Officiella GMU+KMU tråden

I stridssituation? Jag ska ju gå igenom utbildningen först innan det ens kommer på tal att söka vidare till utlandstjänst. Skulle jag känna att jag inte klarar av det så backar jag ju givetvis. Skulle mina problem även vara så stora så borde dem runtomkring mig reagera på detta innan jag påbörjat en dylik tjänst.

Men om vi antar att jag klarar allt och fortfarande har dessa problem, så ja. Jag inser vad jag utsätter dem för. Men, vadå bara för att jag bryr mig enbart om mig själv? Du får mig att framstå som en idiot med ett sådant uttalande! Vilket jag inte är tack!

Det förekommer skarpskjutning, handgranatskastning och andra moment som kräver koncentration och skalle även under utbildningstiden.



Okej...



Jag har aldrig påstått att du är korkad. Det jag påstår är att det verkar som om du med glädje hade satt andras liv och hälsa i fara, för att du vill göra en viss sak. Inte bara vilka andra som helst heller, utan dina kamraters liv och hälsa. Det framstår som extremt egoistiskt. Dessutom ganska bortskämt, alltså:

"Jag vill vara militär!"
"Jamen du har bara ett ben lille vän, alla får bära dig runt!"
"Men jag viiiiill!"

Att vara en god soldat innebär att man har förståelse för den situation man befinner sig i, och kan komma att befinna sig i i strid. Det betyder att man bör ha sådan distans till sig själv att man förstår att man inte platsar i en sådan extremt stress och pressfylld situation om man vet med sig att man har och har haft allvarliga psykiska åkommor.

Det här borde jag egentligen inte behöva förklara för dig. Det borde du förstå själv.

Ingen som ska till Lindköping, Malmen Flygvapnet som Marksoldat?

"Som man reagerar under övning, så kommer också reagera i strid"
Problemet som jag ser det här är då att en plats på GMUn "gått förlorad". Försvarsmakten har inte råd att plocka in folk som "vill testa på och se om man pallar". Försvarsmakten vill ha motiverade, stabila och dugliga individer som efter GMU går vidare till anställning på en befattning i insatsorganisationen som kontrakterad, tidvis tjänstgörande eller hemvärnssol



Här börjar det blinka lite.

I det militära finns inget "Jag", "Mig själv" och så vidare.
Det finns förbandet. Förbandet är ett kollektiv av förmågor som ovillkorligen måste fungera som en enhet oavsett förhållanden. Då funkar det inte med en "jag och mig själv"-attityd. Den leder till att människor blir dödade och skadade. Den leder till att förbandet misslyckas med att lösa sin uppgift.

Det finns inte plats för "jag" i den väpnade striden. "Jag" finns det möjligen plats för under återhämtning. Men inte under lösandet av uppgift. Så enkelt är det.

Min åsikt är denna; klarar man inte av att kollektivet, förbandet, är viktigare än Jag, så har man inte det som krävs.

Det är ingen rättighet att vara soldat. Det är en förmån.

Nja, visst. Jag vet att brorsan sa att han var jävligt nervös när de hade gruppvis framryckning med skarpa skott tillsammans med en person som var lite sådär i skallen..

Måste ju säga att visst, man kommer reagera när det flyger riktiga skott under övningen men tänk på att det mycket mycket gånger värre i strid då den andra parten faktiskt försöker ta livet av dig.


Det är olagligt att ljuga för myndigheter som polis och FM mm?

Det fetstilta: Är du läskunnig?

Det innan, tänkte inte på att dessa moment fanns. Men vadå, tror du att jag ramlar ihop och skjuter av ett magasin på vapnet på grund av ångesten? Detta bekräftar, du tror att jag är dum i huvudet.


"Haft".. Om man gått igenom dessa och plågats av dem, men sedan överkommit dem och funnit i sig själv hur man ska hantera dessa. Borde detta inte vara en merit i framtida psykiskt påfrestande situationer?

Nej, du borde inte behöva förklara det för mig. För du gör det på fel sätt. Jag är (återigen) ingen idiot.

Nu rättar du dig själv i och med att du under tidigare inlägg skrivit att du fortfarande har dessa attacker, dock inte lika frekvent som innan.

Nej. Jag har haft dessa innan. Dem kommer dock fortfarande men jag kan hantera dem nu. Så skriver jag.

*Edit.
Sorry, jag hade fel för jag rättade mig själv på sätt och vis. Att jag kan avstyra den menar jag i klartext att jag kan hantera den, 99% av gångerna. Kan jag inte det blir det inte värre än att jag mår dåligt och ingen utomstående märker det.

Vad du än bestämmer dig för så tycker jag att du bör tänka efter. Att gå efter FM's rekommendationer är ju att föredra då dom har erfaret och kunnigt folk inom det här. Är man inte 100% redo att gå med så ska man inte heller göra det. Nåja, du känner dig bäst själv så genomgå din behandling först innan du ev. söker in.

P7 Revingehed någon? Tycker inte att jag har sett någon här men kan ha missat..

Absolut. Därför jag frågar här från en början! Men en dröm som funnits länge och vet inte örligt taat vad jag ska göra utan det yrkeslivet. Det enda på rak arm jag kan tänka mig. Men givetvis skulle jag aldrig medvetet sätt andra människor liv i fara därför jag bollar kring min ide.

Vilket jag tycker tyder på mognad och att du är medveten om dina "brister". Det är väldigt bra. Som sagt, genomgå din behandling sedan är det bara till att köra på.

Va bra! Lärt och lär mig mycket genom detta. Jag är inte i någon behandling, från utom min egen då.

Men, oavsett vad. Skulle det stå i mina papper från vården att jag haft ångest besvär osv för några år sedan (om vi tänker framåt) skulle militären neka mig direkt då? Då kan jag ju inte ljuga, eftersom det är i en journal. Nekas jag direkt då?