Tacky medelklassfenomen (jmf WT-tråden)

Tänker på miljö...? Sorterar, handlar ekologiskt mat och vin, men tar flyget till den soliga semesterorten!

En tydlig klassmarkör för medelklassen är den starka politiska konformiteten och dyrkandet av den vita skulden. Man får gärna vara rebell, med då på rätt sida av den politiska skalan. Antingen en AFA-kommunist eller en ultraliberal.

Att rösta SD anses inte vara klassfähigt och ofta hör man argument som "jag är alldeles för utbildad för att falla för deras propaganda". Gärna koketteras det med att t.ex. "Rosengård verkar så mysigt att bo i, vilka fantastiska grönområden för barnen att leka på! Där hade jag gärna bott".

I praktiken handlar man däremot annorlunda och ser till att barnen hamnar på etniskt vita skolor och samma gäller när man söker bostad. Däremot vurmar man för mångkulturen då man under x antal år bott utomlands, t.ex. USA, England osv.

Att betrakta SD med avsky premieras och SD-väljarna framställs som yrkesmässigt, bildningsmässig och socialt misslyckade individer. I smyg håller man med om att invandringen spårat ur. Men då med förbehållet att det är minsann för att vi suuuger på integration. I [insert valfritt land] får invandrarna jobb från dag ett osv.

Gärna har man haft en kursare som kommit från MENA och varit hur gullig som helst, men blivit så illa behandlad av rasister men kämpat på och nu har ett jobb.

Arbetarklassen är mer raka i sin syn på invandringsproblematiken och har inga problem med att uttrycka sin avsky mot bidragsfusk, nedmontering av välfärdsstaten, kvinnoförtryck, öka brottslighet och otrygghet osv. De jag har på facebook som öppet deklarera att de t.ex. gillar SD eller grupper som "inga moskéer i Sverige" är uteslutande arbetarklass. Och då skall det tilläggas att dessa är en minoritet av mina facebookvänner.

Sociala koden?

Min erfarenhet säger mig att det är viktigt att vara normal. Vad det nu innebär i det hela. Men medelklassen lägger ned en hel del tid på att vara normal. Det kan kosta mycket eller lite, men det finns ett stort värde i att försöka vara normal relativt med andra. Det är kanske ingen kod utan mer en känsla. Man känner ofta skam och skuld för sina tillkortakommanden. Att leva för dagen är fult, nästan som att ta en kall öl en måndagskväll. "Alla" vet "ju" att man bara dricker på fredag eller lördag osv. Man är lyhörd och rädd, hel och ren. Dummare än tåget.

Huvudet på spiken. Jag tänkte själv på detta med att skämmas, innan jag läste ditt inlägg. Skämmas för att sticka ut, och även skammas å andras vägnar när de sticker ut. Att försöka vara så "normal" som möjligt. Hata att göra bort sig. Kan vara de som blir väldigt annorlunda personer på fyllan, där det är "socialt acceptabelt" att göra bort sig och de kan sluta bry sig så dant.

Var med i ett innebandylag som nästan enbart bestod av folk som var medelklass. Själv var jag då arbetslös (och arbetarklass) sedan länge och det fick jag höra mer än ofta från de mer bemedlade och normala. Det var som man blev syndabocken för alla deras korkade bekymmer. Men det kom ju också stunder då denna fantastiska medelklass var - enligt allianskt nyspråk - "mellan jobben" (alltså arbetslösa) och det fick man nästan koda sig fram till att de var för det var så skamligt att berätta för andra. Har aldrig hört så mycket vindspelande än när jag umgicks med arbetslös medelklass; "jag har saker på gång", "det är lugnt jag har koll på läget", "nej, jag har bara bytt arbetsuppgifter eller arbetsort" osv osv. En snubbe hade svårt att få jobb och hade alltid "saker på gång", plötsligt en dag fann jag honom stå med ett förkläde i en matbutik delandes ut smakprov, det var helt oväntat och tydligen tyckte han det var skamligt för han ville bara sjunka igenom jorden när han såg mig. Han kanske tyckte att; "Här står jag en normal karl och delar ut smakprover som en "kärring"". Kan tänka mig att han tyckte att det inte var "normalt", han var ju en karl av medelklassen och då ska ju allt vara "perfekt" och värdigt som anstår en man av medelklassen.

Medelklassen följer helst strömmen och vågar inte sticka ut och vara "kontroversiell".

Patologisk rädsla för tobak (undantaget är gemytliga farbröder med bakgrund som jazzmusiker som unnar sig ett stopp i pipan då och då, dessa ääääääääälskar medelklassen).

Edit: Uteslutande viner från Italien och den nya världen.
Finkostym från Oscar Jacobsson.
IKEA (ingenting dom skyltar med).
Antingen en latent antipati eller ett svärmeri för arbetarklassen (beroende på hur många generationer dom befinner sig från sina arbetarklassrötter).
Kompulsivt läsande av Ribbings blogg på DN innan parmiddagen. Medelklass av alla skikt läser enkom DN (undantaget är den övre medelklassen, SvD).
Husesyn när gästerna väl har anlänt, emfas läggs på det nya, snordyra underhållningssystemet som aldrig riktigt används.
Blockflöjt.
Veckans samtalsämne är den senaste pocketboken man läst ut (medelklassen läser knappt, och när man väl har läst någonting, uteslutande kiosklitteratur, ja då skall det ideligen framhållas).
Allting måste vara RÄTT. Det är utmärkande för den svenska medelklassen.
Subkulturer.
Magnus Betnér.

Har någon nämnt klassåterträffar? Om nej: Klassåterträffar. Lars Winnerbäck och deckarböcker också.

En viss känsla av att vara lite finare och lite bättre/mer belästa än andra för att man studerat några år på högskola och numer är släktens första akademiker. Givetvis sjuksköterska eller socionom/lärare.

Studier på högskola torde göra de flesta mer allmänbildade men dessa sticker ut då de är som svältfödda palmer som nalkas vatten i mängd. Plötsligt inser dessa att det finns en omvärld och ett samhälle man kan engagera sig i. Och att kultur/böcker finns att bruka.

Ser sig som finare på facebook när de uppdaterar om sitt senaste opera/teaterbesök. Typpersonerna som rättar andras stavfel/särskrivningar på facebook, trots att de har universitetet att tacka för typ allt.

Steretyp stockholmsk eller uppländsk medelklass: Ja.

Tacky handlar om dålig smak, ofta som jag och någon annan skrev på förra sidan om f.d. arbetarklass som fått bättre ekonomiska förutsättningar.
Att handla i Bondelidkläder eller åka på kultursemester är inte helt tacky, det som är tacky är den opassande dåliga smaken. Dressman/Ullaredkläder, asiatiska budgetbilar utan andrahandsvärde, Ålandskryssningar och budgetcharter till 3-stjärniga 80-talshotell med all inclusive utan AC på Kreta är tacky.

Glömde nämna den dåliga engelskan från WT-pappan: "Ajj ar fråmm swiidän"

Deckarböcker, verkligen?

Så är det, man vill sällan stöta sig med andra oavsett vad det gäller. Har jobbat på en del typiska "tjänstemans"-jobb med typ 40åriga föräldrar och sånt, och man märker en markant skillnad hur de agerar i diskussioner jämfört med 25-30åringar.

De har också en väldigt fientlig inställning till droger som inte är alkohol eller tobak.