Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Det finns tvärtom flertalet saker som tyder på att dagböckerna är förfalskade och ett flertal "bevis".

1. I hennes vittnesmål från augusti 1984 berättade hon att hon den 8 juni träffade Catrine för första gången på "några månader". I vittnesmålet från 1988 berättade hon att hon umgåtts med Catrine dagligen i början av juni (innan mötet den 8 juni). En av vittnesutsagorna är således lögnaktiga.

2. Enligt Mariannes dagboksanteckning skulle Catrine övernattat hos henne natten till den 4 juni (måndag), här skulle hon berättat historien om de två läkarna och barnet. Lämpligt nog var detta den enda natten som inte fanns redovisad i förundersökningen, där man kartlagt Catrines förehavanden. Men Catrine hade enligt flera vittnesmål varit i Småland och sovit över där, verifierat bl.a. via telefonsamtal både sent på kvällen (3 juni) och tidigt på morgonen (4 juni).

3. Marianne hörde på eget initiativ av sig till polisen i augusti 1984 för att berätta om sista gången hon träffade Catrine, vilket var någon gång i början av juni. Hon hörde av sig ytterligare någon vecka senare för att kunna fastställa datumet till 8 juni, eftersom hon drog sig till minnes att systemet skulle ha långstängt över pingst. Hade hon skrivit dagbok hade hon bara kunnat kika i den och inte förlita sig till minnesbilden att systemet skulle ha långstängt (noterbart är att under denna tiden var Marianne alkohol- och drogfri).

4. Enligt dagboken låg Marianne och Catrine tillsammans inlagda på Karolinska Sjukhuset. Marianne lämnade sjukhuset 2 juni och tog med "stora kramen" farväl av Catrine. Problemet var bara att Catrine lämnat sjukhuset dagen före, den 1 juni.

5. När Marianne kontaktade polisen efter den första havererade rättegången och det fortfarande var osäkert om åklagaren skulle väcka åtal en gång till, dök Marianne upp och hon hade då inte hittat sina dagböcker ännu, men läste upp en skriftlig redogörelse för polisen. När hon sedan hittade sina dagböcker återfanns många av formuleringarna i den skriftliga redogörelsen i dagböckerna.


Lägg därtill alla de övriga besvärliga omständigheter, som att när Marianne 1984 skrev "jag är glad att jag inte tog deras nummer" och syftade på en dagboksanteckning från ett helt år tidigare där hon skulle ha skrivit att hon alltså inte tog läkarnas nummer.

Eller att dagböckerna inte tillförde någon som helst ny information, annat än det som redan var känt. Eller orimligheten i att en narkoman i väldigt dåligt skick skulle varit barnvakt åt läkarens dotter. Det behöver kanske inte heller nämnas att Marianne var tidigare dömd för bl.a. bedrägeri i form av checkförfalskning etc. Eller hennes nära kontakt med Hanna Olsson. Eller att dagböckerna lägligt nog dök upp och försvann när det passade.

Till rättegången i Kammarrätten 1991 satt 34-årige Lena Pettersson i möte med Socialstyrelsens advokat Bertil Södermark. "Jag ställer upp" sa hon.

Enligt Lena Pettersson var Teet Härm, innan Catrines död, känd under öknamnet Obducenten på Malmskillnadsgatan. Trots att Teet i media först 1987 blev känd som "obducenten" var öknamnet alltså tre år gammalt.

Hon sa att hon träffat Catrine första gången i slutet av 1983. Problemet var bara att Catrine befann sig i Portugal vid den tidpunkten. Lena hade sedan hört talas om obducenten genom Catrine, men visste inte hur han såg ut. Rörande pingstafton 1984 vittnade Lena att hon dagen innan åkt med obducenten i hans vita bil ut till Liljansskogen. Lena visste alltså inte då att den personen var just obducenten.

Senare när Lena var på väg hem (efterföljande natt) såg hon Catrine kliva in i samma vita bil som Lena själv några timmar tidigare åkt i.

Sju år senare i Kammarrätten pekade hon med hela handen åt Teet Härm och menade att detta var mannen hon åkte med och som sedan plockade upp Catrine. Hur hon kom ihåg allt var för att hon antecknat ner händelserna. Tyvärr tappade hon bort dessa anteckningar 1986.

I december 1984 ska Teet ha hotat henne och sagt att "något hemskt ska hända dig om du kommer upp till rättegången". Problemet var bara att det aldrig var tal om någon rättegång då och Teet hade släppts efter att ha varit anhållen i fem dagar.

Varför hon inte hörde av sig under mordrättegången 1988, men 1991 när det gällde legitimationerna, är oklart.

Lenas berättelse tillmättes ingen betydelse. Kanske var det för att hon inte var tillräckligt "rättfram" som vissa andra?

Till rättegången i Kammarrätten 1991 satt 34-årige Lena Pettersson i möte med Socialstyrelsens advokat Bertil Södermark. "Jag ställer upp" sa hon.

Enligt Lena Pettersson var Teet Härm, innan Catrines död, känd under öknamnet Obducenten på Malmskillnadsgatan. Trots att Teet i media först 1987 blev känd som "obducenten" var öknamnet alltså tre år gammalt.

Hon sa att hon träffat Catrine första gången i slutet av 1983. Problemet var bara att Catrine befann sig i Portugal vid den tidpunkten. Lena hade sedan hört talas om obducenten genom Catrine, men visste inte hur han såg ut. Rörande pingstafton 1984 vittnade Lena att hon dagen innan åkt med obducenten i hans vita bil ut till Liljansskogen. Lena visste alltså inte då att den personen var just obducenten.

Senare när Lena var på väg hem (efterföljande natt) såg hon Catrine kliva in i samma vita bil som Lena själv några timmar tidigare åkt i.

Sju år senare i Kammarrätten pekade hon med hela handen åt Teet Härm och menade att detta var mannen hon åkte med och som sedan plockade upp Catrine. Hur hon kom ihåg allt var för att hon antecknat ner händelserna. Tyvärr tappade hon bort dessa anteckningar 1986.

I december 1984 ska Teet ha hotat henne och sagt att "något hemskt ska hända dig om du kommer upp till rättegången". Problemet var bara att det aldrig var tal om någon rättegång då och Teet hade släppts efter att ha varit anhållen i fem dagar.

Varför hon inte hörde av sig under mordrättegången 1988, men 1991 när det gällde legitimationerna, är oklart.

Lenas berättelse tillmättes ingen betydelse. Kanske var det för att hon inte var tillräckligt "rättfram" som vissa andra?