Universums slut och storlek [den enda på FB riktigt oändliga tråden utan slut ]

Jag tänker mig att vi, av många olika anledningar, redan borde sett spåren av en oändlighet. Just för att det skulle ge ett oändligt antal möjliga skeenden. Och med oändliga skeenden, så är vissa av dessa skeenden något som vi får uppleva just nu. Inga skeenden är omöjliga. Oavsett de fysiska lagar vi just nu känner till. Några exempel på skeenden:

1) Ett skeende då ljus färdas miljontals gånger snabbare än den hastighet ljus nu är känt för att färdas

2) Ett skeende där universum inte längre expanderar, utan istället imploderar

3) Ett skeende där mörk materia fått negativ massa, och skapar antigravitation, vilket som får alla fotoner att "sugas" tillbaks till sitt ursprung.

4) Att Bin Ladins skägg fanns i universum tidiga ålder, innan han själv skapades. Det skapades bara spontant av osannolika molekylsammansättningar någonstans i universum, det växte sig vidare, och kapslade om hela universum med långa skäggstrån.

Dessa 4 skeenden sker inte ändligt många gånger. Det sker oändligt många gånger. Annars så är inte universum oändligt. Jag tänker mig också att oändlightsprincipen i sig också skulle ge ett oändligt gammalt universum.

Men ni känner ju redan till denna tankegång som jag har. Det kryllar av sådana idioter som jag.

Jag är för övrigt väldigt skeptisk till Big Bang- teorin. Jag tror att det finns så pass stora strukturer i vårt universum långt bort på avstånd som gör denna teori som den beskrivs nu, fullständigt omöjlig.

Och att dessa strukturer heller inte ligger jämnt fördelade. Så jag tror heller inte på den kosmologiska principen.

Samtidigt så tror jag att ett oändligt universum i kombination med Big Bang inte är möjligt.

Slutligen vill jag bara påpeka att jag har läst astronomi på högstadienivå + en 7.5 p kurs på Albanova. Så jag vet egentligen inte vad jag pratar om.

Du verkar vara inne på de "osannolikheter" som enligt kvantmekanik och statistisk fysik kan inträffa. Exempelvis Boltzmannhjärnor-paradoxen: http://en.wikipedia.org/wiki/Boltzmann_brain

Det finns en sannolikhet att sådant inträffar och i ett oändligt universum så kommer detta inträffa, dock är chansen försvinnande liten att man kan observera dessa. Jag har inte sett några beräkningar på dessa "osannolikheter", men antar det kräver en otrooligt stor rymd för att observera, samtidigt som man måste kunna observera otroooligt avlägsna objekt i detalj. Detta är inte möjligt ens i teorin.

Jag menar, dessa skeenden är för osannolika att hända för att vi någonsin skulle observera dem. Universum är inte oändligt för oss, på jorden, när det kommer till observationer. Vi "ser" inte hur lång som helst. Vi ser bara det som finns inom vår Hubblevolym.

Jag brukar sitta och fundera på sådana här saker när jag är på balkongen och röker på.
Jag är har inga vetenskapliga belägg utan det är såhär jag så öppensinnat jag kunnat kommit att uppfattat världen.

Ur ett perspektiv är ju vi människor är så oändligt små att det är svårt att tänka sig. Samtidigt är vi oändligt stora om man ser på det från andra hållet.
Fram tills 1900-talet var atomer det minsta objektet vi kände till. Sedan kom man på hur man slog sönder en atom och ut bara vällde nya grejer som var ännu mindre. Kvarkar och leptoner är vad jag vet det minsta vi känner till idag.

Vårt medvetande och vår vetenskap sträcker sig ju bara så långt. Vi måste erkänna att det finns så mycket vi inte kan förstå och känna till att vi egentligen inte kan kalla någonting för omöjligt.
Ser vi till en atom som bygger på sina delar och en galax som är uppbyggd av sina delar så kan vi föreställa oss hur jag uppfattar att allting hänger samman. Jag tror inte att det finns någonting som är det största objektet. Och jag tror inte att någonting är det minsta objektet.
Hur kan någonting vara det minsta? Allt måste ju vara uppbyggt av något.
Jag tror att universum är en atom i sin egen bemärkelse, en atom är sitt eget universum. Och så vidare, och så vidare.

Skulle gärna höra andras åsikter och tankar. Kalla mig gärna för idiot eller geni.
Kanske båda två egentligen..


Sedan vill jag skjuta in: Att forskare hela tiden säger: "Det här och det här måste finnas för att liv ska uppstå"
Nej, det tror jag är ren bullshit och jag kan inte fatta hur lärda män kan vara så naiva. Ett mer rätt sätt att uttrycka sig på borde vara att det här och det här måste finnas för att liv ska "uppstå" på ett sätt som vi känner till.

Jag tror att livet här har utvecklats på de förutsättningar som gäller här. Det borde inte utesluta att liv har utvecklats på ett helt annat sätt någon annanstans. Med förutsättningar som vi inte kan föreställa oss.

Först vill jag säga att du borde googla begreppet "Fecund Universe". Det är en teori som är ganska lik din, där svarta hål ger upphov till nya universum, och vårt universum enbart är ett av väldigt många.
Dina idéer, och Lee Smolins, är dock långt ifrån testbara och är snarare filosofi

Angående det citerade, så är det sättet du vill att dem ska uttrycka sig, det som de menar.
Det är onödigt att behöva påpeka det varje gång.
Det finns väldigt mycket som pekar åt att vatten är en nödvändighet, men ingen utesluter alternativ. Men det är samtidigt onödigt att söka efter dessa alternativ. Det är som att gå ut och leta efter guld i marken lite vart som helst, istället för där man kan se spår utav att det kan finnas.

Men du verkar ju inte så insnöad ju!
Ett problem med TOE är att det ytterst rör sig om ett påstående (om än komplicerat) som uttalar sig om sig självt och då bör paradoxalitet vara utesluten på annat sätt än det gängse OM TOE verkligen uttalar sig om allt!

Varför?
H + 2O blir vatten (i något av sina möjliga tillstånd)
under de flesta förutsättningar.

Man ser ofta påståenden om att universum är "platt". Vad menas med det?
För mig är "platt" något som är plant - två rumsliga dimensioner - Ytan på ett golv, t.ex. Men det stämmer väl inte överens med den bild man får av universum genom teleskopen?
Tacksam för någon förklaring vad man menar med att universum är platt.

Det menas (vill jaq minnas) att ingen dimension är krökt.
Att hur långt och i vilken riktning man än går (rakt) så kommer man aldrig tillbaka till utgångspunkten.

Det innebär att universum lokalt inte är kurvat. Dvs. om du zoomar in i rumtiden tillräckligt mycket så finner du alltid att rumtiden är platt (precis som jorden är platt om du kollar på en liten yta). Det innebär t.ex att om du går i en fyrkant så hamnar du på samma ställe vänd i samma riktning, vilket inte är sant på ytan av en sfär t.ex (förutom en "jätteliten" fyrkant dvs.)

Här har du ett längre inlägg som jag skrev om det för några veckor sedan.
https://www.flashback.org/sp44565369

En del saker kanske är överkurs, men det är en djupare förklaring.

Tack för svaren - jag börjar ana vad som menas med ett platt universum.

Jag börjar ana också, men fortfarande undrar jag varför man alltid måste blanda in tiden i beskrivningar av universum? Varför inte hålla sig till tre dimensioner?