Politik som religionssubstitut

Det har på detta forum, i "mediakrig om mångkultur"-tråden, diskuterats hur politik kan likna religion. Se till exempel detta inlägg. Det är, med Mircea Eliades term, en fråga om en kryptoreligiös yttring. Den är inte öppet religiös men essentiellt; den liknar i sin struktur en religiös attityd. Om vi, låt säga, har en miljöpartist som ser sin vision av det ekologiska samhället som ett himmelrike, som har Per Gahrton och Rachel Carson som gurus, som känner himmelsk frid när hon ser Miljöpartiets logga, som ser Miljöpartiets stämma som en kongress av änglar -- då är det frågan om en kryptoreligiös yttring. Detsamma för en socialist som ser Palme som en martyr, som ser socialismens seger som ett inrättande av Gudsriket på jorden och som ser Stefan Löfvén som en frälsare.

Har ni andra märkt detta? Kan politik och alla dess yttringar (dess idémässiga, sociala och kulturella former) spela rollen av ett religionssubstitut? Är kanske politik idag rentav det normala sättet att systematisera sin tro på något? För även om medlemstalen i partierna går ner så omhuldar folk med religiös glöd politiska åsikter. Tänk bara på PK-ismen. Någon har kallat den "en gudlös, impulsstyrd religion". Jag tycker det ligger något i det. Invandringskritik är tabu, SD är kättare som ska drivas ur templet, nationalism är vägen till helvetet och tal om ras är orent tal som ska straffas.

Förr var man frireligiös, idag visar man sin tro med att vara liberal, miljöpartist, sosse eller SD:are. Har politiken religiösa övertoner? Det är topic för denna tråd.

Visst ligger det något i det. Det är något man särskilt märkt av när man ser hur politiskt korrekta människor vägrar ta till sig fakta eller uppenbara problem, som inte ens den dummaste idiot kan missa. Det är precis som att försöka övertyga en övertygad kristen eller muslim brister i deras religion. Det är omöjligt vad man än säger.

Jag själv kanske kan räknas in delvis i denna kategori, då jag har väldigt bestämda och starka åsikter som är svåra att rubba. Dock så är jag inte så blind att jag inte klarar av att se brister i mina åsikter, jag tror inte mitt drömsamhälle är paradiset, däremot mycket bättre än dagens.

Samt tycker jag verkligen inte det är så konstigt att man har nationalistiska åsikter i dagens mångkulturella Sverige med tanke på vad som hänt detta land efter bara några få decennier, vi talar om extrema förändringar vilket jag inte kan acceptera, och hur svenskheten blir ständigt starkt systematiskt motarbetad. Tycker det är konstigt att inte fler känner som jag.

Som jag påpekade i andra tråden är det inte så stor skillnad mellan religion och ideologi när det kommer till deras funktion i samhället. Denna funktion är inte att handskas med sanningen, utan att tro eller vara på ett "rätt" sätt. Vidare handlar det om att förneka eller förringa sociala motsättningar och ekonomiska problem som har sin grund i rådande samhällsystem som ideologin eller religionen vill legitimera. Politiskt korrekthet, det vill fördömmandet eller rent av kriminaliseringen av kritik mot rådande systems orsak till problem, har alltid funnits i en eller annan variant.

Såg efter lite sökande att det finns en relaterad tråd på I&I: https://www.flashback.org/t1888264

Har inte hunnit läsa igenom den än, så jag vet inte hur relevant den är.

Den franske filosofen Raymond Aron påpekar detta redan i sin bok L'Opium des intellectuels, där han menar att marxismen har övertagit religionens roll för de intellektuella. Marxismen erbjuder en sekulär ersättning av materialistiska förklaringar till varför världen ser ut som den gör, och varför den förändrar sig som den gör.
http://fr.wikipedia.org/wiki/L%27Opium_des_intellectuels

I dagens politiska klimat, så återfinns fortfarande mycket av de marxistiska grundfundamenta, men mycket är också ersatt av liberalt tankegods, något som inte är så märkligt som en del kan tycka. Marxister och liberaler är, såsom båda varande materialistiska vänsterideologier, i många stycken påminnande om varandra, inte alltid i värderingar men i sina grundsyner.

Idag samlas den politiska religionen, som har flera grenar men också en gemensam bas, i det som brukar kallas värdegrund. Värdegrunden är ett ideologiskt manifest, som syftar till att påverka människors uppfattningar och beteenden, utan att man behöver fatta politiska beslut av lagtyp. Det blir således ett sätt att trycka ner oliktänkande. Olika från vad? Olika från den rådande politiska uppfattningen, så som den nu är tillskapad, och den består bland annat av marxism, liberalism, multikulturalism och kosmopolitarianism. Om svenskhat är en ingrediens, eller ett delresultat av trollbrygden är litet osäkert.

I denna tråd, vore det lämpligt att söka klarlägga både de beståndsdelar som ingår i politikreligionen och varför den får de effekter som den får. Att blottlägga de intellektuella bristerna i densamma är givetvis också synnerligen önskvärt.

En religion har ju i regel en eller flera övernaturliga dieties (svenska?) som är själva kärnan dess filosofi. Tittar man på trådens rubrik så tänker man ju genast på personkulter, där gudomligheten har inkarnerats i en person.

Svensk politik saknar en uttalad eller definierad gudomlighet utan kretsar istället kring filosofier som humanism där t.ex. rättigheter står i centrum. Eftersom den är så att säga empiristisk saknar den ofta rationalitet och bygger inte på den logik som vi finner i naturvetenskapen. Hur väl biter ett rationellt argument, baserat på fakta, på en humanist?

Det är i grunden en fråga om människosyn. Den rationella menar att det finns begränsningar i vad vi är lämpade för när istället humanisten menar att vi kan bli vad vi vill. Den här frigörelsen från vårt djuriska arv är en slags transcendens och vi blir alla gudar. Givetvis har den teknologiska utvecklingen, som vidgat våra vyer för vad vi kan åstadkomma, påverkat detta tänk.

Jämför man med den politik som MP står för så är den så visionell att den blir absurd. SD blir inte bara en politisk utan framför allt en filosofisk motpol som åberopar förnuft. Jämför med en diskussion mellan en tonårsson och hans far.

Tack för all input.

Om man börjar i andra änden kan man säga: kryptoreligiöst beteende är av ondo, men politiken måste trots allt ha ideal och visioner. En politiker måste kunna måla upp en bild av det han vill åstadkomma, peka med handen och säga: Detta är vad jag vill, hit vill jag leda er.

Han måste såklart ha täckning för det han säger. Idag är politiken ofta lika med vilseledning, mörkande och ren lögn. Och i den kontexten blir politikens ideella sida till fanatism, tabuföreställningar, pariastämplar och kättarprocesser.

Hängivenhet behövs. Men fanatismen måste bekämpas. Hängivna politiker med bärande ideal, det bör man ge fritt spelrum. Var sedan gränsen går mellan fanatism och hängivenhet kan diskuteras.

Låt oss till exempel se på miljörörelsen. Jag anser att deras motstånd mot kärnkraft och betonande av miljövård var berättigat när denna rörelse kom på 80-talet. Idag har MP stelnat till en PK-sekt. Men allt är inte dåligt med MP sett historiskt. Någon religiös glöd för att driva miljöpolitik behövs kanske inte, men något slags ideell hängivenhet behövs. För när MP kom 1980 ansågs miljöfrågor vara suspekta, man drev dem inte alls särskilt hängivet inom dåvarande politiska partier.

Så gärna hängivenhet och idealism, men med kringsyn och balans.

- - -

Med det sagt, nog är politik idag ofta ett religionssubstitut. Folk tror sig vara objektiva och vetenskapliga men deras politiska åsikter sitter hårt, som religiösa dogmer. Folk agerar inte logiskt, de agerar sociologiskt. Folk läser inte partiprogram. De reagerar känslomässigt och instinktivt.

Vad är förresten en religion? Det, kan man säga, är en etik höljd i en mytologi, förankrad i en ontologi. ONTOLOGI är för sin del läran om världens natur, vad som är verkligt. Idag är förstås alla materialister, men ändå lever idealismen vidare i form av politiska visioner. "Eliten" säger: "Leve det mångkulturella samhället, det är framtiden; nationalismen däremot är suspekt, ja rena mörkret som för oss tillbaks till stöveltramp och 1933."

MYTOLOGI: det är de berättelser vi rör oss med och som formar vårt beteende. PK-isterna har velat ha "nya berättelser" men dessa har kapsejsat på sin egen orimlighet. Invandring av idag är lika med problem, tack vare det sätt som massinvandringen bedrivits av politikerna. Och ONTOLOGI, det är läran om hur man ska handla. PK-ister tror här att de är goda när de tar hit MENA-invandrare för att "hjälpa dem". Att hjälpa dem på plats, att ge U-hjälp till MENA anses däremot fel och förbjudet. Det är omoraliskt och får inte diskuteras.

Så kan man se på politiken som religionssubstitut, 2013-varianten. Men vi kan inte helt stryka ett streck över etik och ontologi i samhällsdebatten. Frågor om etik och ontologi kommer att diskuteras mer framöver. Vi strider ju redan om verklighetsbilder: var t.ex 9/11 ett dåd av arabiska terrorister med bas i de afghanska bergen eller var det ett amerikansk insider-jobb? Debatten om detta tillåts inte föras öppet idag, knappt ens på nätet. Foliehattsbeskyllningarna haglar så fort man dryftar frågan. Men sådant som 9/11 är sådant som måste diskuteras. Och när teorierna börjar belysas gissar jag att en ny verklighetsbild kommer att sippra fram, en bild som förändrar inte bara PK-ismen utan hela vår moderna världsbild. Nu blev det lite OT. Men frågor huruvida 9/11 var det eller det rör ontologin, det rör vår bild av verkligheten.

Därför kan morgondagens politik inte bara handla om administrering av resurser. Morgondagens politiker måste även de ha sin etik förankrad i ontologin. Politik måste ha en ideell sida för att ha bärighet. Så utan att bli kryptoreligiös så måste en politiker ändå, förr som nu, tro på det hon gör. Hon får bara akta sig för att bli låst i -- kan man som religionsteoretiker säga -- manikeisk dualism. Svart och vitt, gott och ont, rätt och fel, fan och Gud; detta måste undvikas till förmån för ett mer holistiskt synsätt.

Intressanta iakttagelser.

Det tycks mig som det finns ett flertal övernaturliga inslag i politikreligionen, vilka omsätts i dogmer. Den kanske mest framträdande är dogmen om "alla människors lika värde", som framkastas i t ex debatter, och som ingen vågar ifrågasätta. Dogmen är absurd, och självmotsägande, ty det visar sig mycket snabbt att den som vågar ifrågasätta dogmen, inte alls är lika mycket värd som de som hyllar densamma.

Vad gäller personkult, så har vi fenomenet med Olof Palme, på svensk botten. Som han också anses vara martyr, så fyller han rollen som Jesus-substitut tämligen väl, även om hans gloria nog har falnat en del under senare år. En internationell motsvarighet är Barack Obama, som fick Nobels fredpris bara för att han som svart blivit vald till president i USA. Så det är inte så att det saknas ikoniserade politiker. Givetvis finns motbilderna också. Det gick att lägga märke till att en betydande upphetsad glädje återfanns i samband med Margaret Thatchers död, och hon fick utgöra bilden av den onda. Kanske så mycket viktigare som hon verkligen hade tagit striden både mot marxismen och totalitarismen, men knappast blivit uppskattad för detta.

En iakttagelse är att en gång så ersatte nationen Gud, men idag tänks "värdegrunden" ersätta nationen. Värdegrunden är internationalistisk, dvs liberalsocialistisk. Denna process gör så klart att de högre värdena blir allt tunnare och allt mindre entusiasmerande, varför också möjligheterna att samla allmogen blir allt svagare. Detta märks bl a genom att den hittillsvarande metoden - att påtvinga medborgarna auktoriserade uppfattningar genom massmedia - blir allt mindre fungerande. "Kyrkan" krackelerar.

Det är också därför det är så svårt för t.ex. SD att argumentera mot meningsmotståndarna med faktaargument. Den postmodernistiska eliten har sedan länge bytt paradigm till en ny världsföreställning där logik och vetenskap endast är relevant om den stödjer den egna tesen. Påminner om den katolska kyrkan som var selektiv med vilken vetenskap som fick erkännas.

Jag tror att det är det fetade som Kaiser Chief vill fördjupa sig i. Trots påstått religiöst oberoende, mänsklig frigörelse och politik utgående från verkligheten, skapas ändå en konsensus, ett redan på förhand givet värde- och normsystem, inom vars gränser demokratin och åsiktsfriheten endast tillåts verka. Varje antydan till att använda fakta som äventyrar eller tänjer på gränserna för detta värdesystem förkastas, förringas eller misstänkliggörs ha underliggande odemokratiska och människofientliga avsikter. Viss fakta är alltså farlig.

Mycket intressant. Detta klädde mina tankar och känslor i ord.

Det handlar om att ifall man vill vara accepterad inom politiken så måste man ha en viss "värdegrund". Avviker man från denna i någon grad så utsätts man för en form av "bannbulla" som omöjliggör allt vidare politiskt arbete inom sjuklövern. För all framtid.

Det är inte omöjligt att det var detta som FR ville åstadkomma genom sitt utbrott i Almedalen. Dels det och dels att befästa metoden att inte använda sakargument mot SD - personangrepp och misstänkliggörande av "värderingar" ska räcka.

Har för mig att Raymond Aron hänvisar till Bertrand Russel som menar att Marx:s och Nietzsches läror kunde gå på ett ut och att de bara var apostlar i försingren av en socialism grundad på religiös botten. Kommunism och Nationalsocialism är båda läror som hämtar sina idéer från Marx eller Nietzsche, vilket i sin tur gjorde att man utvecklade världsåskådningar i samma anda som religionen. Paul Tillisch har uppmärksammat just detta fenomen.

Ska tilläggas att såväl Emanuel Kant som Erik-Gustaf Geijer (kristen liberal) var före Marx om att beskriva religionen som opium för folkat. Geijer kom dessutom att föregripa Marx angående historisk materialism i sin skrift "Vår tids inre samhällsförhållanden" från 1839, alltså fem år före Marx kommunistiska manifest där han citerar just Geijer. Det är förresten fel att betrakta Marx som särskilt intresserad av Ekonomi. När han var färdig med Das Kapital skrev han till Engels att han nu var klar med "skiten" (stuff), och istället kunde ägna sig åt intressantare saker som historiematerialismen och fördjupa sig i Hegels historiska Ande.