Citat:
Guldfeber (1925)
Luffaren drar till Alaska för att gräva guld. På resan håller han på att hungra ihjäl, han håller på att bli uppäten, han blir kär, förnedrad, sviken, tippar nästan över ett berg och dör och till sist både förmögen och lyckligt kär.
Jag såg ljudversionen som Chaplin släppte 1942 med berättarröst och nedklippt till 72 min från 95 min.
Det är en fantastisk film som delvis känns som ett montage med roliga scener tillsammans med en röd tråd som följer hela storyn troget. Skickligt gjort, det är extremt roligt, sorgligt och allvarligt. Något jag förstår Chaplin är en mästare på. Att blanda in hemska samhällsproblem och vrida dem komiska, är genialiskt.
Chaplins Pojke (1921)
Även här nedklippa versionen, 52 min. Chaplins första långfilm tar upp allvaret genom komik briljant och är en riktigt fin film. Jackie Coogan charmerar riktigt ordentligt som barnet luffaren Chaplin fostrar genom livets hårda skola.
"Glasmästar-scenerna" skrattade jag högt åt, lite eftersom jag hört liknande skrock-historier hos en bekant vars far är glasmästare. Vilken jävel till fantasilös snubba haha.
Satt hela tiden med tankarna åt en viss scen jag visste skulle komma och hört mycket känslosamt prat om, när kid'en hämtas av socialen och avskedet blir hjärtskärande med luffaren springande efter på hustaken. Något av det vackraste jag sett.
Men innan dess möts jag av en hel hög med uppfostrande scener som är skitfina, bl.a. ett slagsmål som görs så roligt och tough-love-aktigt att man bara måste spola tillbaka. En riktig pärla, borde ha setts tidigare.
Drömsekvensen kan heller inte lämnas onämnd, i det goda samhället som infekteras av synder som smiter in och sprider oreda. En förstärkare till gestapo-samhället som målas upp i "socialar-scener" tidigare?
Stadens Ljus (1931)
Kärleken är blind, ganska uppenbart porträtterat. Luffaren faller för den blinde kvinnan som säljer blommar för att bekosta hyran för sin och sin farmors lägenhet.
Luffaren spelar på rollen han blir tilldelad i hennes fantasi om en adelsman och sopar gator, boxas och räddar en miljonär från självmord för att bekosta hennes lägenhet och förhoppningsvis en operation för att återfå synen för kvinnan.
En riktigt romantisk historia, boxningsmatchen är en skrattfest så väl koreograferad att man nästan blir häpen. Lika roligt är det när luffaren inte förstår sig på adels-kroppsspråk, men allvaret är alltid närvarande likt som samhällets kastsystem.
Slutscenen är ordentligt bra! Jag älskar hur man lämnas kvinnans reaktion lite häpen över luffarens närvaro och sedan bryter.
Cirkus (1928)
Luffaren trasslar in sig i en ficktjuv historia och jagas in i en sunkig cirkus där han snart blir den ofrivillige stjärnan i sin omedvetenhet.
Har väl aldrig riktigt fallit för cirkus historier som denne, jag medger att det är bra riktigt bra ibland men många scenerna blir allt för långa vid vissa tillfällen och pilsnerhumorn infekterar väl lite med sitt överflöd.
Inledningen var riktigt skoj och linbanan var snygg, när Chaplin får en mask i äpplet och visar med sitt finger hur den krälar och byter ut det mot en banan grym.
Svagast hittills är Cirkus, de tre andra är stabila 4: or alla tre.
Luffaren drar till Alaska för att gräva guld. På resan håller han på att hungra ihjäl, han håller på att bli uppäten, han blir kär, förnedrad, sviken, tippar nästan över ett berg och dör och till sist både förmögen och lyckligt kär.
Jag såg ljudversionen som Chaplin släppte 1942 med berättarröst och nedklippt till 72 min från 95 min.
Det är en fantastisk film som delvis känns som ett montage med roliga scener tillsammans med en röd tråd som följer hela storyn troget. Skickligt gjort, det är extremt roligt, sorgligt och allvarligt. Något jag förstår Chaplin är en mästare på. Att blanda in hemska samhällsproblem och vrida dem komiska, är genialiskt.
Chaplins Pojke (1921)
Även här nedklippa versionen, 52 min. Chaplins första långfilm tar upp allvaret genom komik briljant och är en riktigt fin film. Jackie Coogan charmerar riktigt ordentligt som barnet luffaren Chaplin fostrar genom livets hårda skola.
"Glasmästar-scenerna" skrattade jag högt åt, lite eftersom jag hört liknande skrock-historier hos en bekant vars far är glasmästare. Vilken jävel till fantasilös snubba haha.
Satt hela tiden med tankarna åt en viss scen jag visste skulle komma och hört mycket känslosamt prat om, när kid'en hämtas av socialen och avskedet blir hjärtskärande med luffaren springande efter på hustaken. Något av det vackraste jag sett.
Men innan dess möts jag av en hel hög med uppfostrande scener som är skitfina, bl.a. ett slagsmål som görs så roligt och tough-love-aktigt att man bara måste spola tillbaka. En riktig pärla, borde ha setts tidigare.
Drömsekvensen kan heller inte lämnas onämnd, i det goda samhället som infekteras av synder som smiter in och sprider oreda. En förstärkare till gestapo-samhället som målas upp i "socialar-scener" tidigare?
Stadens Ljus (1931)
Kärleken är blind, ganska uppenbart porträtterat. Luffaren faller för den blinde kvinnan som säljer blommar för att bekosta hyran för sin och sin farmors lägenhet.
Luffaren spelar på rollen han blir tilldelad i hennes fantasi om en adelsman och sopar gator, boxas och räddar en miljonär från självmord för att bekosta hennes lägenhet och förhoppningsvis en operation för att återfå synen för kvinnan.
En riktigt romantisk historia, boxningsmatchen är en skrattfest så väl koreograferad att man nästan blir häpen. Lika roligt är det när luffaren inte förstår sig på adels-kroppsspråk, men allvaret är alltid närvarande likt som samhällets kastsystem.
Slutscenen är ordentligt bra! Jag älskar hur man lämnas kvinnans reaktion lite häpen över luffarens närvaro och sedan bryter.
Cirkus (1928)
Luffaren trasslar in sig i en ficktjuv historia och jagas in i en sunkig cirkus där han snart blir den ofrivillige stjärnan i sin omedvetenhet.
Har väl aldrig riktigt fallit för cirkus historier som denne, jag medger att det är bra riktigt bra ibland men många scenerna blir allt för långa vid vissa tillfällen och pilsnerhumorn infekterar väl lite med sitt överflöd.
Inledningen var riktigt skoj och linbanan var snygg, när Chaplin får en mask i äpplet och visar med sitt finger hur den krälar och byter ut det mot en banan grym.
Svagast hittills är Cirkus, de tre andra är stabila 4: or alla tre.
Roliga att läsa men är det inte fel tråd
?Ska du också se A Woman of Paris, Modern Times, The Great Dictator, Monsieur Verdoux och Limelight?
Skippa A King in New York då den är hans sämsta av hans långfilmer även jag måste medge det trots det stora fan jag är av honom så är A King in New York en medioker film och inte mer.
Citat:
Shit, gick in i tråden från igår därför jag tabbade mig Roliga att läsa men är det inte fel tråd ?
Ska du också se A Woman of Paris, Modern Times, The Great Dictator, Monsieur Verdoux och Limelight?
Skippa A King in New York då den är hans sämsta av hans långfilmer även jag måste medge det trots det stora fan jag är av honom så är A King in New York en medioker film och inte mer.
?Ska du också se A Woman of Paris, Modern Times, The Great Dictator, Monsieur Verdoux och Limelight?
Skippa A King in New York då den är hans sämsta av hans långfilmer även jag måste medge det trots det stora fan jag är av honom så är A King in New York en medioker film och inte mer.
.Moderna Tider har jag sett sedan tidigare och den håller minst lika hög klass som tre förstnämnda. Vill minnas att jag gillar hur han leker med ljudtekniken i filmen.
A Woman in Paris och främst Diktatorn är det jag är sugen på härnäst. A King in New York har jag också på BD så tar förmodligen och ser den relativt snart ändå med om jag känner mig själv rätt. Men har haft känslan av att det kan vara en liten besvikelse, redan på förhand.
Ska i vilket fall bli kul att fortsätta. Kollar på sluttalet i Diktatorn på tuben ett par gånger och de ger mig gåshud.
Såg även att US Netflix hade lagt ihop 14 kortfilmer i samma film. Ska se om det är några där jag inte redan sett och plöja dem med
.
fortsätterSkapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera