Citat:
I all min oändliga, omåttliga enfaldighet gick jag runt och tänkte att "det var då jävlar vad alla varnar för myggen, hur illa kan det vara? Man har väl spenderat sin beskärda del av myggiga utomhuskvällar i Stockholm också, lite flygfän är inget en karl inte kan hantera."
Jag har nog aldrig fått äta upp mina ord så mycket i hela mitt patetiska liv. Eller blivit uppäten av mina ord, kanske jag ska säga.
Det tog fan i mig MAX sex-sju minuter från dess att jag klivit ur husbilen på tomten i Tjåmotis tills dess att jag flydde in igen, likblek i ansiktet. Vi hade ännu inte nyckeln till stugan, den skulle anlända med sambons bror senare på kvällen, så det var den enda tillflyktsorten som fanns. Jag skulle hellre recitera Bruno K. Öijers samlade verk med dasen i en skål kungsvatten och en koloni paraponera-myror i ändtarmen än att utsätta mig för något liknande igen. När vi väl dränkt varje kvadratcentimeter av kroppen, såväl hud som kläder, i tre(!) olika sorters myggmedel, dragit igång en myggmaskin och tänt var sin cigarett gick det någorlunda bra att sitta utomhus, men bara under kortare perioder.
Det riktigt roliga började dock första natten, när de små asen upptäckte sovalkoven bak i husbilen där jag och sambon sov under de tre nätter vi var där, och bjöd in hela jävla Lapplands samlade myggpopulation till partyt. Än i dag vet vi inte hur fan de tog sig in - vi var noga med att vara snabbt in och ut och hade aldrig fönster öppna - men det gjorde de. 00:00 släckte vi den kvällen - 07:00 for jag ut, utan att ha fått en sekunds sömn, och började vanka upp och ned längs vägen utanför, paniksugandes på en cigg och kämpandes mot tårarna. Jag var två sekunder från ett nervöst sammanbrott. Det fortsatte på ungefär samma sätt följande kvällar - vid läggdags slog vi ihjäl ca. 50 stycken i det lilla utrymmet, och ett par timmar senare vaknade man av att 50 nya glada besökare hittat dit. När vi åkte hem var HELA det lilla 2x2-meters utrymmet - väggar, tak, fönster, gardiner - röd- och svartprickigt av ihjälslagna mygg. Det såg helt overkligt ut. Och på hemvägen sedan - ända ner till fucking Sundsvall hade vi överlevare kvar där inne. Min sambo vaknade sista morgonen med 100-200 bett över ena halvan av ansiktet - det såg precis ut som den värsta tonårsacne man kan tänka sig. Jag ska inte säga att det sabbade hela vistelsen - eller jo, det ska jag visst säga. Det och det oupphörliga spöregnet.
Bra, nu har jag fått det ur systemet.
Jag önskar jag hade något att bidra med on topic, men jag lyssnar bokstavligt talat endast på Motörhead numera. All tid på resan som inte gått åt till att slå ihjäl flygfän har gått åt till att plöja White Line Fever och lyssna igenom diskografin från början till slutet och tillbaka igen. Vi får väl se om den beryktade Katharsis/Teitanblood-splitten dyker upp, det ska nog till något sådant för att jag ska söka mig tillbaka till metalträsket igen.
Jag har nog aldrig fått äta upp mina ord så mycket i hela mitt patetiska liv. Eller blivit uppäten av mina ord, kanske jag ska säga.
Det tog fan i mig MAX sex-sju minuter från dess att jag klivit ur husbilen på tomten i Tjåmotis tills dess att jag flydde in igen, likblek i ansiktet. Vi hade ännu inte nyckeln till stugan, den skulle anlända med sambons bror senare på kvällen, så det var den enda tillflyktsorten som fanns. Jag skulle hellre recitera Bruno K. Öijers samlade verk med dasen i en skål kungsvatten och en koloni paraponera-myror i ändtarmen än att utsätta mig för något liknande igen. När vi väl dränkt varje kvadratcentimeter av kroppen, såväl hud som kläder, i tre(!) olika sorters myggmedel, dragit igång en myggmaskin och tänt var sin cigarett gick det någorlunda bra att sitta utomhus, men bara under kortare perioder.
Det riktigt roliga började dock första natten, när de små asen upptäckte sovalkoven bak i husbilen där jag och sambon sov under de tre nätter vi var där, och bjöd in hela jävla Lapplands samlade myggpopulation till partyt. Än i dag vet vi inte hur fan de tog sig in - vi var noga med att vara snabbt in och ut och hade aldrig fönster öppna - men det gjorde de. 00:00 släckte vi den kvällen - 07:00 for jag ut, utan att ha fått en sekunds sömn, och började vanka upp och ned längs vägen utanför, paniksugandes på en cigg och kämpandes mot tårarna. Jag var två sekunder från ett nervöst sammanbrott. Det fortsatte på ungefär samma sätt följande kvällar - vid läggdags slog vi ihjäl ca. 50 stycken i det lilla utrymmet, och ett par timmar senare vaknade man av att 50 nya glada besökare hittat dit. När vi åkte hem var HELA det lilla 2x2-meters utrymmet - väggar, tak, fönster, gardiner - röd- och svartprickigt av ihjälslagna mygg. Det såg helt overkligt ut. Och på hemvägen sedan - ända ner till fucking Sundsvall hade vi överlevare kvar där inne. Min sambo vaknade sista morgonen med 100-200 bett över ena halvan av ansiktet - det såg precis ut som den värsta tonårsacne man kan tänka sig. Jag ska inte säga att det sabbade hela vistelsen - eller jo, det ska jag visst säga. Det och det oupphörliga spöregnet.
Bra, nu har jag fått det ur systemet.
Jag önskar jag hade något att bidra med on topic, men jag lyssnar bokstavligt talat endast på Motörhead numera. All tid på resan som inte gått åt till att slå ihjäl flygfän har gått åt till att plöja White Line Fever och lyssna igenom diskografin från början till slutet och tillbaka igen. Vi får väl se om den beryktade Katharsis/Teitanblood-splitten dyker upp, det ska nog till något sådant för att jag ska söka mig tillbaka till metalträsket igen.
Haha välkommen till Norrland min vän!
Det bästa är när man vaknar lite sådär skönt bakfull och tycker det kliar lite på benet, man kliar tillbaka.. och helt plötsligt upptäcker man bett över precis hela båda benen.. armarna..bröstet.. halsen..händerna..pannan..hela kroppen!
Motörhead är bra skit! Dom är odödliga. Ska man vara petnoga så finns det inte så mycket mer trve än dom och Darkthrone.
Köpte mig en platta häromdagen på impuls ifrån Trash Palace när jag var där och plockade lite allehanda Deathspell omega-vinyler..
Nämligen "Midnight - Satanic Royalty".. Någon form av Venom-dyrkan döpt i Black/Speed-metal..
Ganska bra måste jag säga!
Tycker ni ska kolla upp detta band om ni inte hört det!
np: Funeral Mist - Sun of Hope
Näe.. denna och "Devilry" finns det inte mycket som slår.. tyvärr. Vad ni än säger! Lågliv.
Näe fyfan jag har HELT snöat tillbaka in på Deathspell Omega nu.
Sitter och kör deras diskografi fram och tillbaka och jämför och hittar nya grejor mest hela tiden.
Och såhär i skrivande stund är jag osäker på vilken av deras album jag håller som det främre, även fast det nu bara är jävla overkill-sysselsättning så är det ganska trivsamt.. (i huvudet iaf..)
Infernal Battles tycker jag inte är speciellt bra alls faktiskt, väldigt slät och sådär tråkigt lo-fi och det bara skriker tonårs-spelglädje.. inga fel i det, men det är inte så bra bara.
Inquisitors of Satan är snäppet bättre och här märks det att saker och ting börjar flyta på på allvar, men det är fortf den här standardmodellen vi pratar om här.
De följande plattorna orkar jag inte skriva något mer om, och jag har nog inget mer att tillägga än det jag redan skrivit ett otal ggr i denna tråd!
Si Monumentum är helt tveklöst något av det bästa, verkligen BÄSTA som Bm har att erbjuda.. Alltså sätter man sig emot detta faktum så förstår jag inte hur man är funtad. Gör om gör rätt isf!
FAS är helt jävla otrolig i all sitt kaos.. Läskigare skiva är svårt att hitta. Stämningen är verkligen makaber rätt igenom och trots alla intrikata vändningar och cp-skadade bakochfram-riff så blir det aldrig FÖR cp för att det ska kvala in som något sorts bokmals-album för hipsters..
Men däremot är "Paracletus" farligt jävla nära den gränsen, där börjar det bli lite halvtråkigt att lyssna på fransmännen.. (och finnen). Det börjar liksom lukta lite "Nu jävlar ska vi vara helt åt helvete svåra"-stilen..
Att beskriva det svårt är väl kanske att ge DsO kredds, men må så vara.. dom förtjänar det hursomhelst. Men Paracletus är inte bara svår, utan den saknar lite av det genuint elaka som föregångarna har.
Eller så har jag bara svårt att se storheten i den!
Finns det någon här som är riktigt inlyssnad på DsO och kan ge sina synpunkter på albumen? Även på EPs:arna om det nu skulle vara något. Jag utelämnade dessa med hänsyn till er.
Deathspell Omega - Kenosé - III
Sitter och kör deras diskografi fram och tillbaka och jämför och hittar nya grejor mest hela tiden.
Och såhär i skrivande stund är jag osäker på vilken av deras album jag håller som det främre, även fast det nu bara är jävla overkill-sysselsättning så är det ganska trivsamt.. (i huvudet iaf..)
Infernal Battles tycker jag inte är speciellt bra alls faktiskt, väldigt slät och sådär tråkigt lo-fi och det bara skriker tonårs-spelglädje.. inga fel i det, men det är inte så bra bara.
Inquisitors of Satan är snäppet bättre och här märks det att saker och ting börjar flyta på på allvar, men det är fortf den här standardmodellen vi pratar om här.
De följande plattorna orkar jag inte skriva något mer om, och jag har nog inget mer att tillägga än det jag redan skrivit ett otal ggr i denna tråd!
Si Monumentum är helt tveklöst något av det bästa, verkligen BÄSTA som Bm har att erbjuda.. Alltså sätter man sig emot detta faktum så förstår jag inte hur man är funtad. Gör om gör rätt isf!
FAS är helt jävla otrolig i all sitt kaos.. Läskigare skiva är svårt att hitta. Stämningen är verkligen makaber rätt igenom och trots alla intrikata vändningar och cp-skadade bakochfram-riff så blir det aldrig FÖR cp för att det ska kvala in som något sorts bokmals-album för hipsters..
Men däremot är "Paracletus" farligt jävla nära den gränsen, där börjar det bli lite halvtråkigt att lyssna på fransmännen.. (och finnen). Det börjar liksom lukta lite "Nu jävlar ska vi vara helt åt helvete svåra"-stilen..
Att beskriva det svårt är väl kanske att ge DsO kredds, men må så vara.. dom förtjänar det hursomhelst. Men Paracletus är inte bara svår, utan den saknar lite av det genuint elaka som föregångarna har.
Eller så har jag bara svårt att se storheten i den!
Finns det någon här som är riktigt inlyssnad på DsO och kan ge sina synpunkter på albumen? Även på EPs:arna om det nu skulle vara något. Jag utelämnade dessa med hänsyn till er.
Deathspell Omega - Kenosé - III
Citat:
Haha, jag lider med dig. Även om jag vant mig efter en livstid av kaosmyggen så är det lika outhärdligt varje gång. Det där med att vandra omkring i panik med tårar i ögonen relaterar jag verkligen till. Händer i princip varje gång jag drar mig ut i det vilda under längre perioder. Tror inte folk kan förstå riktigt hur illa det kan bli om de inte upplever det själva.
Inte lyssnat på så mycket djävulsmusik på sistone heller. Är inne i en RAC/WP period igen. Nu gjorde Mordum mig dock sugen på att lyssna på Midnight. Det var ett tag sedan. Instämmer att det är värt att kolla in för er som inte gjort det och uppskattar svinhäftiga saker.
NP: Midnight - All Hail Hell
Inte lyssnat på så mycket djävulsmusik på sistone heller. Är inne i en RAC/WP period igen. Nu gjorde Mordum mig dock sugen på att lyssna på Midnight. Det var ett tag sedan. Instämmer att det är värt att kolla in för er som inte gjort det och uppskattar svinhäftiga saker.
NP: Midnight - All Hail Hell
Myggen på finska sidan av Norrland är också hemska. Dock är det bara de första 60 betten per år som irriterar mig. Sen vänjer man sig.
Har också lyssnat lite på djävulsmusik på sistone, Blind Guardian är så mycket bättre.
Grattis till 666 inlägg förresten.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera