig tio sekunder" om jag nu sitter vid datorn eller "jag hör lite dåligt, för jag har tinnitus. Kan du ta det igen?" om det inte finns något annat skäl (högljutt, t.ex.).
Hursomhelst. Jag kan hålla mig skärpt inför främmande människor i flera veckor innan jag börjar tappa koncentrationen, förutsatt att jag inte känner mig accepterad. Därför tror jag det är svårt att få någon rättvisa i testerna. Mina betyg blir generellt sämre för varje prov som går, ibland med undantag de första veckorna (beror på hur läraren är, stränga lärare håller mig fokuserad längre).
Jag har återkommande depressioner. Det finns ingen utlösande orsak till varför jag blir deprimerad vad jag vet.
Jag blir i grunden lätt väldigt arg, men jag har jobbat hårt på att lägga band på mig själv. Det syns bättre i familjen och i nära relationer eftersom jag är mest bekväm där. Vågar knappt prata med främmande människor, än mindre brusa upp åt dem utan min ilska kommer efteråt isåfall.
Jag har haft en stark dragning till droger som varvar ner mig. Det som speedar upp mig har aldrig varit någon hit. Har aldrig testat amfetamin så jag vet inte hur det är, men empatogener, ecstasy, alkohol och allt annat uppåt känns inte särskilt lockande. Föredrar opiater, men har även brukat spice, cannabis och benzo. Övergick dock till opiater eftersom jag blir lugn utan att bli ännu segare i skallen.
Jag har svårt att hitta "rejäla" kompisar. Alla mina polare har neurologiska störningar som ADD, ADHD, borderline, asperger. Min flickvän har ADD och atypisk autism. Det ligger även i min familj (storebror har ADD och lillebror har asperger. Tror pappa lider av ADD då han är väldigt disträ, virrig och har svårt att fokusera på icke-praktiska saker som t.ex. kolla en film eller lyssna på radion.
Det händer flera gånger varje vecka att jag tappar bort eller glömmer viktiga saker. Nycklar, telefon, ryggsäcken, träningskläderna, busskortet, skolböckerna, pennor, tider, åtaganden, planering etc.
Jag brukar tappa bort vad folk säger eftersom jag tänker på annat medan de pratar.
Jag har svårt att hålla rutiner. Allt enformigt blir tråkigt efter ett tag. Detta leder till oregelbunden träning, frånvaro i skolan, att mitt rum blir skitigt. Ibland får jag dock ryck och börjar städa tills allt är på sin plats, allt är dammtorkat och det enda som inte gjorts i städväg är att skura golvet (ser ingen mening med det).
Vad tror ni? Har jag ADHD/ADD? Jag är jätterädd att inte bli tagen på allvar av utredarna för förra gången jag var på vuxenpsyk och berättade om mina funderingar (då visste jag inget om ADD eller ADHD eller vad symptomen var heller utan visste i princip bara att man har svårt att sitta still och att koncentrera sig vilket jag tyckte stämde in på mig) fick jag höra att ingenting tyder på något sådant.
Nu tre år senare har jag äntligen fått komma till utredning på NPF men det kändes inget vidare då jag inte får chansen att belysa mina problem i vardagen utan får göra löjligt enkla tester (jag kan som sagt skärpa ihop mig när jag möter nya människor och möta deras krav tack vare god uppfostran och rädslans drivkraft) som jag vet att jag kommer klara, vilket i sin tur leder till att de kommer säga "ja men du är fullt normal" vilket jag själv känner att jag inte är. Jag har blivit kallad apa, monkeyman och dampbarn ända upp till vuxen ålder av både barn och vuxna. Jag har varit väldigt impulsiv men tvingade bort det i sociala sammanhang. Tror inte utredarna kommer förstå min situation om de inte följer med mig i vardagen men så kan de nog inte göra.
Vet inte hur jag ska bete mig heller. Första mötet i förra veckan satt jag och överdrev (så subtilt jag förmådde) på de ställen som jag i normala fall har svårigheter. Inte för att fuska mig till en diagnos utan för att jag är rädd att det inte kommer fram annars då jag instinktivt får mer fokus i obekväma situationer. Det jag vet att jag klarar gjorde jag mitt bästa på. Kommer snart få göra ytterligare tester nu senare i veckan och jag vill även ha svar på hur jag borde bete mig. Borde jag berätta det jag har berättat för er nu eller borde jag fortsätta att göra mig till? Jag har en känsla av att det kommer märkas och min plan so far är isåfall att erkänna och berätta. Då har jag inget att förlora. Men det kanske är en bra idé att göra redan nu?
Alltså:
-Tror ni jag har ADD/ADHD?
-Hur borde jag bete mig?
-Borde jag erkänna att jag "fuskat" på proven förra veckan?
-Råd och tips?
Jag kommer på vad jag ville säga i efterhand. T.ex. om jag fått en fråga och svarat brukar jag ofta komma på i efterhand (det kan vara allt från några minuter efteråt tills några dagar efteråt när det bara ploppar upp och jag börjar fundera på det) och ofta grämer jag mig för att jag svarade "fel".
Jag har lätt för att kommunicera i skrift. Då känns det inte som att man förväntar sig ett svar så snabbt som möjligt och då blir jag inte lika stressad. Där är det okey att ta tid på sig. Annars tröttnar folk lätt på att det tar sån tid och så får man inte säga något för att någon annan får frågan eller för att personen rör sig vidare till exempel.
Jag brukar alltid ha ett "nervöst" beteende. Hoppar med benen, vrider på smycken, pillar med naglarna, vrider mig i stolen. Tidigare så brukade jag hoppa omkring, klättra, stoja och ha mig men jag blev retad mycket för det så då slutade jag efter ett tag. Då var jag kanske 17 år.
Mina kompisar tycker att jag ofta svamlar iväg när jag pratar och att jag har svårt att komma fram till poängen. Jag känner igen det, för (särskilt när jag ska argumentera men även i vardagssituationer som att förklara en rolig historia eller berätta något som hänt) jag brukar inte komma ihåg vad jag först ville säga när jag pratat ett tag och det är svårt att hålla det kort eftersom jag kommer på mer och mer saker att säga allt eftersom och till slut är jag inte ens inne på samma linje längre utan har egentligen kommit in på ett helt annat ämne. Jag är redan glömsk som det är, och jag blir lätt störd när andra pratar eller när jag svävar iväg och tänker på annat.
Jag brukar dagdrömma. Även fast jag försöker hålla mig fokuserad i skolan när läraren föreläser eller när jag sitter och läser så kan en bild eller något som händer ute eller också driver jag bara iväg av mig själv få mig att börja associera och tänka på annat och jag är helt borta så att jag inte ens hör omgivningen. Det är jobbigt när man inser att man missat en massa saker som faktiskt var viktiga och det märks på proven.
Jag kan i princip inte jobba med sånt som jag inte tycker är kul. Jag tvingar mig själv att fokusera på skolan men det går helt enkelt inte in i huvudet på mig. Kan sitta och stirra mig igenom en sida eller flera och till slut komma på att jag faktiskt inte läst ett enda ord. Väldigt irriterande.
Jag brukar vara duktig på att fokusera inför nya människor. Det är först när jag slappnar av som jag får stora bekymmer med att koncentrera mig. Tror det har att göra med att jag har varit utanför så mycket som liten från det att jag började sexårs fram till gymnasiet var jag i princip helt utanför. Större delen av skolan tyckte illa om mig för att jag var konstig. Så numera är jag väldigt rädd för att inte bli accepterad eller för att hamna utanför och skärper ihop mig kopiöst för att verka normal och trevlig.
Jag slappnar av när jag känner mig accepterad. Är väldigt rädd för att göra dåligt intryck så jag kan skärpa ihop mig och vara normal utåt. Fortfarande vissa svårigheter med koncentrationen men inte mer än att man kan skylla på en stressig dag. Jag ljuger väldigt smidigt om varför jag inte lyssnar (alltså ger socialt acceptabla ursäkter och inte bara säger "jag lyssnade inte, kan du ta om?" utan istället säger jag exempelvis "jag ska bara kolla klart den här filmsnutten, ge mig tio sekunder" om jag nu sitter vid datorn eller "jag hör lite dåligt, för jag har tinnitus. Kan du ta det igen?" om det inte finns något annat skäl (högljutt, t.ex.).
Hursomhelst. Jag kan hålla mig skärpt inför främmande människor i flera veckor innan jag börjar tappa koncentrationen, förutsatt att jag inte känner mig accepterad. Därför tror jag det är svårt att få någon rättvisa i testerna. Mina betyg blir generellt sämre för varje prov som går, ibland med undantag de första veckorna (beror på hur läraren är, stränga lärare håller mig fokuserad längre).
Jag har återkommande depressioner. Det finns ingen utlösande orsak till varför jag blir deprimerad vad jag vet.
Jag blir i grunden lätt väldigt arg, men jag har jobbat hårt på att lägga band på mig själv. Det syns bättre i familjen och i nära relationer eftersom jag är mest bekväm där. Vågar knappt prata med främmande människor, än mindre brusa upp åt dem utan min ilska kommer efteråt isåfall.
Jag har haft en stark dragning till droger som varvar ner mig. Det som speedar upp mig har aldrig varit någon hit. Har aldrig testat amfetamin så jag vet inte hur det är, men empatogener, ecstasy, alkohol och allt annat uppåt känns inte särskilt lockande. Föredrar opiater, men har även brukat spice, cannabis och benzo. Övergick dock till opiater eftersom jag blir lugn utan att bli ännu segare i skallen.
Jag har svårt att hitta "rejäla" kompisar. Alla mina polare har neurologiska störningar som ADD, ADHD, borderline, asperger. Min flickvän har ADD och atypisk autism. Det ligger även i min familj (storebror har ADD och lillebror har asperger. Tror pappa lider av ADD då han är väldigt disträ, virrig och har svårt att fokusera på icke-praktiska saker som t.ex. kolla en film eller lyssna på radion.
Det händer flera gånger varje vecka att jag tappar bort eller glömmer viktiga saker. Nycklar, telefon, ryggsäcken, träningskläderna, busskortet, skolböckerna, pennor, tider, åtaganden, planering etc.
Jag brukar tappa bort vad folk säger eftersom jag tänker på annat medan de pratar.
Jag har svårt att hålla rutiner. Allt enformigt blir tråkigt efter ett tag. Detta leder till oregelbunden träning, frånvaro i skolan, att mitt rum blir skitigt. Ibland får jag dock ryck och börjar städa tills allt är på sin plats, allt är dammtorkat och det enda som inte gjorts i städväg är att skura golvet (ser ingen mening med det).
Vad tror ni? Har jag ADHD/ADD? Jag är jätterädd att inte bli tagen på allvar av utredarna för förra gången jag var på vuxenpsyk och berättade om mina funderingar (då visste jag inget om ADD eller ADHD eller vad symptomen var heller utan visste i princip bara att man har svårt att sitta still och att koncentrera sig vilket jag tyckte stämde in på mig) fick jag höra att ingenting tyder på något sådant.
Nu tre år senare har jag äntligen fått komma till utredning på NPF men det kändes inget vidare då jag inte får chansen att belysa mina problem i vardagen utan får göra löjligt enkla tester (jag kan som sagt skärpa ihop mig när jag möter nya människor och möta deras krav tack vare god uppfostran och rädslans drivkraft) som jag vet att jag kommer klara, vilket i sin tur leder till att de kommer säga "ja men du är fullt normal" vilket jag själv känner att jag inte är. Jag har blivit kallad apa, monkeyman och dampbarn ända upp till vuxen ålder av både barn och vuxna. Jag har varit väldigt impulsiv men tvingade bort det i sociala sammanhang. Tror inte utredarna kommer förstå min situation om de inte följer med mig i vardagen men så kan de nog inte göra.
Vet inte hur jag ska bete mig heller. Första mötet i förra veckan satt jag och överdrev (så subtilt jag förmådde) på de ställen som jag i normala fall har svårigheter. Inte för att fuska mig till en diagnos utan för att jag är rädd att det inte kommer fram annars då jag instinktivt får mer fokus i obekväma situationer. Det jag vet att jag klarar gjorde jag mitt bästa på. Kommer snart få göra ytterligare tester nu senare i veckan och jag vill även ha svar på hur jag borde bete mig. Borde jag berätta det jag har berättat för er nu eller borde jag fortsätta att göra mig till? Jag har en känsla av att det kommer märkas och min plan so far är isåfall att erkänna och berätta. Då har jag inget att förlora. Men det kanske är en bra idé att göra redan nu?
Alltså:
-Tror ni jag har ADD/ADHD?
-Hur borde jag bete mig?
-Borde jag erkänna att jag "fuskat" på proven förra veckan?
-Råd och tips?
Citat:
Fick definiera ord, klicka på en skärm, komplettera mönster, lösa problem i huvudet (där problemen var formulerade i kortare och längre meningar, kan fan inte hålla långa uppgifter i huvudet om jag så fick betalt för jag minns bara en kort del av informationen). Sen gjorde vi inte så mycket mer för jag blev trött i huvudet.
Citat:
Ett generellt tips när man skriver i en tråd som berör diagnoser vars främsta symptom inkluderar koncentrationssvårigheter är att INTE skriva 3 A4 text såvida man inte svarar på någon. Jag saknar båda motivation och fokus för att lägga ner så mycket arbete på någon jag aldrig pratat med. Annars hjälper jag mer än gärna till.
Felåt, jag kopierade helt sonika ett dokument som jag jobbat på för att kunna ge NPF om de behöver mer information och sedan skrev jag frågor på det. Du hittar dem längst ner i inlägget, fyra stycken. Vore trevligt om du kunde svara på någon av dem, främst angående utredningen!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera