Metafysik

Skulle någon kunna förklara lite om det?
Gärna ge ett exempel.

Jag har bara luckats sammla ihop en grummlig bild att det på något sätt är matematiskt filosofi som behandlar energier.

Tack på förhand.

Metafysik är ett jävligt luddigt ämne tycker jag, men det är ungefär läran om "livet, universum och allting" för att citera Liftarens Guide till Galaxen.

Om fysik är till för att förstå naturen genom observation, uträkningar och formler så är metafysik till för att förstå den del av naturen som inte kan beskrivas av den vanliga fysiken.

"Varför finns jag?" är en typisk metafysisk fråga.

http://en.wikipedia.org/wiki/Metaphysics
http://www.galilean-library.org/int3.html
http://www.galilean-library.org/int19.html

Metafysik er læren om tings egentlige vesen. Sammenhengen mellom egenskaper og deres forhold til tingene de besitter. Tid og Rom filosofi er gode eksempler. Hvilke egenskaper besitter tid? Lever vi i et blokkunivers etc..

Metafysiken kan te sig vara ett väldigt flummigt ämne. Ändå så är det ofta metafysiska frågor som man diskuterar vid köksbordet när det gäller filosofi. Någon kanske har sett en dokumentär i teoretisk fysik och undrar om vi kan ha en fri vilja om alla våra atomer rör sig i en bestämd riktning sedan Bing Bang, eller så pratar man lite mindre om »vad skulle hända om Hitler dog 1929?» eller »om du åker tillbaka till dinosauriernas tid och trampar på en mygga, kommer vi få tentakler istället för armar då?».

Metafysiken är ett ämne som har varit en del av filosofin sen vi började filosofera. Den har däremot kraftigt kritiserats, inte minst av A.J. Ayer som hävdade att metafysiken var totalt meningslös - andra hävdar att metafysiken är för flummig (!) för att göra någonting seriöst av.

Vad tycker ni? Är metafysiken meningslöst, ja kanske till och med filosofiskt ointressant?
Jag vet inte själv var jag står i den frågan - det finns svåra problem med metafysiken, men den känns ändå som något väldigt viktigt för filosofin. Sartre försökte med sin existentialism (existens föregår essens) hävda att han gjort sig fri från metafysiken; någonting som bl a Heidegger visade rätt enkelt att han inte hade gjort. (Men ändå så verkar många filosofer ha som ambition att inte göra sig beroende av någon metafysik - som Sartre exempelvis.)

Definitionen på metafysik är ett ämne utan praktisk betydelse när man har dragit sin slutsats. Slutsatsen kan aldrig bevisas och kan enbart användas som en snuttefilt för svaga individer.

Jag drar nu slutsatsen att gud existerar. Jag har inga bevis men slutsatsen känns bra och jag får en inre ro. Mitt liv känns nu meningsfullt.

Jag vill nu styra mitt liv genom min slutsats som jag inte kan bevisa.....det känns bra och jag slipper den existentiella ångesten av att mycket av livet sker av en slump utan någon mening.

Människan söker alltid efter mönster. Ibland hittar människan mönster där det inte finns mönster.

Fast nästan allt vi gör och säger förutsätter en metafysik. Ta den politiska debatten som exempel så är samtalet utformat som sådant att vi förutsätter en fri vilja - vi förutsätter också att allting har en kausalitet. Metafysiken är ju väldigt närvarande, ständigt. Men visst är det flummigt - men ändå kan det ju ses som någonting viktigt att utforska.

Inom den kontinentala filosofin så har metafysiken haft en, hyfsat, central position. Är metafysiken verkligen så filosofiskt ointressant?

Även om man tror att metafysiken är ointressant eller meningslöst tar man ändå ställning.

Ett bra exempel är universaler. Är du nominalist eller platonist (även om du inte vet om det) spelar det roll för stora delar av modern diskurs. Exempelvis kräver social konstruktionism en extrem form av nominalism.

Det blir enklare att se, om det skulle finnas något sådant som en manlig "form" strävade vi också efter det. Det är både en norm och en form. Pojken skulle bli duglig, alltså en man. I ett (post)modernt samhälle är normerna upplösta. Det finns inget sådant som en "man", eller hellre, det finns absolut ingen norm som inte är godtycklig. Varje norm du håller upp "kritiseras".

Dessa former så att säga avsakraliseras i takt med "Guds död". Formernas metafysik är ett maktanspråk som måste ansättas. Vi vill tro att vi inte sysslar med metafysik när vi gör detta. Att det inte finns normer/former är ändå en form av metafysiskt ställningstagande. Och som sådant behöver det diskuteras på den grunden. Man kan inte göra tvärtom och börja med det politiska ställningstagandet.

Det är det här jag menar. Det går inte att undfly metafysiken i ett filosofiskt samtal. Ändå så har många filosofer - särskilt logiska positivister - ansett metafysiken som för flummigt för att kunna diskuteras och göra någonting nyttigt av. Det är för icke-empiriskt och platonskt helt enkelt, abstraktare än abstrakt.

Då jag inte är tillräckligt filosofiskt bevandrad vet jag inte heller vilken »funktion» metafysiken kan ha för filosofin, utöver att det verkar vara en oundviklig utgångspunkt för filosofi. Det du tog upp med universaler är intressant och sånt jag helst skulle vilja veta mer av - jag får nog läsa på lite.

Jag skulle vilja bumpa den här tråden. Känns som att det finns mer att diskutera om just metafysikens vara och icke-vara i filosofin.

Jag kämpar för att få ett bättre grepp om detta begrepp...Vore tacksam för hjälp med detta..

För att utgå ifrån några exempel, jag har fått uppfattningen att följande är metafysik:

-Finns det en gud?
-Finns det fri vilja?
-Fanns det något före big bang?
-Vad är en orsak?

Men då handlar det ju egentligen bara om sakers existens och tillstånd. Frågor som handlar om hur världen är eller fungerar - men som samtidigt inte besvaras eller adresseras av fysik eller andra vetenskaper? Är det rätt uppfattat?

Var går gränsen i så fall mot mera banala frågor såsom:

-Vad hade hänt om jag inte flyttat till staden x utan till y?
-Åt jag en ostmacka för ett år sedan?

Metafysik har skiftat betydelse över åren, och filosoferna är faktiskt inte överens om ursprunget... en del säger att det kommer sig av de skrifter som kom efter "fysiken" i Aristoteles verk, andra säger att det är en efterhandskonstruktion. Aristoteles kallade det själv för den första filosofin (efter hur den fungerade i hans system). I vilket fall gäller det i linjen av Aristoteles av den första filosofin ontologi i två meningar, dels ontologi som vara som vara och dels det särskilt privilegierade varat (exempelvis Gud, det absoluta, etc). Till detta tillkom senare en ny terminologi, generell metafysik (ontologi) och speciell metafysik (naturfilosofi, naturlig teologi etc). Sedan utvidgade rationalisterna det hela en del med fri vilja, själens natur, etc.

Jag vet inte om det är något som binder allt ihop, men alla frågor berör privilegierade begrepp i vår förståelse av världen och man frågar efter deras status i världen. Det är grundstrukturerna som världen är helt enkelt. Grunden av hela bygget. Frågor som du inte kan svara på genom empiri, inte ens i partikelacceleratorer kan du svara på vad essens och accidens är. Men fysiker kan också filosofera, de tänker bara inte på att de gör det.

Jag skulle säga att även de "banala" frågor du tar upp kan med välvilja tolkas som metafysiska, den första berör nödvändighet och tillfällighet, och man skulle kunna fråga rent allmänt om dettas ontologiska status, exempelvis som möjliga världar (Lewis, Plantinga), det andra skulle rent allmänt kunna gälla händelsers natur.

Men allt detta, filosoferna är faktiskt inte överens om det... ja de faktiskt rent av filosoferar om just vad metafysik är.

Det finns mycket mer att ta upp som komplicerar det hela...

Vad metafysik är kompliceras av att det ofta används i en snäv betydelse, som dessutom tenderar att bli ett skällsord. Metafysik i större mening, som i inläggen ovan, kallas då t ex ontologi.

Metafysik i mer snäv mening är även den ganska oprecis.. Men ett mycket vanligt drag är att man med metafysik menar en begreppsartad verklighet. Man söker alltså tingens väsen i grundläggande begrepp. Ordmagi skulle man kunna kalla det.

I Comtes anda ställs sedan metafysiken, som ett mer primitivt förstadium till vetenskapen, mot den positiva vetenskapen.

En liknande, snäv betydelse för metafysik använder post-modernister som Derrida.

Här är några inlägg där jag tar upp hur metafysik, i den snäva betydelsen, återkommande skapar problem när man diskuterar kosmologi:
https://www.flashback.org/sp41842514
https://www.flashback.org/sp41842161