De flesta inleder väl sin karriär med självbefläckelse runt 10-12-årsåldern.
När jag själv tänker tillbaka på tiden före jag fyllde 12 år, så minns jag den som en väldigt bekymmersfri och lycklig tidsepok i mitt liv. Man levde utan något sexuellt begär och var inte fången av
köttets lustar. Man lärde sig nya saker hela tiden, och utgångspunkten för förmågan att processa information och skapa nya tankemönster var avsevärt bättre då den inte tyngdes på av
köttets lustar.
Men sakta men säkert började
köttets lustar smyga sig på en likt en lönnmördare som döljer sig i en mörk gränd. Om man riktigt noga tänker efter, så är sexlusten, det köttsliga begäret och behovet av att "tömma sin sed" någonstans med jämna mellanrum enbart en börda. Det skulle vara härligt att uppleva samma harmoni med omvärlden som man gjorde då man var barn. Jag tror faktiskt att det sexuella begäret är det största hindret för att nå samma sinnestillstånd som man hade då man var barn, eftersom begäret har en väldigt stor inverkan på hur man upplever omvärlden. Det är det sexuella begäret som gör att man förändras i de tidiga tonåren, inte åldern i sig.
Total PMOS-frihet torde vara den bästa vägen till verklig harmoni och lycka. Alla andra vägar bär enbart till fördärv.