Citat:
Ursprungligen postat av
Rickard-SvP
Folkets överlevnad är givetvis det viktigaste. Det tvekar jag inte om men hur vi ska uppnå det har vi rätt olika uppfattningar om.
Det finns massor av exempel på nationalister och hjältar som blivit dömda för olika brott, spenderat tid i fängelse men ändå gjort hjälteinsatser för sina folk.
För övrigt jag är heller partikamrat med en ärlig person som dömts för exempelvis misshandel eller vapenbrott än en feg, intrigerande, lögnare som inte vågar vara öppen med sina åsikter.

Jag anser att folkets överlevnad i praktiken är det viktigaste. Det är väl där våra åsikter går isär. Vissa föredrar att vara kamrater med kriminella som enbart är destruktiva i praktiken framför kvalité och att verkligen nå resultat. För vissa är den subkulturella gemenskapen viktigare än verkligheten.
Du kan givetvis visa att du är bättre genom att ställa upp på ett offentligt test av hur mycket kunskap och förmåga till rationellt tänkande du har i praktiken till fog för de ideologiska åsikter du påstår dig stå för.
Det är enormt tragiskt att ett parti som påstår sig sträva efter aristokratiska principer har en person som dig på en ledande position, rent av i partistyrelsen. Det säger dessvärre evinnerligt mycket om hur illa ställt det är inom "rörelsen". Att ett parti som säger sig sträva efter ett styre lett av de bästa och mest lämpade ändå inte kan prestera bättre än är en djupt tragikomiskt. För mig är det framför allt tragiskt. Det gör ont i mig. För dig spelar det ingen roll. Du skrattar enbart eftersom det ger ditt efemära ego en falskt känsla av värde. Folket utplånas, tack vare sådana som dig. Det enda viktiga för dig är du själv.
I vanlig ordning försöker du dessutom leda samtalet bort från ämnet. Så blir det givetvis när man är intellektuellt oförmögen att ge svar eller ens inse vilka de relevanta frågorna är:
Citat:
Givetvis vore det i den bästa av världar - som vi enligt Leibniz lever i - självklart och trivialt hur den här situationen borde hanteras av ett seriöst nationalistisk alternativ. Så har det även förhållit sig i många år. Problemet är hur saken har behandlats i praktiken av SvP.
Dessvärre är det så att flera ledande, alternativt lokalt populära, personer inom partiet har dömts, begått eller misstänkts för motsvarande brottslighet. Det har funnits en intern kritik - även på väldigt hög nivå - mot att ingenting handfast görs mot detta destruktiva fenomen, men en kultur präglad av kotterier och partikulär kameradschaft har givits större tyngd än stringens och ärbar principfasthet.
Det är svårt att med trovärdighet utesluta partimedlemmar från de lägre kadrerna när högt uppsatta personer inom partiet själva dömts för delaktighet i rån, för att ha kastat sten mot poliser, för innehav av brandbomber - eller som utan domar, men med ledningens goda minne, tidigare gjort sig skyldiga till utpressningsverksamhet, grov misshandel, Internet-bedrägerier, etc.
Situationen är självklart enormt tragisk. Hela vårt folk riskerar att utplånas. De bästa av oss måste träda fram, ta ansvar, känna i sin kvintessens att det är ett moraliskt imperativ att offra allt för vår genetiska överlevnad, men hur ska det vara möjligt att känna inspiration eller offervilja i ett politiskt "alternativ" som slätstruket prioriterar kotteriets sekteristiskt subjektiva åsikter framför kvalité, kunskap eller fasta principer? Där personlig kemi och kamratskap med kriminella ges mer tyngd än folkets överlevnad.
Det hade varit enkelt för Svenskarnas parti att göra sig av med det kriminella patrasket. Den uppenbara frågan, som alla borde ställa sig, är varför de inte gör det?