Cantor och de reella talen.

Det där har vi hört redan! Du lyssnar inte på vad jag säger.
Vad jag än säger så säger du bara om samma sak!
Du är som en grammofonskiva med ett hack i!
Vad tror du cantor skulle säga om jag sa:

Ok Cantor du får se listan med ett undantag,
på ett ställe saknas en enda liten siffra som jag fyller i när
du ger mig cantor-talet... (Och när jag vet vilken siffra han INTE vill ha där
så skriver jag dit just den siffran!)

Har du sett mitt exempel med lappen som säger att den inte ligger på bordet?
Vi är i diagonalresonemanget nu i samma läge som när det beslutas om lappen ska läggas på bordet eller inte... om du säger att lappen är sann så lägger jag den på bordet, men om du säger att den inte är sann så stannar den i min hand...så du får finna dig i att hur du än satsar dina pengar så kommer du att förlora dem!

Det finns många exempel på kontextberoende definitioner men ingen har förut tänkt på att anklaga Cantors Definition av sitt diagonal tal för att vara kontextberoende! (vad jag vet)

Man kan inte konstruera diagonaltalet förrän man har precis hela listan. Utan en komplett lista så kan man inte skapa diagonaltalet. Vad vill du bevisa genom det här exemplet?

Cantors bevis säger att om man har en lista av reella tal så kan man hitta ett reellt tal som inte finns på listan. Det säger ingenting om listor som inte är kompletta, och behöver inte heller göra det.

Och du missförstår varje gång.


Och det är inte så argumentet fungerar. Cantors argument ger ett recept för att konstruera tal som inte är med på din lista (faktum är att han kan ge två eller flera så din fåniga invändning här fungerar inte, även fast det är ointressant så du fortfarande inte tycks förstå vad det är Cantors argument säger). Att du vill få det till något annat är bara idioti.

Klart som fan talet beror på listan, det är inte en svaghet. Anledningen till att ingen "anklagat" argumentet för detta är att det är uppenbart att det måste vara så.

Titta noga på cantors definition av cantortalet!
Den är KONTEXTUELL!
Det innebär att cantortalet varierar med kontexten.
C är inte definierat förrän VALET mellan C i listan
och C i förväg görs!

Mig spelar det ingen större roll om ingen fattar hur kontextberoende fungerar!
Varje paradox och många vetenskapliga definitioner är kontextberoende.
Jag har lagt fram en allmän teori om kontextberoende med både elementära
och mindre elementära exempel...Som Cantors Diagonalförfarande, Gödels Ofullständighetsbevis...m fl.
Jag har INTE särskilt bråttom, högen av bra exempel växer...
Det är dags att hitta nästa: Jag är HELT säker på Cantor nu.

De som inte känner igen kontextberoende definitioner (och påståenden)
får så småningom stå där med långa näsor.

OJ! Så vetenskapligt du uttrycker dej!
Fattade du någonsin vad en cirkeldefinition var?
Nähä... Vet du: Det LÖNAR sig inte att förklara någonting för dej!

Här får du sista chansen:
Den s k Lögnarparadoxen är snart 3000 år gammal och ännu olöst!
Den beror (som ALLA paradoxer) på kontextberoende.

Tyvärr vill jag inte hjälpa dej på traven och förklara teorin för dej,
och LP är ett av de svåraste exemplen som finns:

1 Sats 1 är inte sann.
2 Sats 1= "Sats 1 är inte sann."

Visa att premisserna är varandras kontexter
och skänker varandra en innebörd
som de inte har om de isoleras från varandra!
(Ledtråd: Visa att premiss två är logiskt falsk.)

Sluta klaga på hur folk uttrycker sig, du själv klarar knappt att konstruera fungerande meningar.

Håll dig till ämnet, Cantors argument är inte ett cirkel bevis.


Vad får dig att tro att någon bryr sig om dina "chanser"?

Håll dig till ämnet din sopa.

Kontroversen dog för hundra pr sedan. Matematiker idag använder oändliga mängder och förstår Cantors argument. De skulle antagligen inte ens bli särskilt bekymrade om någon hittade en motsägelse. De skulle antagligen tycka att det var rätt coolt. Vad är det för låtsasvärld du lever i?

Gäsp!

Snark?

Du är rolig sigge, men du är verkligen hopplöst korkad på samma gång

Jag har eventuellt hittat en annan formulering av det hela. Jag har suttit och grävt ner mig för länge för att kunna hitta något fel själv i skrivande stund, så någon annan får gärna förklara var paradoxen uppstår.

Antag att vi skapar en lista L innehållande alla decimaltal β som uppfyller 0≤β≤1 och där vi för varje β ∈ L har ett n ∈ N. Godtyckligt β är på formen 0.b1b2b3... och vi har alltså 0.b1b2b3... ∈ L för godtyckliga bk.

Sedan skapar vi ett decimaltal ζ på formen 0.c1c2c3... med godtyckliga ck än så länge. Vi gör vårt val av ck baserat på de tal i L som mappar mot k=1, 2, 3, osv. För varje val av ck sätter vi bk=ck och vi hamnar i en delmängd av L som innehåller ett oändligt antal β som har k stycken decimaler som sammanfaller med decimalerna i ζ. Vi ser att hur stort vi än gör k så talar vi alltid om ett tal β ∈ L.

edit: råkade vända lite på en sak, korrigerat.

Om jag säger så här: Cantors definition är bara en i raden av kontext beroende påståenden. Vi har Gödels Ofullständighetsbevis Tarskis påstående att alla naturliga språk är inkonsistenta... och lite andra mera pseudo vetenskapliga insatser som Korzybskis Påstående: Kartan är inte terrängen! Sen har vi ALLA paradoxer: Det är rätt många... tror jag nämnde en här inne förut... den hade visst med matematik att göra? Men matematikerna här är så dryga och självbelåtna så jag börjar tröttna på dem...och är hur som helst faktiskt klar med Cantor...så jag funderar mest på vilken som är nästa kontextberoende sats som någon hängt upp sitt teoribygge på...Jag har alltså inte beslutat mig för att lämna samtalsämnet men nu är jag färdig med min utredning så det är bara om jag tycker nån förtjänar ett ärligt svar som jag ger ett sådant. Du förstår ...jag tänker offentligt och nu grubblar jag inte på något särskilt... Kobra Varning