Till alla som kämpar mot nuet

Ganska nyligen och efter mycket rökande och mycket svampande har kommit på att: Jag lever jävligt långt ifrån nuet! Jag har kommit på att allt mitt mentala strugglande genom livet är sätt för mig att försöka ta mig tillbaka till nuet. Sakta men säkert har jag funnit att jag lever nu istället i en själslig fängelsehåla som endast kan beskrivas som helvetet. Jag är dock inte helt ensam här i helvetet. Dom flesta av mina medmänniskor lever med här nere, dock i sena egna hålor, avskilda från varandra. Vi kan bara känna en svag lukt av varandra.

Vi är dock alla födda med en inneboende vilja att vara fria. Vi vet bara inte hur fan vi ska göra. Det är en sjukt skrämmande värld att vakna upp till. Jag sätter på mig en svart mask som täcker mitt sanna jag, sen sätter jag på mig en grå mask som ska täcka att jag har på mig en svart mask. Man vill ju inte uppfattas som falsk..Med tiden glömmer jag bort att jag ens har en mask på mig, Jag har glömt bort att jag sitter i en fängelsehåla jag kommer knappt ihåg hur det var att känna sig fri.

När jag tar hallucinogena droger händer en massa konstiga grejer i mig som man kan reagera på 2 olika sätt mot.

1. släpper lös alla mina förtryckta rädslor alla känslor alla tankar! Man har tagit det röda pillret och
vaknar till slut upp i en helt annan verklighet, ett ständigt nu. Jag ser nu mig själv som HEL
eftersom jag tittar på hela mig, all rädsla, all kärlek. Alltså ser jag även världen som HEL, alla delar.

2. kämpar för att hålla tillbaka min rädslor och farhågor, jag förblir på hög försvarsnivå, stel, stressad, kontrollerar min impuls för att inte hamna på okända ställen. Pratar bara om oviktiga triviala saker, har inte längre någon känsla av mening. (vardag) Jag har tagit det blå pillret och vaknar nästa dag upp i min säng som vilken dag som helst.


De 2 alternativen är allmänna, själv sväljer jag automatiskt det röda pillret, när jag röker sväller alla rädslor över mig som svallvågor, kan inte ens förtrycka längre. Asfett men problemet är att utan hallucinogener kan jag inte känna mig rädd. det tillåts ej! Jag vet att egentligen känner jag grejer men kan inte få fram det, för i nuet känner man ALLTID något, det har vi glömt bort i våra hålor..känslan är konstant och intensiv, pirret finns alltid där eftersom impulsen tar en till ställen man inte har kontroll över..


nån som känner igen sen eller har synpunkter?

Jag har ofta tänkt att hallucinogena droger är lite som en förhandstitt... som att glänta på dörren eller att ta en genväg om man så vill, till att få insikt om saker och tings sanna natur. Jag är själv alldeles för feg för att våga prova den metoden, och tror inte heller att jag vill, men de vänner jag har som experimenterat med olika typer av hallucinogener som svampar och syra berättar alla liknande historier om olika grader av insikt, som de sedan kan ta med sig tillbaka till verkligheten.

Problemet uppstår i regel när de blir "nyktra" och deras sinnen inte är kapabla att hantera och katalogisera de nya insikterna. De får dem ju bara hux flux mitt under en tripp och har inte byggt upp det gradvis genom medveten övning. Det brukar resultera i att de blir lite nedstämda och deppiga, eller får ångest. Lite som den arbetslösa fembarnsmamman från Borlänge som plötsligt vinner tio miljoner på lotto och blåser alla pengar på skit inom ett år, för att därefter bli superdeprimerad. Hon kunde inte hantera den stora förändringen (kanske en usel jämförelse, men ändå).

Jag tänker att du har vänt på det, verkar mer som att det har och göra med samhällets lagar och regler och trycket från omvärlden om hur du ska vara i NUET. Din mask döljer inte nuet, masken döljer ditt sanna jag, den som tänker fritt och utanför normen. Utanför normen är inte acceptabelt i en grupp av lika tänkande.

Jag har en mask den skyddar mig från att visa mitt sanna jag, för jag vill inte vara annorlunda, jag vill vara normal.

Jag tror att dem flesta av oss går omkring med masker, väldigt många inser inte ens att dem har maskerna på sig. Jag minns första gången ja pillade i mig lite syra och fick känna hur det kändes att vara utan den och bara vara fri. Det var ett tag sen nu, och kämpar för att försöka komma lite närmare nuet.
Samtidigt som jag försöker fundera ut vad jag ska göra för att kunna leva fri men även hålla mig inom samhällets ramar. Men jag antar att inget värt ha kommer enkelt.

Förra veckan var för mig präglad av extremt stark ångest och självmordstankar. Det gick så långt att jag kände att det faktiskt skulle vara befriande att dö, då finns det inte längre något att kämpa för, inget att upprätthålla, inget att skydda, inget att vara rädd för.

Då slog det mig; jag kände mig fri, fri för första gången på åratal. Min poäng med det här är att det är helt meningslöst att kämpa för att "komma närmare" nuet, det är motsatsen till vad man ska "göra", men ska egentligen inte göra någonting, bara ge upp, förlora dig själv i allt vad livet är.

[/QUOTE=actimel] Förra veckan var för mig präglad av extremt stark ångest och självmordstankar. Det gick så långt att jag kände att det faktiskt skulle vara befriande att dö, då finns det inte längre något att kämpa för, inget att upprätthålla, inget att skydda, inget att vara rädd för. [quote]


Exakt jag håller med till fullo men det är väl även det som är så svårt att bara kunna släppa allt, det känns lite som att det går i mot allt man har lärt sig.
Jag har också varit där när jag helt logiskt och nyktert sitter och funderar på hur jag ska avsluta allt utan att mina föräldrar osv slipper lida, en fruktansvärt mäktig och skrämmande och skön känsla.
Men det blir bättre det lovar jag dig man måste bara fortsätta kämpa.

Det känns helt utmärkt nu. Låter fjantigt men det var som att vara med om en religiös/andlig upplevelse, jag började gråta av lättnad och hade svårt att stå upp, total eufori.

Det var ju kämpandet som var mitt problem. Jag slutade kämpa.

Haha aa jag tänkte mer på att man inte ska ge upp och ta livet av sig

Ja det slog mig nyligen att jag fortfarande är sjukt deprimerad, vilket jag undanhållt för mig själv nått år typ. Så fort jag lät mig själv känna mig ledsen över mitt liv och få trycka ner mig själv lite så blev allt jävligt mycket enklare. Kunde ta en paus från kämpandet och för en gång skull känna hur trött man egentligen är i kroppen..visst det är skönt är vara här nere i avgrunden för man vet att man inte kommer längre ner, men samtidigt vill jag upp upp upp..och då kommer rädslan för att falla ner igen. Lite av ett dilemma. Kanske avgrunden is the shit? det är här man bör packa upp och leva sitt liv, eller?

Som jag skrev tidigare i tråden så tror jag att det är väldigt lätt att man börjar må dåligt, blir deprimerad och får ångest om man gläntar på dörrar och inte är mentalt redo att ta emot vad som finns där bakom. Det låter som att det är lite det du råkat ut för. Men jag kan ju ha fel...

Självklart, jag menar mer abstrakt, inte bokstavligen ge upp och dö.

Ja, packa upp och lev.

Asså en mask för världen är okej..men nu för tiden bär vi en mask för oss själva, vi tänker inte längre våra egna tankar, känner inte våra egna känslor..vi vågar inte riktigt..människor har mycket i sitt djup, mycket bra grejer nästan gudalikt..men motsatt även djävulskt sjuka ideer föds i oss..dom är vi rädda för..så länge vi inte kan erkänna våra sjukaste kan vi inte heller erkänna det gudalika,,båda sidorna tillsammans bildar båda sidorna av din sfär..vad som finns imellan är du..