Håkan Hellström - officiella, sammanfogade jättetråden

En låt som verkligen förtjänar att omnämnas i det här sammanhanget är "Jag hatar att jag älskar dig..." Varje versrad i den är så oerhört vass.

Något jag är väldigt inne på just nu är liveversioner av låtar där Håkan har bytt ut eller lagt till textrader. Mina två favoriter är dels när han sjunger "Och om vi ses igen, låtsas inte som om du varit en vän, för jag hade ingen alls när du var populär och överallt, jag var ingen och du var Aprilhimlen" i slutet av Aprihimlen, och dels när han lägger till:

"Ibland minns jag oss, i ett virveltrummeslag, eller i ljudet av en bilkrock. Och hur jag bakfull och patetisk vid en stolpe försöker säga något alldeles för stort. Vi kommer aldrig vara nya igen, men aldrig bli gamla heller. Eva, åh upp går solen! Så säker, så säker på sig själv
när augusti får dig att bryta samman, tänk på när vi var tillsammans.
Eva, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på blåsarna" i slutet av Uppsnärjd i det blå.

Några andra exempel är: "Det verkar som hon klarat sig, okej sen sist jag såg henne" istället för "Det verkar som hon överlevt sen sist jag såg henne." i Jag vet vilken dy hon varit i.

"Jag saknar inte mycket, men jag saknar illusionen av att vad som helst kan hända mig" istället för "Jag saknar inte mycket, men jag saknar illusionen av att allting kommer ordna sig" i Zigenarliv dreamin' (en låt som för övrigt också skulle kunna ta en plats på min topp 5-Håkan).

Någon som kan flera? Fågelversen till Vi två, 17 år känner jag förstås till.

Bumpar denna. Någon som sitter på några fler texter? Kanske någon som var på hans senaste spelning som hörde något?

Efter att ha lyssnat in mig på hela senaste skivan och lärt mig varenda textrad kan jag nu säga mina favoriter:

Tycker att " När lyktorna tänds " är den absolut bästa, tätt för följt av " Det kommer aldrig..." och " Valborg". ( Kommer säkert ändra mig imorgon, men just nu är dem bäst)

Jag tycker egentligen att plattan är jävligt bra på ytan, men den fångar mig inte riktigt på djupet. Nog kan det bero på att avståndet åldersmässigt (och således var jag respektive Håkan befinner sig i livet) är längre emellan mig och dagens Håkan än emellan mig och den Håkan som sjöng på "Det är så jag säger det" & "Känn ingen sorg...". Det finns så att säga ingen låt på skivan som framkallar gråtklump i halsen, eller som får mig att kasta mig själv i sängen i förtvivlan över att en låt får mig oundvikligt att associera till vissa känslor eller sinnesstämningar. Det är, som tidigare sagt, bara en jävligt schysst platta med härliga melodier och medryckande refränger, halvschyssta texter och så vidare, men det är knappast en skiva som skulle eller kommer att förändra mitt liv (som andra skivor av mannen H har gjort, eller i varje fall nära nog) - och egentligen har jag svårt att se hur den skulle kunna ha den inverkan på någon människa: den där omänskliga naturkraften finns helt enkelt inte där.

Måste säga att jag känner detsamma, trots att skivan annars är mycket bra. Men som du beskriver, känner inte alls samma slags djup som från de tidigare skivorna.

Måste säga att jag känner detsamma, trots att skivan annars är mycket bra. Men som du beskriver, känner inte alls samma slags djup som från de tidigare skivorna.

Kanske ni mår bättre rent allmänt och kan inte "gå ner er i misären" så att säga? Bara en tanke.