Citat:
Ursprungligen postat av
Neskens74
Grattis Norra Öland!
Har läst och även gjort några färre inlägg men vill tacka för en intressant läsning. Ska bli skönt att träffa grannarna och vänner nere vid torpet nästa helg när det är skördefest, övertygad om en lättad stämning.
Någonstans tycker jag synd om PK, han verkar ha haft en över jävlig uppväxt med dåliga föräldrar och även om sambon gav honom lycka så tror jag att det blev en enorm press att göra henne nöjd och därmed få hennes uppskattning och kärlek, något han aldrig fick som barn. Därav all skit han gjorde.
jag tror som Grandiosa skrev tidigare, kanske får han ett bättre liv i buren än ute i friheten, jag menar han får mat, husrum och säkerligen lite möjlighet att göra det han är bäst på - snickra.
Jag tror att det ligger mycket i vad du skriver där i det fetmarkerade avsnittet.
Som barn har han nog försökt på alla sätt och vis att vara sin hårda mor till lags,
men även när han kanske ansträngt sig som allra mest, så har det ändå bara lönats
med ny kyla och han har aldrig under den här svåra uppväxttiden känt sig som ett barn
skall göra: älskat och omtyckt och behandlat därefter.
Frånvaron av det allra viktigaste i en mycket ung människas liv; att möta en villkorslös kärlek
och omvårdnad från dem som gjorde att man fanns till i livet. Istället hänvisad till otrygghet
och osäkerhet, känslan av att kanske rentav vara
oönskad.
Sånt gör mycket med en människas själ, det förstör och förstenar och det går sedan aldrig
att riktigt att göra bra igen. Det behöver inte forma ett monster men det kan bidra en
del till att det går fel med personlighetsutvecklingen.
Som vuxen, fri från det allt annat än idealiska hemmet, möter han till slut en kvinna
som han vill bygga ett liv tillsammans med. Han har äntligen fått in värme och kärlek
i sitt liv. Och här kommer då pressen du talar om in; han vill aldrig igen känna sig
utestängd utan är beredd till alla offer för att bevara den här kärleken som han lyckats
erövra. Han är vansinnigt rädd att gå miste om sin lycka, den som han aldrig alltså
hade i sitt liv som barn. Därför förstår han att värna den nu när han äntligen har fångat
den men det blir sjukt av det hela, hans rädsla eller fasa för att bli övergiven och ensam
som han själv uttrycker det vid i ett förhörstillfälle driver honom till handlingar som
han kanske är ur stånd att inse hur fasansfulla de är.
Den svåra barndomen kan förklara en del hur han blev som människa sedan.
Men det ursäktar ingenting av vad som hänt ändå.
Nu är han tillbaka i mörkret, där han är utestängd.
Nu har han förlorat allt. Människors respekt, sin kvinnas kärlek sannolikt, livet i friheten.
Han är en dömd man nu. Förkastad och dömd till ensamhet.
Nu är det bara kyla som omger honom där han sitter i sin häktescell.
Man har vänt honom ryggen från alla håll och det måste vara en själslig plåga av det
värre slaget.
Men tycka synd om honom är svårt. Varje människa som inte är svårt psykiskt sjuk och
det torde han inte vara, har ansvar för sina handlingar och valen man gör i livet och
han valde att göra det värsta av allt: att döda några av sina medmänniskor och det är oförlåtligt.
Det är bara avskyvärt och skall leda till ett väldigt långt fängelsestraff.
Citat:
jag tror som Grandiosa skrev tidigare, kanske får han ett bättre liv i buren än ute i friheten, jag menar han får mat, husrum och säkerligen lite möjlighet att göra det han är bäst på - snickra
Det var nog någon annan som skrev om just den biten...
Men visst får han det bättre där. Ute i friheten hade det nog inte varit särskilt trivsamt för
honom att vara igen...