Citat:
Homopar och singlar kan inte få barn. Det krävs att en person av motsatta könet samarbetar för att det ska gå. För att barnet ska ha samma rättigheter som alla andra barn krävs dessutom att den samarbetande parten går in som juridisk, ekonomisk och social förälder.
Ivar Arpi skriver bra om saken:
Av nödvändighet har allt mänskligt liv två biologiska föräldrar, och i alla moderna samhällen såvitt jag vet kan barnet rikta olika anspråk på sina biologiska föräldrar – inte minst försörjningsplikt och arvsrätt, men också t.ex. rätt att göra ”socialt anspråk” på härstamning i en vidare mening: att offentligt ”erkännas” som någons avkomma genom efternamns osv.
De där reglerna brukar vi anse ligger i barnets intresse. Därför är vi normalt inte imponerade av försvarstal om att ”det var bara ett enkelt ligg! Jag kände inte ens tjejen!” när den ofrivillige fadern inte vill kännas vid sin biologiska avkomma. Det är barnets anspråk och barnets intressen som står i fokus – och tvåarvsrätter, två försörjningsansvariga osv. är faktiskt bättre än en i det sammanhanget.
Därför är det också barnets intresse som övervägs när vi medger undantag. Föräldraskapet kan i vissa lägen överlåtas till andra – efter en prövning där samhället företräder barnets egenintresse. Adoption helt enkelt.
Att inseminera ett par skulle möjligen kunna jämföras med en sådan överlåtelse. Den biologiske donatorn överlåter sitt föräldraskap till den icke-deltagande halvan av det inseminerade paret.
Men vad gör man när man inseminerar en ofrivilligt barnlös singel istället för att behandla singelns barnlöshet med att rekommendera social behandling såsom t.ex. dejting? Jo, poängen och skillnaden ligger i att donatorns föräldraskap inte överlåts till någon annan part (mottagaren är/blir redan förälder och "dubbelförälder" existerar inte), utan utplånas.
Då uppstår frågan varför barnet skulle ha intresse av att acceptera att en av sina biologiska föräldrars juridiska ansvar helt utplånas, inte överlåts. Det är samhället som måste agera ställföreträdare för det omyndiga barnet här och representera det gentemot de biologiska föräldrarna.
Jag har svårt att se att det arrangemanget skulle ligga i barnets egenintresse (annat än i mycket udda situationer i så fall). Det motargument jag nu stöter på bygger på att barnet ska överväga hur det vore att inte finnas till alls. Det vill säga acceptera detta av ren tacksamhet över att alls få existera. Det leder mycket långt om vi skulle godkänna att blivande föräldrar ställer upp den sortens bindande pre-födelsevillkor som är bindande för det ännu ej existerande barnet. (Embryon har i så fall starka intressen av att inte aborteras, detta synsätt förändrar abortdebatten radikalt. Och det är bättre att få födas med den ena njuren såld på organmarknaden, än att inte få födas alls, osv.) Det är inte upp till två parter att utplåna de anspråk som en tredje part kan ställa på dem. Föräldrarna äger inte barnet i den meningen och kan inte på egen hand utplåna sitt ansvar för barnet.
Det betyder i sin tur att jag egentligen inte skulle ha någon invändning mot en ”insemination” av en singel där donatorn fortfarande behåller sina förpliktelser mot avkomman. Men det är inte en sådan donation som är aktuell här, och i de allra flesta fall behövs inte staten kopplas in över huvud taget för att genomföra sådana ”inseminationer” hemma i badrummen. Frågan gäller det specifika juridiska arrangemang som efterfrågas där staten aktivt utplånar en känd biologisk förälders ansvar för avkomman.
De där reglerna brukar vi anse ligger i barnets intresse. Därför är vi normalt inte imponerade av försvarstal om att ”det var bara ett enkelt ligg! Jag kände inte ens tjejen!” när den ofrivillige fadern inte vill kännas vid sin biologiska avkomma. Det är barnets anspråk och barnets intressen som står i fokus – och tvåarvsrätter, två försörjningsansvariga osv. är faktiskt bättre än en i det sammanhanget.
Därför är det också barnets intresse som övervägs när vi medger undantag. Föräldraskapet kan i vissa lägen överlåtas till andra – efter en prövning där samhället företräder barnets egenintresse. Adoption helt enkelt.
Att inseminera ett par skulle möjligen kunna jämföras med en sådan överlåtelse. Den biologiske donatorn överlåter sitt föräldraskap till den icke-deltagande halvan av det inseminerade paret.
Men vad gör man när man inseminerar en ofrivilligt barnlös singel istället för att behandla singelns barnlöshet med att rekommendera social behandling såsom t.ex. dejting? Jo, poängen och skillnaden ligger i att donatorns föräldraskap inte överlåts till någon annan part (mottagaren är/blir redan förälder och "dubbelförälder" existerar inte), utan utplånas.
Då uppstår frågan varför barnet skulle ha intresse av att acceptera att en av sina biologiska föräldrars juridiska ansvar helt utplånas, inte överlåts. Det är samhället som måste agera ställföreträdare för det omyndiga barnet här och representera det gentemot de biologiska föräldrarna.
Jag har svårt att se att det arrangemanget skulle ligga i barnets egenintresse (annat än i mycket udda situationer i så fall). Det motargument jag nu stöter på bygger på att barnet ska överväga hur det vore att inte finnas till alls. Det vill säga acceptera detta av ren tacksamhet över att alls få existera. Det leder mycket långt om vi skulle godkänna att blivande föräldrar ställer upp den sortens bindande pre-födelsevillkor som är bindande för det ännu ej existerande barnet. (Embryon har i så fall starka intressen av att inte aborteras, detta synsätt förändrar abortdebatten radikalt. Och det är bättre att få födas med den ena njuren såld på organmarknaden, än att inte få födas alls, osv.) Det är inte upp till två parter att utplåna de anspråk som en tredje part kan ställa på dem. Föräldrarna äger inte barnet i den meningen och kan inte på egen hand utplåna sitt ansvar för barnet.
Det betyder i sin tur att jag egentligen inte skulle ha någon invändning mot en ”insemination” av en singel där donatorn fortfarande behåller sina förpliktelser mot avkomman. Men det är inte en sådan donation som är aktuell här, och i de allra flesta fall behövs inte staten kopplas in över huvud taget för att genomföra sådana ”inseminationer” hemma i badrummen. Frågan gäller det specifika juridiska arrangemang som efterfrågas där staten aktivt utplånar en känd biologisk förälders ansvar för avkomman.
Visa var jag sagt att det är så. Läs en gång till sakta och försök tänka samtidigt. Ta din tid: 
