På min blogg recenserade jag Arnstads "Älskade fascism" nyss.
Den 8 augusti närmare bestämt. Här ska jag nu lägga upp texten. Jag har tagit bort 1000 ord för att det hela ska passa i en ruta. Och jag delar upp texten i tre sjok för att underlätta läsvänligheten. För att få länkar till SvD och Hufvudstadsbladet (som nämns i texten)
får ni gå till originalinlägget.
- - -
Lennart Svensson [med FB-nicket lampros]: Recension av Henrik Arnstads "Älskade fascism" (Norstedts 2013)
Citat:
Henrik Arnstad (1967-) gör i sin senaste bok en rundmålning av nationalismen som ideologi och praktik. En delaspekt av nationalismen är fascismen, som Arnstad är fixerad vid. Därför titeln ”Älskade fascism”. Det är en propagandaskrift som tar en titt på högerradikalismen i Europa igår och idag.
Man kan inledningsvis ställa sig frågan: är Arnstads bok effektiv som pamflett? Målet är väl bland annat att svartmåla SD och få det att framstå som ett fascistiskt parti. Jag skulle vilja säga: hade denna bok kommit våren 2010 hade den kanske kunnat ge propagandisterna ytterligare ammunition inför valet. Kanske hade SD inte kommit in i riksdagen då.
Kanske. Men nu, när vi fått höra massiv kritik av SD i 3,5 år sedan valet, så vet vi ju att det bara gagnar dem att komma i spotlighten, järnrör eller inte, fascism eller inte. Massinvandringen har fortsatt, dess anhängare har slut på argument. Och SD har, enligt både Sentios och Demoskops marsmätningar, fördubblat sitt stöd sedan valet. Därför kommer nog Arnstads bok inte att bli ett dråpslag mot SD och radikalhögern. Tidsandan håller på att svänga. Fasciststämpeln var utnött redan innan "Älskade fascism" utkom. Nationalism, kanske i form av ”nationalism light”, är här för att stanna.
Men Arnstad går på med fasciststämpeln på varje sida. SD är fascistiskt. Breivik är fascist. Och i Europa är allt, även kulturnationalism (som ju är mildare än så kallad etnonationalism) fascism. Och under andra världskriget kan Mannerheim anklagas för att ha förverkligat en fascistisk agenda, att erövra Fjärrkarelen.
Arnstad granskar fascismen. Men av hans bok att döma får man väl säga att han har förstått fascismens estetik. Mussolinis mönsterstad Sabaudia besöks i prologen. Det är en vacker turiststad. Det tycker Arnstad är hemskt. Vidare noterar han att fysisk styrka sysselsatte gårdagens högerradikaler. Idag, kan jag meddela, kallas det bodybuilding, löpträning och pilates, sammantaget en hobby för många svenskar. Men Arnstad vet mer. Inte bara fysisk styrka premierades av den politiska nationalismen: ”kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen” (...) ”Idealet syns i män som Nietzsche, Wagner och D’Annunzio.” En högerradikal intellektuell ”var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en andens krigare och äventyrare.”
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Så vad är Arnstads syfte med en sådan exposé? Jag får nästan för mig att de vänstermänniskor som läser boken snarast blir mer intresserade av fascismen på kuppen. Effektivt som anti-SD-propaganda är det i alla fall inte.
Vidare säger jag detta:
Citat:
Om Finland talas det en del i boken. Det hävdas till exempel att 30-talets extremnationalism inom Lapporörelsen förverkligades av Finlands anfall på Sovjet 1941. Arnstad skriver att Mannerheims krigföring ”utmärktes av krigsförbrytelser, koncentrationsläger, massdöd och Finlands medverkande i Förintelsen. Den finska fascismens utrikespolitiska drömmar gick i graven då de sovjetiska arméerna besegrade Finland.” Leve Stalin alltså. Arnstad kan med fog kallas stalinist.
Och vad med Arnstads övriga påståenden? I Hufvudstadsbladet 29/3, i Stefan Lundbergs artikel ”Finland deltog i Förintelsen”, citeras fil dr Markku Jokispilä som är kritisk till Arnstads påståenden. Jokispilä framhåller bland annat detta:
- Lapporörelsen fanns inte 1941.
- Koncentrationsläger fanns och krigsbrott förekom, men dessa ”var inte det mest karakteristiska för Finlands krig”.
- Finland överlät 8 judeflyktingar och 47 ryska judiska krigsfångar till Tyskland. ”Arnstad förfalskar inte fakta i sig, men han behandlar dem starkt selektivt och överdrivet” säger den finske historikern.
Jokispiläs säger bland annat att de finska krigsbrotten var marginella. Jag håller med. Det var liksom inte Dirlewanger-brigaden à la ’44 som anföll på Näset och i Fjärrkarelen 1941. IR 13, IR 41 och alla deras systerregementen hade hög krigstukt.
Vad gäller Finland uppehåller sig Arnstad även vid vinterkriget 1939. Sovjets anfall på landet ses av honom som befogat eftersom Stalin ville kväsa det extrema sentiment som Lapporörelsen skapat. Det kan låta som extrem tolkning. Det är det också. Detta narrativ brukade en gång i tiden förekomma i stalinistiska versioner av vinterkrigets bakgrund. Arnstad svartmålar hela Finlands borgerlighet plus de moderata socialdemokraterna, det vill säga folkmajoriteten, som 1939 ville försvara sitt land mot angrepp. Hur man ens kan se Sovjet som moraliskt berättigat att anfalla det lilla Finland förstår jag inte. Men de var väl ”fascister”. Sällsynt fascistiska var väl antagligen Svenska Frivilligkåren, dessa 8.000 man från Sverige, från alla läger, som drog österut för att hjälpa Finland i försvarskampen 1939-40. Arnstad antyder det; i en P3-debatt förra året om vinterkriget ska han ha nämnt att en av SFK:s kompanichefer, Martin Ekström, var organiserad nationalist. (...)
Och slutligen säger jag detta i min recension:
Citat:
Fascism är enligt Arnstad en ultranationalistisk rörelse med nationens återfödelse som mål. Intervjuad i SvD 28/3 (”Henrik Arnstad skärskådar fascismen”) sa Arnstad bland annat att högerradikalism à la SD erbjuder framtidstro. De har ett kärleksbudskap: de älskar sitt land.
Det har han ju rätt i. Och han har rätt i att högerradikalismen i alla tider kan sägas ha nationen i högsätet. Nationen är lika med folket, av lat. natio, jag är född. Att lyfta folket som politikens bas – etniskt, kulturellt och historiskt – det är nationalismens mål igår och idag. Och den fasciststudent som noterar att 30-talets höger vurmade för krig noterar samtidigt att detta idag inte finns på kartan, inte realpolitiskt. Dagens europeiska radikalhöger vill inte ha krig.
Om krig kan tilläggas att det idag ges ut en massa böcker om krig. Och det anser Arnstad vara synd. I slutkapitlet noterar han hur nationalismen går framåt, bland annat yttrat i konservativ historieskrivning: ”marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig.” (...)
Arnstad beskriver annars den moderna europeiska högerns ideologi ganska bra. Som den franska Nouvelle Droite, som var en metapolitisk rörelse: idédebatt, utgivning av pamfletter och seminarier skulle här ersätta reell politisk verksamhet i partier. Från 1968 och framåt resulterade Nouvelle Droites idédebatt i sådant som att tona ner talet om ras och biologism, utan att helt glömma idén om etnicitet och nationell särart. Nouvelle Droite fokuserade ideellt på etnisk homogenitet kontra mångkulturalism. Man skulle bekämpa kosmopolitism, rotlöshet och atomisering och ersätta dem med ett fokus på ”autentisk nationell kultur”. (...)
Arnstad säger att Nouvelle Droite ”genomförde ett intellektuellt Herkulesarbete som lyckades bortom vad som någonsin kunde ha ansetts möjligt före kalla krigets slut och 11 september-attentaten.” Verkligen? Nåväl, kanske det. Arnstad anser vidare att dagens radikalhöger visat stor förmåga att växa. ”De demokratiska valen i Europa har fått en helt ny dimension, bortom den invanda kampen mellan parlamentarisk demokratisk vänster och höger.” Sant är i alla fall att höger av SD:s typ (och liknande partier i England, Holland, Frankrike och Ungern) växer på bekostnad av bland annat socialdemokratin och den traditionella arbetarrörelsen.
Men SD tar röster från alla håll: från borgare och sossar och andra. Men om vi fokuserar på den traditionella arbetarklassen, låt oss se vad Arnstad säger. Hans analys är korrekt i sina huvuddrag anser jag. Så vad händer i västvärlden idag: jo, tung industri flyttar ut och arbetarrörelsen förborgerligas. Vissa tidigare arbetarlager utbildar sig mer och blir medelklass medan de som blir kvar, de med mer begränsad utbildning, blir utsatta för mångkulturell berikning på arbetsmarknaden och i bostadsområdet. Arnstad säger inte exakt det sista, men han citerar Kevin Passmore, som säger: ”Samtliga partier började tala enbart för dem som vunnit på omvandlingen av ekonomin, medan förlorarna övergavs utan någon som representerade dem.”
(...) Massinvandringen möts av vänstern enbart med klassanalys. En etnisk analys förekommer inte. Men även en sådan måste vägas in i bilden anser jag. Det har vänstern vägrat göra. Därför, anser jag, drivs arbetarklassen högerut.
- - -
Slutkapitlet i Arnstads bok heter ”Vi som satts att leva i besvikelsens epok”. Det belyser för sin del hans stridsmoral. Det vill säga: han har ingen. Han tycks inse att han och hans vänsterläger förlorat den metapolitiska kampen. Han erkänner att socialismen och nyliberalismen aldrig erhöll någon ”folklig entusiasm”. Och ekologismen av idag saknar optimism. Luckan för framåtsyftande ideologi fylls därför idag av nationalismen.
Arnstad påstår detta i sin bok. Han tillfogar en massa varningar och svartmålningar, men till ingen nytta. Nationalismen är här för att stanna, vare sig som etnonationalism, kulturnationalism eller ”nationalism light”. Men jag är inte ensidig. Nog kan nationalismen kombineras med miljöhänsyn och frihetsfrågor. Ekologism och libertarianism har också något att säga dagens människor. Det ena utesluter inte det andra.
