Vad har inte förändrats i de svenska dialektmelodierna?

Ja finns det någonting som inte har förändrats? Gnällde man t. ex i gnällbältet när Gustav Vasa blev kung, eller lät östgötarna i Östergötlands regemente som datanördar samtidigt som Karl XII blev skjuten?

Haha, kul frågeställning! Undrar hur älvdalsmålet lät då...

Kan väl bidra med ett citat på västgötska ifrån 1683.

Citerat ur Köpingen Götene 1952.
"Een" borde väl ha uttalats "én", alltså så som en skåning säger "en. Sedan så vet jag inte ifall man t. ex i Svealand skrev "widh" istället för "wedh". Frågan tycker jag är särsklit intressant eftersom att jag själv tror att en skaraborgspôjk i Skaraborgs Regemente förmodligen talade någonting som för mig idag knappt skulle uppfattas som västgötska. Den västgötska vi talar idag märker jag är målad ifrån svenskan på 1800-talet i synnerhet, syftar då t. ex på att vi säger "Tjörka" istället för "Kyrka" vilket var vanligt på den tiden även i Stockholm, och att vi har skorrande R i början på ord. Däremot så är våra tunga L äldre än 200 år, att vi säger "Hunn" istället för "Hunden" osv. Lät bokstaven U ungefär som den gör på finlandssvenska?

Om vi summerar de hela så ser jag följande:
*Tunga L
*Att man omnämnde vissa saker i singular, t. ex att man säger "Hunn" om både "Hund" och "Hunden"

Men mer då? Sade man t. ex någonsin "Hundarne" istället för "hundarna" långt in på 1800-talet? Om man skulle åka tillbaka till t. ex år 1500, skulle en skaraborgare då låta som en islänning som försöker prata värmländska, eller lät de som Roy & Roger redan då med undantag för t. ex skorrande R osv?

En liten anekdot om "U" som blir "O" istället. Jag var på Kuggnäsfestivalen förra året och skulle köpa en FAT-öl. Jag går då fram till disken och utan att tänka på att jag var i ett annat landskap så sa jag "Ja tar en mogg öl, dô." varpå expiditen svarade på sörmländska "Vad sa du, sa du?" och började skratta.

Det låter som en parafras på reklamen från hitta.nu

---

För att gå till din ursprungsfråga så är svaret att allt har förändrats, åtminstone till viss del. Gnällandet i gnällbältet tog Fredrik Lindström upp i ett av sina program om Svenska Dialektmysterier, nämligen detta:

http://www.youtube.com/watch?v=R8skbVy4GVQ

Jag har sett alla avsnitten redan.

Men om man skulle åka bakåt i tiden 500 år, skulle man kunna peka ut någon och kunna säga "han är närking, han är smålänning" osv? Eller skulle allt låta som någon slags älvdalska eller överkalixmål?

1500-talet är en god utgångspunkt för utvecklingen av de moderna dialektområdenas betydelsebärande skillnader.

Tänkte lite på Een. Kan det vara en nederländsk influens?

Snarare en diftong som har blivit en lång monoftong (alltså helt enkelt ett enda vokalljud): en

Många vokaler som nu är korta var långa i äldre svenska, urnordiska och urgermanska, och omvänt var många som nu är långa korta.

Det är också värt att nämna att een är ett sätt att stava, som inte nödvändigtvis säger något om uttalet.

Vokaler dubbeltecknades med viss systematik vid den tiden, det är inte bara något som gäller <een>.

Både hund och hunden är ju också singular. Det du menar är snarare att det inte finns någon skillnad mellan bestämd och obestämd form. Detta dialektdrag förekom för övrigt garanterat även i andra delar av landet. Det gör det fortfarande.

I västsvenska dialekter är "hunn" än idag både bestämd och obestämd form, åtminstone bland äldre människor.

Jag talar 4 språk, men, av någon anledning, jag är skitdålig på språkord. Ber om ursäkt för det.

Nä jag menade inte att det var unikt västgötskt, jag menade bara att säga "hunn" är en rest ifrån språket/dialekten innan 1800-talet som finns kvar än idag i västgötskan. Det enda unika västgötska, iallafall sett med dagens dialekter, är ordet "Schuva". Det betyder flytta/skjuta. Det finns också ett talesätt som lyder "I Västergötland så schuver man barnvagna, medans man i resten av Sverige skjuter den."