Vilken film såg du senast?

De sju samurajerna (1954)

Trots mitt breda filmintresse har jag sett få filmer av Akira Kurosawa. Varför vet jag inte, för en av de bästa filmerna jag sett (Dersu Uzala) är just regisserad av honom. Den ska dock vara ganska olik det övriga han gjort har jag hört, men ändå tycker jag det borde finnas mer intresse för honom från min sida, med tanke på hans filmhistoria betydelse. Nåväl, efter High and Low och Dersu Uzala blir De sju samurajerna den tredje Kurosawa-filmer jag ser.

Efter att nu ha sett denna 3,5 timma långa mastodontfilm får jag nog tillstå att den inte nådde mina förväntningar. Kurosawa är verkligen skådespelarnas regissör och han låter varje karaktär utvecklas och frodas och detta är filmens starkaste kort. Man bryr sig verkligen om karaktärerna. Toshiro Mifune är briljant! Men den är på tok för lång och den sista timmen var seg som sirap. Stridsscenerna kunde också gjorts bättre. Men historien är väl uppbyggd och man får en inblick både i bönderna och samurajernas liv. Fint och innovativt foto, t ex kameraåkningen när TM klättrar upp för en stock. Men det saknades det där lilla extra för ett högre betyg.

Betyg: 3/5

Nej nej...hemskt dåligt betyg av dig!
Sju Samurajerna är och förblir ett mästerverk!
Tack och hej!

Instämmer.

En av få filmer jag har gett full pott.

Assault on Wall Street

Uwe Boll gör det igen - nämligen en riktigt bra och skön film. Vem fan hade inte velat gå lös på alla giriga kapitalistfittor på Wall Street? . Lite plotholes här och där men det tänker man inte på, den levererar snygga massaker scener samt bra dialog och helt ok uppbyggnad innan det.

4/5

Panic Button

Har nästan lust att skriva att detta är den sämsta filmen som jag någonsin har sett, och det skulle säga allt. Men ska jag vara ärlig så är filmen ”bara” usel. Antar att ”sämsta skiten”-stämpeln blir aktuell bara för att jag precis såg filmen, inte för att det faktiskt stämmer.

Själva storyn är väl okej. Men det märks att det är en lågbudgetfilm. I vissa fall spelar budgeten ingen roll alls, men här saknades något. Det blir inte bättre av att man struntar totalt i karaktärerna. Att man inte ens bryr sig om de överlever eller dör, eller ens gillar någon av dem eller vad som helst.

Jag fick en känsla av att detta är en misslyckad blandning av Saw och typ Big Brother. Kom att tänka på andra filmer också med liknande tema. Några främlingar träffas, de ska spela ”spel” ombord på ett flygplan, spel som slutar med liv eller död. Samtidigt som de övervakas av andra som tycks veta allt. Känns som om jag har sett det förut alldeles för många gånger. Nu var det bara ny miljö och nya skådespelare. Ska man göra en liknande film så får man göra ett bättre försök.

Cell 211

En mycket bra film.

Uppbyggnaden gör nästan hela filmen i min mening, man sitter bara och förbannar sig över alla som lever på andras bekostnad på Wall Street och "lurar" av folk på pengar. Själva massakern är ju plusset i kanten om man säger så, men vägen dit är otroligt bra och stark.

Kanske skulle tycka annorlunda om jag såg den idag tror jag, nu har jag inte sett filmen på åtta år då jag såg den i aulan på gymnasiet senast.

Nu har det väl inte funnits en enda kapitalist på Wall Street på minst 70 år, de är ju korporativister allihop, men är filmen verkligen så bra? Allt jag sett av Uwe Boll har varit så dåligt så jag velat kräkas. Tror inte jag betygsatt någon av hans filmer högre än 1/5 på Filmtipset.

Jag rankar fortfarande Rampage högre, och det var längesen jag såg Darfur, men den är där uppe med dom. Man bör ju gilla att se massakrer och sådant, man känner lite adrenalin (i brist på bättre ord) när man ser sådana här filmer.

Jag tycker att filmen var väldigt bra och Boll som regissör har tidigare visat att han kan göra bra filmer utöver tv-spelsadaptionerna som han ligger bakom sen tidigare. Darfur, Stoic, Heart of America, Rampage och Sanctimony är alla sevärda.

Nu tänkte jag ta en titt på Drömmar. Regi Akira Kurosawa 1990.

"Drömmar" är en antologifilm, en rad separata novellfilmer. Den första är smått magisk. Den börjar med att solen skiner, en regnskur drar förbi. Ut från en gammal japansk gård kommer en pojke. Hans mamma säger åt honom: "Nu när det regnar har rävarna sin bröllopsparad. Den får ingen se så akta dig noga!"

Pojken ger sig ut i den regnvåta, solbelysta skogen och får strax se något röra sig bakom träden. Det är rävarnas parad, illustrerat med människor utklädda till rävar som går fram till pentatonisk musik, målade ansikten och stiliserade rörelser: det är arkaiska fläktar och hotfulla åtbörder. Pojken gömmer sig bakom ett träd men rävarna får syn på honom. Pojken går sedan hem där mamman säger åt honom: "Jag sa ju att du inte fick se paraden. Nu har rävarna varit här och frågat efter dig. De lämnade det här."

Hon visar ett seppuku-svärd och fortsätter: "Nu måste du döda dig! Såvida du inte kan hitta platsen där regnbågen slutar. Det blir inte lätt."

Pojken går då iväg över en blommande äng under en spektral himmel. Slut.

Detta är som sagt inledningsfilmen "Drömmar". Och det hela är alltså en samling novellfilmer på sagda tema, drömmar. Och denna första novell är just drömlik. Än sen då, säger någon, det var ju drömmar det skulle handla om...? Men att gestalta drömmar på film är inte det lättaste. Det har blivit en kliché, ett stilgrepp, en beprövad teknik: man fokuserar på pannan på en sovande person, suddar till bilden –- och vips är vi i drömmens land, där överdrivna gester och överdrivna kulisser låter en förstå att det är dröm och inte verklighet.

- - -

Så är det i regel med dröm på film. Men jag frågar mig: vilken dylik scen är autentiskt drömlik? Jag kan inte minnas någon. Nåja, möjligen var den amerikanska 50-talsfilmen "The 5000 Fingers Of Dr. Tee" minnesvärd, om en pianospelande pojke som drömmer sig bort och hamnar i en värld styrd av en viss Dr. Tee. Det var en studiofilmad drömvärld enligt Hollywoods regelbok, en teatralisk iscensättning som inte var äkta för fem öre, men ändå gjord med visst bravur.

Kurosawa däremot känns överlag mer seriös, han angriper drömtemat från olika håll: som soldaten som träffar på ett spökkompani bortom en tunnel, eller persikoträdgården med dockor som kommer till liv, eller forskaren i bergen som möter en isgudinna. Allt är sublimt och medlen är enkla, men effekten är drömlik. Filmiskt sett är sig annars Kurosawa lik, kameran står ofta stilla och han använder filmduken som en målarduk som någon sa. På gott och ont är detta hans adelsmärke.

Explicit måleritema finner vi förresten i novellen om mannen som går på van Gogh-utställning, sugs in i en tavla och sedan finner sig vandra i ett pastoralt Sydfrankrike. Målaren himself träffas på, det blir en sublim jakt genom tavlor och innan van Gogh försvinner bortom ett fält med kråkor; så förvandlas detta till hans sista tavla, "Kråkorna". Mästaren är försvunnen men Verket består. Och i nästa ögonblick är och mannen är tillbaka på utställningen betraktandes denna tavla. Ett genialt koncept, väl utfört. Man kan även se en sagopåverkan här, från kinesnovellen om målaren som gick in i sin bild.

- - -

Jag hörde någonstans att Kurosawa inte var så uppskattad av hemlandets kritiker; detta att göra konkreta, gestaltande kostymfilmer var ju så down-market och vulgärt, nej dialog och diskbänksrealism skulle det vara. Bättre med pratande gubbar i ett rum än bilder som talar.

Möjligen visar detta på ett generellt problem för all kritik. Det är enklare att skriva om en film som har ett påtagligt, programmatiskt budskap än en film som förtrollar en, en som man inte riktigt kan formulera vad det är den förmedlar. Som "Drömmar": den är så raffinerad i sina bästa stunder att det kan vara svårt för en dagskritiker att säga något om den. En typisk premiärrecension sa till exempel att alla noveller i den var usla utom möjligen "Vattenkvarnarnas by", den där en gammal man föreläser för en yngre man. Så glädjande med denna kritik av industrisamhället utropar skribenten, Kurosawa är minsann politiskt medveten...!

”Vattenkvarnarnas by” är nog den svagaste filmen i ”Drömmar”. Men efterhand har jag börjat gilla den med. Helheten har mig i sin trollmakt, även de mindre lysande delarna försvinner i ljusspelet från diamantens alla fasetter.

Betyg 9/10. Om Kurosawa redigerat bort de banalare predikningarna (som demonen på vulkanen) hade det blivit 10.