Är det nån som verkligen mår bra på riktigt?

Har funderat länge länge på detta!

Bortse från alla kemiska preparat inklusive bärs och dylikt. Hur mår ni som mår bra, fattar inte riktigt!

I dagens samhälle känns det som att må bra nästan e ett handikapp. Va e det för fel på folk som känner lycka. E det nått fel på deras hjärna eller vad i helsike e förklaringen?

/Apatisk sen födseln

Haha, jag mår som en prins.

Men sen så väljer jag också att göra det, och det är det jag tror att många missar. Att sitta som en barnunge och gnälla på vad andra har och man själv inte har leder ju till misär (jag säger inte att du gör det, men jag känner att det är så samhället ser ut nu)

När allt ska vara jämlikt tittar man alltid på vad man inte har och blir olycklig.

Jag tittar på vad jag har och är lycklig istället. Det är egentligen inte så svårt.

Jag skulle säga att må bra är att ha det bra både psykiskt och fysiskt! Om du har nära vänner runt dig som får dig att må bra så är det psykiskt! Du mår bra över en situation med vänner. Om du tränar så känner du dig glad pågrund av hormoner. Vilket gör att du mår bra! Sen går livet upp och ner hela tiden! Men det bästa är att bara försöka vara stark och alltid tänka på det bästa för din hälsa och dina relationer

Jag förstår vad du menar men ändå inte. Jag har det bra men det saknas nånting! Ibland kan jag känna mig lyrisk efter ett par bärs men nästan aldrig annars. Jo, kanske efter att ha fuktat läpparna på morgonkaffet, men det vara bara en kort sekund.

Beror väl på om du ser på glaset halvfullt eller halvtomt som person.
Själv för att må bra så försöker jag göra det jag njuter av så mycket jag bara kan.

Tack för tipset med träningen. Har glömt bort att det faktiskt känns bättre efter lite motion

Det beror väl på hur du definierar "bra". För det finns många som mår bra, men om man verkligen känner efter så finns det nog ingen som mår "perfekt".

Har några bekanta som verkar må ganska bra. Ibland säger de dock att de "är nere" och "är deprimerade" men det går oftast över efter några timmar.

undrar ocksåp hur fan mår egentligen inom sig, om man jämför med sig själv. man är ju jävligt neutral mår verken bra eller dåligt, är det "normalt"?

Jag förstår vad du menar. Jag erkänner gärna att jag "åker dit" då och då på den känslan. Men jag låter den aldrig stanna särskilt länge om jag inte känner för att "behöva känna mig lite deppig just nu".

Att någonting saknas är ju just tecknet på att du har upptäckt något som någon annan har som du inte har. Och att du ska känna dig ledsen för det är bara befängt.

Men jag tar ett litet exempel: Jag är fortfarande singel och bor ensam. Trivs bra. Men jag, antagligen liksom du, saknar ibland lite kärlek och gemenskap med någon annan.

Då tänker jag så här: "Antingen går jag ut eller in på någon datingsite och verkligen lär mig hur man raggar upp en tjej, eller ger det ett försök i alla fall. Eller så stannar jag här hemma och trivs med ett glas vin".

Ofta blir det alternativ 2, men bara vetskapen om att alternativ 1 finns gör mig lycklig. Jag har valet. Jag lägger inte mitt öde i händerna på någon annan, jag lägger det i händerna på mig själv.

För tro mig när jag säger det här: Det finns inget man inte kan lära sig att behärska.

Om hela din familj plötsligt skulle dö i en olycka och du överlever men hamnar i rullstol ska jag vara där och säga "sluta gnälla, ta av dig offerkoftan, välj att må bra!"

Sluta tramsa. Du behöver inte ta i så att du spricker.

Har din familj blivit massakrerad? Har du blivit gruppvåldtagen?

Du får det som att framstå som att alla som mår dåligt har upplevt världens hemskaste grej. Alla går igenom prövningar i livet och vissa klarar sig bättre än andra. Vissa är helt enkelt starkare eller har möjligheten att undvika problemet. Växer du upp med en pappa som är alkoholist, för att dra ett möjligt scenario. Ska du gå runt senare i livet och beklaga dig över det tills du dör? I sådana fall förtjänar du inte att må bra.

Om jag skulle råka ut för en bilolycka och förlora min ben, så hade jag antagligen tagit livet av mig. Tills någonting extremt inträffar mig, så kan jag skaka av mig det mesta. Det betyder dock inte att jag mår prima, fast det får mig att ta mig igenom vardagen.