Ställ era random astronomifrågor

t'=t/(1-(2GM)/(Rc^2))^(0.5)
t'=1/(1-(2*7*10^(-11)*6*10^24)/(6.373*10^6*(3*10^8)^2))^(0.5)=1.0000000007

Det motsvarar ungefär 2sek på en livstid. Beräknat på skillnaden för en person vid jordytan och en person vid inf!

2 sek var inte så mycket, precis som du nämde innan.

OK, tack för uträkningen. Formeln verkade vara lite för tung för mig.

Den är inte så koplicerad egentligen.
Allt beror på förhållandet mellan vart man befinner sig och en sk "Schwarzchildradie", Rs. Denna radie beskriver vilken radie en viss massa skulle ha om den vore ett svart hål. För Jorden är denna ~0.01m alltså ca 1cm. Ta all Jordens massa och mosa ihop det till en sfär med radien 1cm.
Tänk dig nu (Rs/R), där Rs är denna radie och R är avståndet till centrum. Om R är stort (för Jordytan ~6 370 000m och Rs 0.01, blir förhållandet (0.01/6370000)=0.000000002. Så Jordens storlek och massa gör ingen speciellt stor krökning av rumtiden.
Det är när du har situationer då det handlar om extremt kompakta objekt så som neutronstjärnor och svarta hål.
Där kan förhållandet vara nära 1. Som du ser tar man 1-förhållandet och om du har 1-"något som närmar sig 1" får du ett litet värde. 1 delat på något litet blir stort och tidsdilationen blir större.
(Jag bortsåg nu från kvadratroten för enkelhetens skull).

En stjärna ser väl i ett teleskop ut som en enda punkt på himlen, att den blir en fläck på spegeln är ett optiskt fenomen. Betyder det att två eller fler fotoner aldrig anländer samtidigt? Hur kan man egentligen mäta sånt som seimsiska vågor i en stjärna (dopplereffekt kanske?) och hur grovt granulerad dess yta är? (Som nu gör att man kan beräkna dess ytgravitation enligt en nyhet nu i dagarna)

Hur menar du? Att det blir som en fläck beror i första hand på atmosfäriska störningar, som gör att den kommer att bli en rund blobb, ju större desto större störningarna är (sök på atmosfärisk seeing). Jag förstår inte hur detta relaterar till när fotonerna anländer.


Genom att studera absorptionslinjer från stjärnans atmosfär. När stjärnan roterar kommer oilika delar av linjen att förvridas i sin form, lite på samma sätt som en passernade exoplanet påverkar en stjärnas ljuskurva. På så sätt kan man kartlägga fläckar på ytan och mycket annat. Här finns en animation som förklarar rätt bra: http://www.astro.uu.se/~oleg/di_scheme_a.html

EDIT: För seismiska vågor behöver man nog studera dess variabilitet fotometriskt, men det har jag lite dålig koll på. Pröva att googla asteroseismologi (ja, det ska vara ett e där).

Jag tänkte på diffraction spikes som kommer av teleskopets konstruktion.
Ett rymdteleskop slipper atmosfären. En stjärna har väl då alltid den minsta optisktekniskt möjliga storleken. Fördubblad upplösning (från Hubbles nivå) gör inte att stjärnans yta blir större. Annat än för Betelgeuse och nån annan nära jättestjärna. Större teleskop fångar fler fotoner, men de kommer alla på kö rakt efter varandra, en med spektrallinjer för He för den fotonen emitterades av en heliumatom, nästa foton kom från en vätgasmolekyl och har andra spektrallinjer. Ligger det i den korrekta riktningen?

Man borde t.ex. inte kunna se direkt hur en stjärnas rotationsaxel är orienterad, man ser bara en punkt och kan därför inte se en rödförskjuten och en blåförskjuten sida av den, som man kan se i roterande galaxer som har en optisk utsträckning i teleskopen.

Tack för länk till pedagogiska animationer!

Jag tänkte leka lite med siffrorna så jag la in formeln i ett excel-ark och fick den till att fungera.
Sen fick jag fram att Jupiters radie är ca 71 492 km och har en Schwarzschild-radie på ca 2 200 mm.

Men när jag skulle lägga in de nya värderna så körde det sig direkt. Jag vet inte vilka siffror som skall bytas ut.
Villka är dom?

Jag tänkte också få fram vad tidsskillnaden skulle bli på Jupiter istället men det var lika kört där också för jag vet inte hur man använder t' (1.0000000007).

I A1 skriv:
=1/(1-(2*6.67*10^(-11)*B1)/(C1*(3*10^8)^2))^(0,5)

B1=massan i kg.
C1=radien i meter.

Klart.

Edit. Prova olika objekt, och när du testat solens värden, prova att köra med 2*10^30 för massan och 3000m för radien...

Det stämmer att i rymdteleskop så beror de utsträckta punkterna enbart på teleskopets optik. Optimalt får man en tvådimensionell Gauss som har en storlek på 1.22*lambda/D (i radianer), där D är teleskopets diameter och lambda är våglängden. Samma upplösning gäller för radioteleskop på jorden, eftersom atmosfären inte har betydande störningar på de våglängderna.

Fotoner är ju väldigt små (punktformiga?) så jag tror inte att de får det trångt på väg in i teleskopet. När man tar ett spektrum så låter man ju fotonerna från en stjärna passera genom ett grisma på väg mot CCD:n, som gör att de delar upp sig spatialt beroende på våglängd. Svarar det på din fråga?



Du kan låta alla fotoner som kommer från punkten passera genom ditt grisma, och då får man ett spektrum. Om du inte kan upplösa stjärnan så kan du inte se från vilken del av stjärnan det blåa och röda ljuset kommer, men du vet att det kommer från stjärnan. Du kan räkna ut hur rotationsaxeln är vriden relativt siktlinjen genom att använda modeller för stjärnfläckarna - om rotationsaxeln är riktad rakt emot oss kommer spektrallinjerna inte att förändras alls när stjärnan roterar, men om den är riktad vinkelrätt ifrån siktlinjen så kommer den att förändras mycket. Hur rotationsaxeln ligger relativt norr tror jag däremot inte att man kan ta reda på.

Men okej. Säg att man gör detta på månen. Stenen fortsätter väl accelera till en viss peak där den sedan börjar deaccelera?

Minns när jag sköt pilbåge och pilarna penetrerade mer när jag stod längre bak. Det tolkar jag som att pilen bygger upp hastighet till en viss punkt, alltså det optimala avståndet så att säga. När jag stod nära var det inte alls samma kraft i pilarna.

Nej, pilen accelerar bara medan den vidrör strängen, på samma sätt som en explosionen bara får materia att accelerera under den själva kemiska processen.

Anledningen till att dina pilar trängde igenom mer på längre avstånd är att fjädrarna i änden av pilen har gett pilen en betydligt högre rotationshastighet på den tiden, vilket får pilen att borra sig in, vilket är mycket bättre för penetration än ren hastighet.

Jag hade fel nu när jag tänker efter, men det har du med tror jag. Accelerationen minskar kanske efter pilen lämnat strängen men hastigheten ökar ju till en viss punkt.