Citat:
Ursprungligen postat av
Pixelknight
Bortsett från de som föds i en religiös familj så är det nästan uteslutande psykiskt svaga personer som söker sig till religioner. De söker tröst och en mening med livet/liv efter döden o.s.v. Är du ful, fet och fattig så kan du gå till kyrkan och få veta att du är lika värdefull och gud älskar dig precis lika mycket som han älskar Paris Hilton!
Jag vill även påstå att bristande intelligens påverkar sättet du hanterar kriser i livet. Om smarte Harald får cancer så kanske ha önskar att han kunde tro på en Gud, men tyvärr kan han inte lura sig själv. Medans Alfred, som inte är den vassaste kniven i lådan, inte alls har några problem med att tro på en gud, så lätt manipulerad och naiv som han är!
Jag skulle vilja hålla med dig om allt men det sista om intelligens kan ofta stämma men inte alltid. Inte för att låta som en psykopat men jag skulle se mig själv som smart(vad man nu menar med smart..) och jag låter också förståelse för andra människor hamna i facket smart..
Till saken, jag tror inte på gud till 100% och avfärdar oftast religion som påhittat skit även om jag gillar vissa sidor av Koranen och Bibeln (hur man vill behandla folk med kärlek osv). När jag mår dåligt eller bara sitter och filosoferar så kommer jag alltid fram till att religion är bullshit med så mycket vetenskaplig fakta på bordet men samtidigt i vissa tillfällen så kan jag känna att det "måste finnas något" större väsen. Och jag har bett till gud (bara viskat"snälla gud, hjälp mig" med händerna i kors ibland) ett fåtal gånger i mitt liv.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här men jag har alltid känslan av att NÅGOT finns. Men jag håller nästan alltid med ateister i diskussioner med religiösa.