Varit borta ett tag nu. Verkar som att den största händelsen just nu är kurdernas försvar mot rebellerna i nordöstra Syrien. Som förutspåtts skulle islamisterna vända sig mot de sekulära kurderna.
Jag vet inte riktigt hur dessa rebeller tänker. Även fast de lider nederlag i al-Qusair och nu Homs väljer de att mobilisera norrut. Detta säger mycket om deras oförmåga att kommunicera och samarbeta med varandra. Detta tvåfrontskrig är självklart en fördel för Assad och mycket talar för att de reguljära styrkorna kommer fortsätta avancera.
Con Coughlin, The Telegraphs expert på global säkerhet och terrorism skrev igår artikeln
"The West should prepare for Assad's victory in Syria".
Citat:
This morning's report that hundreds of former Syrian rebels are laying down their arms and taking up the government's offer of an amnesty is further evidence of what I have been saying (and writing) for months: President Bashar al-Assad is winning Syria's brutal civil war.
Citat:
A combination of the deep divisions with the rebel ranks, with the Syrian Free Forces declaring war on their al-Qaeda allies (a civil war within a civil war), together with the tangible support Assad has received from his Iranian and Russian allies, means that the rebel cause is now all but lost. No wonder some of the rebels have decided they are fighting for a lost cause, and have decided it is no longer worth risking their lives.
Citat:
The result is that the rebels are now accusing the West of betrayal, and the Assad regime, as Mr Cameron warned at the weekend, grows stronger by the day. It is now simply a question of time before Assad declares victory, and the rebels are left to lick their wounds.
Consequently I believe the time has now come for Western leaders to get their collective heads around the idea that Assad is going to emerge victorious from his brutal assault on his own people, with all the implications that will have for the future.
Such an outcome would weaken the global standing of Mr Cameron and President Barack Obama, who have consistently called for regime change in Damascus. And it will strengthen the influence of Iran and Russia, which have refused to bow to international pressure to abandon their support for the Assad clan. On this assessment, it is not only the rebels who are going to lose in Syria.
http://blogs.telegraph.co.uk/news/concoughlin/100227893/the-west-should-prepare-for-assads-victory-in-syria/
Det finns en stor risk för militärintervention i Syrien just nu. Väst har redan tidigt markerat att Assad ska bort. Denna markering har systematiskt byggts upp i västerländsk media och därför är det viktigt för politikerna som satt detta ultimatum att få igenom det. Om inte detta sker har de förlorat en utrikespolitisk kamp mot Ryssland, Iran och Kina. Framförallt hade en sådan "förlust" inneburit ett personligt nederlag, då trovärdigheten hos dessa politiker hade sänkts markant. Detta kan de inte riskera och därför kan en no-fly zone bli aktuell. Som ni säkert vet hade ett sådant beslut varit klassat som ett aggressionsbrott enligt folkrätten, en ren krigsförklaring mot Syrien.
Även kurderna har ingen rätt att "utropa" autonomi i norra Syrien, då de inte har legitimitet att göra det. Det gäller dock att prioritera, och just nu är inte kurdernas anspråk på syrisk mark det största intresset för Syrien och syrierna. Därför behöver jag inte heller lägga ned tid på att debattera varför det är fel att utropa autonomi i norra Syrien just nu. Jag kommer alltid vara av åsikten att syriskt territorium inte skall utnyttjas till syriernas nackdel när de är som mest sårbara, under krig och elände.
Kan även flika in med att jag läst ca 150 sidor av Aron Lunds bok "Drömmen om Damaskus". Jag hade inte direkt förväntat mig att boken skulle vara neutral och objektiv, men ibland anser jag att Lund blir för agendabaserad i sitt berättande. Han använder även ofta subjektivt laddade begrepp som "otroligt", "brutal", "diktatorisk" o.s.v. I många fall blir informationen och intervjuerna selektiva. Boken baseras i princip enbart på oppositionsaktivisters intervjuer, samt västerländska artiklar, journalister och författare. Därför kan det bli lite ensidigt. Dock håller jag mig fortfarande vid att boken är läsvärd och lärorik, även fast den många gånger kan vara väldigt partisk.
Jag läste dock precis kapitlet "Bashar". Blev förvånad över hur mycket motstånd Bashar al-Assad mött under sin tid som president. Visste ni att han misslyckats med att få igenom över 200 dektet? I kapitlet om Bashar fick jag en helt oväntad bild av presidenten och tydligen har han velat reformera landet mycket snabbare än vad många i toppskiktet velat, vilket ställt till med problem för honom. Redan tidigt försökte han även rensa bort många av hans faders tidigare rådgivare. Från 1995 till 2000, då han tog makten hade i princip alla stora och konservativa namn försvunnit. Om dessa inte hade försvunnit hade risken varit stor att Assad inte hade lyckats refomera Syrien, vilket han gjort under dessa 12 år vid makten. Exempelvis tilläts privatägda tidningar, internet, mobiltelefoni, satellittelevision. Mycket av den tidigare åsiktskontrollen hade slopats. Det var dock omöjligt för Assad att sänka den militära underrättelsetjänstens övervakning, då denna byggts upp under Hafez och var därmed mycket stark, vilket den även är idag. Assad liberaliseringsprocess gav honom ett stort stöd och han sågs därefter som representant för det moderna Syrien.
"Det var inte staten som givit syrierna mobiltelefoni, e-post och utlandsresor - det var Bashar. Den regim han styrde över förblev korrupt och oduglig, en källa till ständiga frustrationer för vanliga syrier, men presidenten hade blivit deras stora hopp om förändring. Att reformtakten snart saktade in förläts han för. Att presidenten "vill väl men har dåliga rådgivare", var en vanlig refräng och många delade dessutom argumentet att Syrien måste gå försiktigt fram när hoten i regionen ökade" s.146.
Bilden av att Assad varit den "hårdföre" diktatorn får jag inte då jag läser biografin om Assads politiska vilja att reformera Syrien. Det känns som att han hade kunnat reformera ännu mer om, men att detta hade varit för riskfyllt, med tanke på hur mäktiga männen i de innersta kretsarna kring honom verkar vara. Det finns mycket mer intressant att läsa om Bashar al-Assad i boken. Assads lärare som undervisade Assad i London beskriver även honom, på ett helt annat sätt än vad västerländsk media beskriver honom. Trots att boken än så länge är västerländskt baserad, får jag inte alls samma bild av Assad, som jag hade tänkt, vilket var förvånande.
)Att vi aldrig lär oss !
