Vilken film såg du senast?

"Into the Wild" av Sean Penn.

Man kan säga: Friedrich Nietzsches attityd, "att leva på gränsen för att höja sig mentalt", är central för den västerländska anden. Och denna livsstil förkroppsligas i filmen "Into the Wild" (2007).

Denna film har verklighetsbakgrund. Den handlar om en snubbe som efter att ha tagit sin universitetsexamen säger upp kontakten med sin famlij och ger sig ut på luffen. Uppe i Alaska möter han sin definitiva utmaning.

Mycket kan sägas om denna film. Men bland annat är rollbesättningen välgjord. Det är som om "genuine locals" fåtts att medverka. Men det är proffs rakt igenom.

Figuren som porträtteras heter Christopher McCandless (1968-1992). Han sa bland annat: "The very basic core of a man's existence is his passion for adventure." Denna och andra utsagor av honom hade sin nietzscheanska framtoning.

McCandless levde på gränsen med forspaddling, fotvandring och annat, för att slutligen nå friden bland Alaskas berg. Detta är nietzscheanskt.

Betyg: 9 av 10. Den får inte 10 pga visst känslopjunk, som att McCandless syster är berättarröst och öppet och dolt, hela tiden, liksom anklagar honom för att han gjorde det han gjorde. Visandet av hur synd det var om föräldrarna drar också ner den nietzscheanska stämningen. Men i alla fall, en oförglömlig film.

Jasså gjorde den det visste jag inte.

Halloween 5, den klart sämsta so far. 1/5... Inte ens Donald Pleasence kunde rädda detta haveri till film.

Deep Impact

Bra film. Fina specialeffekter. Och känslomässigt slut.

Hitchcock (2012)

Helt klart sevärd film om gamla skräckmästaren Alfred Hitchcock om hur inspelningen av hans mästerverk Psycho gick till när den spelades in 1959.

4/5

Snyder har som bekant bara gjort en bra film (Dawn of the Dead) och sedan fått fullständig hybris och ska filmatisera alla seriealbum som inte redan har gjorts eller så reebootar han dom helt enkelt. Min kompis hade en biljett över och ingen att gå med, därför följer jag med som sällskap men förväntningarna är väldigt låga.

Narrow Margin (1990)

Visste egentligen ingenting om denna före jag slog på den, förutom att Gene Hackman är med och enbart därför som jag i första hand valde att se filmen. Blev dock riktigt tagen på sängen av en throwback till min barndom och de fina minnen jag har ifrån actionfilmerna och de diverse thrillers efter John Grishams böcker som man såg. Narrow Margin är väldigt mycket en blandning av The Client (1994) och The Fugitive (1993), två av mina barndomsfavoriter. Här ska Hackmans karaktär föra ett vittne ifrån Kanada där hon gömt sig till Amerika för att vittna mot en maffiaboss i domstol, kort efter att de möts första gången är jakten i full gång. Överlag en riktigt fin actionthriller av Peter Hyams som gjort ett par stabila filmer innan, denna hör till en av hans bättre även om Sudden Death med Van Damme alltid kommer vara hans ohotade mästerverk i min bok.

3/5

Educazione siberiana (2013)

Uppväxtskildring i stil med Goodfellas om ett gäng småkriminella killar i en stad i Sibirien och om deras olika uppväxtförhållanden och intåg i den underjordiska organisationen URKA. Hade egentligen ingen aning om vad det här var för film då mitt förhållande till den ryska organiserade brottsligheten är väldigt tunn och drog hem den efter att ha läst en plotsynopsis online av den. Blev varken besviken eller väldigt förvånad, fullt godkänd film om det karga klimatet i dåtidens Sovjetunion och hur brottessyndikat som går vidare från generation till generation blir den enda utvägen. Blev inte direkt förvånad heller över att Peter Stormare dök upp i rollen som rysk tatuerare, han tycks nästan alltid spela ryssar... Bra film men föredrar ändå science-fiction filmen Nirvana av regissören Gabriele Salvatores som är en smula bättre.

3/5

Såg Stoker igår kväll. Den hade god potential men jag tyckte inte den levererade riktigt, de fick inte till det som man ville, kändes bitvis lite pretentiös osv, men den var ändå ganska sevärd. 3/5

Gillade mest stämningen och atmosfären i den, plus att man flörtat med Shadow of a Doubt.

Major League (1989)

En lättsam och underhållande baseboll-komedi. Skönt att se sådana här förutsägbara filmer ibland då man vet exakt vad man kommer få, bl. a en del sköna skratt. Tom Berenger, Charlie Sheen och Wesley Snipes medverkar bland flera. Tom som "charmören", Charlie som "hårdningen" och Wesley som den flummiga typen. Inte den bästa sport-filmen jag sett i mina dar men helt klart något sevärt för de närmsta 107 minutrarna Plus också för det sköna musikvalet, framförallt den som spelades upp vid slutet var en fröjd att höra 2:an och 3:an ska även ses snart.

6,5 av 10

Lost Highway (1997)

Jag gick in med märkliga förväntningar till den Lynch film, jag trodde även att jag visste vad jag gav mig in på men föga anade jag att när eftertexterna kom så skulle jag ha upplevt en film som givit mig en känsla i min kropp som jag aldrig haft förut av en film, en känsla som jag inte riktigt kan förklara. En känsla av fryktan blandat med beundran.

För jag kan säga, detta är den läskigaste filmen jag någonsin sett. Jag har sett tonvis med skräckfilmer, amerikansk, japansk, italiensk, svensk, norsk, spansk etc etc. Jag har sett det mesta, från psykologiska thrillers till de allra råaste slashers som finns där ute. Senast jag blev rädd för en film var kanske när jag var 12 år och såg Hellraiser för första gången, sedan dess såg jag för mycket skräck och thrillers så jag blev avtrubbad, jag trodde ingenting bet på mig längre. Men efter 30 minuter in i Lost Highway satt jag som en liten flicka i soffan och höll i kudden. Jag kan inte riktigt beskriva vad det var som fick mig så rädd, för i andra filmer så tänker jag att det är en film och de skrattar bakom kameran, gör misstag etc. Jag är helt enkelt sån att jag aldrig glömmer bort att en film är just en film och därför blir jag ALDRIG rädd när jag ser en thriller/skräck.

Men Lost Highway fick mig att glömma allt, det var bara jag och tv-rutan som var där och jag slukades in i historien som berättades för mig, jag sögs in och levde mig in något otroligt i det Lynch ville berätta för mig. Fotot och ljussättningen genom filmen första 40 minuter var otroliga, det var en skrämmande miljö igenom hela den första delen utav filmen. Men det som gjorde mig mest rädd var att man inte riktigt visste vad som hände och hur skulle man då kunna veta vad som skulle ske? Det är där filmen blir som starkast, du vet föga vad som hände och försöker få ihop alla trådar (vilket inte är omöjligt om du är skärpt och följer med) vilket gör att du har verkligen ingen susning vad som kommer ske härnäst, det gjorde mig helt livrädd samtidigt som jag inte kunde slita mig ifrån filmen, jag var verkligen tvungen att se vidare!

Detta med rädslan och känslorna som dök upp i mig är verkligen ovanligt för mig men tack vare Lynchs briljanta regi och skådespelarnas utmärkta prestationer (gäller samtliga inblandade) fick denna mig att leva mig in i en film som aldrig förr och den fick mig att tänka själv, Lynch visade upp sitt verk och jag fick själv tolka den så som jag ville. Detta var verkligen underbart, han gav mig lösa trådar och jag fick själv sätta ihop dem som jag ville. Det finns inget rätt eller fel i denna filmen, jag tror att betraktaren själv skall tänka på sin upplevelse med filmen och komma ihåg.

Jag följde med i filmen och fick en god uppfattning om handlingens förlopp och jag har bildat mig egen tanke om varför saker skedde som de gjorde i filmen, därför tänker jag inte se om denna på ett tag som många andra säger att dem gjort. För jag skall följa det som Bill Pullman sade i filmen: "I want to remember it the way I remember it in my mind, not necessarily the way it really happened."


Jag vill helst inte prata mer om vad som händer i filmen då jag inte vill spoila för någon för jag tyckte själv att jag egentligen visste för mycket om den när jag satte igång den. Jag ville helst bara skriva om hur den påverkade mitt sinne och hur jag uppfattade den, för det är det jag tror är det viktigaste med filmen och varför Lynch gjorde den.

Men fantastisk regi, fantastiska skådespelare, underbart soundtrack och en riktig känslobomb för mig gör att detta är den starkaste femman jag gett ut på mycket, mycket länge.

5/5