Härmed några ord om en massiv Iron Maiden-platta:
Seventh Son of a Seventh Son.
Steve Harris hade inför detta verk sina idéer: ett ockult konceptalbum. Sångaren Bruce Dickinson tände direkt på idén, och voilà fick vi "Seventh Son of a Seventh Son" 1988. Möjligen var det den sista stora Maidenplattan, men jag är medveten om att åsikterna skiljer sig här. Det var i alla fall fjärde plattan med Nicko McBain som trummis, den fjärde plattan då Dickinson både skrev texter och sjöng (på "Numer of the Beast" sägs han ju inte ha fått skriva texter av kontraktsskäl), så "Seventh Son" kan betraktas som något av en "fjärde platta", ett massivt verk av sedvanligt slag. Alla bitar är på plats och det är bara att leverera, så att säga.
Det hela börjar lovande med ett preludium, där Bruce likt en
psychopompos (= själsguide) leder oss in i de riken vi ska beträda:
Citat:
Seven deadly sins
seven ways to win,
seven holy paths to hell
and your trip begins.
Seven downward slopes,
seven bloodied hopes,
seven are your burning fires,
seven your desires...
Sen kommer några syntriff, tänk er det; 1982 sa man ju "no synths or ulterior motives", men vid det här laget körde alla med synt så låt gå då... Vi rusar ut i "Moonchild" med ord som "Babylon", "mandrake", "Lucifer" och "demons", och vi fattar, detta är ockult så det förslår. Men med smak: plattan har ett ljusblått omslag och innersleeven tonar i grönt respektive blått-rött.
"Infinite Dreams" ska vara en ärlig Harristext -- "Infinite dreams, I can't deny them". Detta är ärliga rader. Harris vistas mycket i det obetingade sägs det, flyger omkring i okända nejder i sina drömmar. Han har också haft fler out of body-experiences än han vill erkänna. "Suffocation, waking in a sweat, scared to fall asleep again, in case the dreams begins again"... Kosmisk ångest, väl förmedlat lyriskt och musikaliskt.
"Can I Play With Madness" bryter av tungsinnet. Detta är en glad rockare men med ockult tema även den. Det är litegrann Maidens adelsmärke detta, att inte ha gloom and doom i varje låt utan att kunna variera sig inom givna ramar. "Madness" kom rätt högt på topplistan, kanske 10-12:a? -- "The Evil That Men Do" får runda av sidan A, med precis rätt tonläge: sväng med eftertanke.
- - -
Titellåten på B1 är för sin del lite stel men smälter in i helheten. Och "The Prophecy" är ännu en jig (som "Quest for Fire",
1983), om en profet som inte blir trodd. Detta är lagom stapelvara inför jetströmmen på "The Clairvoyant":
Citat:
Feel the sweat break on my brow,
is it me or is it shadows that are
dancing on the walls?
Is this a dream or is it now,
is this a vision or normality I see
before my eyes?
Här får vi desperation och ångest i en snabb låt med lyriska accenter och friflygning, tyvärr med ett tempobyte i refrängen som drar ner helheten. Men Maidens tempobyten funkar generellt rätt bra eftersom Harris är kapellmästaren; svårare är det när MC:n är gitarrist som i Sabbath, då kan det bli lite tvärt och fult. Låten tenderar att falla isär.
Citat:
There's a time to live and a time to die,
when it's time to meet the maker.
There's a time to live but isn't it strange,
that as soon as your born you're dying -
and be reborn again...?
Så slutar "The Clairvoyant", och nog är frågan motiverad -- för i min bok återföds vi efter döden, döden är blott en övergång. Reinkarnation är det enklaste svaret på frågan vart vi tar vägen; att säga att allt blir svart när man dör är ett svar rätt ut i luften.
"Only the Good Die Young" avrundar härligheten, en låt utan taktbyten. Vi tuffar in i evigheten med allt det som gjorde Maiden stora: drivande bas, gitarrharmonier och melodisk skärpa, själfull sång och en och annan lyckad rad som:
Citat:
Walking on water, are miracles all you can trust?
Measure your coffin, does it measure up to your lust?
So I think I leave you
with your bishops and your guilt,
so until the next time,
have a good sin...
Kort sagt: hård rock med gastryck i pedalregistret. Vad mer kan man begära?
- - -
Nu har jag sagt en del om Maiden.
Till exempel skrev jag om "Piece of Mind" här, och
här skrev jag om diverse 80-talsplattor. Och
här berättade jag om Steve Harris och Maidens begynnelse.