Swedish House Maffia gör inte sitt jobb som musiker!!

Nej.
Swedish House Mafia skulle jag aldrig betala en krona för att se.

Självklart. Någon postade en länk på en drum loop som jag verkligen tycker är ett "legit" instrument. djs är dock rätt tråkiga att titta på.

Förlåt men va fan snackar du om?

Det har ja alltid sagt djs är fan inga artister älskar musiken dem gör och att det står folk och spelar i klubbar. Men till och shm själva säger ju att folk kommer ditt bara för att se dem spela deras musik. Igentligen hade vilken hyfsad dj som helst kunnat göra det dem gör live.

Tycker du att det ska finns krav på vad musik(er) innebär?

Tycker inte du att det ska finnas lite krav att uppfylla för att kalla sig musiker?

Jag tycker kompositör eller musikproducent och underhållare är en bättre benämning på till exempel shm. Även om grabbarna säkert behärskar något eller några instrument så är det inte mycket till musikinstrument som används vid produktion eller framförande.

Men det är en känslig fråga. Många som kommer till undsättning när man förklarar att shm inte är musiker. Det gnälls och gnys om att de visst är musiker. Visst, okej kalla shm för musiker, kalla alla som är DJ's för musiker.

Självklart ska det finnas krav att uppfylla för att kalla sig musiker. Jag kallar mig knappt för musiker, trots att jag gästat fem olika band på skiva och turnerat med flera rikskända. Jag brukar bara säga att jag gillar att spela stora gitarrer och samla på gitarrer. För någon musikerkarriär kommer jag aldrig att få även om det är en barndomsdröm.

Jag förstår delvis TS poäng. Själv kan jag inte för mitt liv förstå vad man får ut av att gå på en DJ-konsert, men samtidigt... Folk får väl göra vad de vill med sin egen tid och sina egna pengar. Och uppenbarligen är det många som uppskattar deras spelningar.

Jag tänker mig att det borde vara ett snarlikt fenomen som när folk går och ser gamla filmer på bio. Själva filmen är identisk med det man sett hemma i soffan åtskilliga gånger, men upplevelsen är ändå annorlunda.

Tja, krav & krav. Inte i lagens mening givetvis. Men någon form av definitioner bör man väl ha på olika yrkesgrupper för att verkligheten skall bli begriplig.

En kille som sitter & ritar höghus på ett arkitektkontor kan ju kalla sig snickare, men det blir inte riktigt en relevant beskrivning av vad han verkligen jobbar med. Arkitekt kanske är en mer passande arbetsbeskrivning.

Tycker du att man kan ta det så långt, som att säga: Musikaliskt Ointellektuella söker sig till SHM?

Är intresserad av din relation till musik också

Jag skulle aldrig använda en nedsättande benämning som "Musikaliskt Ointellektuella".
Alla tycker inte om samma saker, dom flesta är inte ens intresserade av musik på ett djupare plan, för många, främst ungdomar, så är musik ett sätt att skaffa sig en identitet & en gemenskap.

Att samlas i stora folkmassor för att titta på & dyrka hipsters som trycker på en play-knapp eller spelar några vinylskivor har ju inget att göra med att det är en musikalisk upplevelse. Det är ju mer en social grej för ungdomar. Detta invänder jag inte emot, ungdomar skall göra det dom är bra på, festa & knulla. En SHM-konsert är säkert en bra start på en festkväll.

Det jag vänder mig mot är att man kallar SHM för "Musiker", för det tror jag knappt dom själv kallar sig.

Vilken musik man lyssnar på är ju väldigt beroende av hur mycket annan musik man lyssnat på tidigare. Det är nog väldigt få som med behållning kan lyssna på t.ex. Arnold Schönberg utan att innan dess ha lyssnat på 1000-tals timmar "vanlig" klassisk musik. Lika lite som att en 12-åring kan njuta av ett glas rökig Whisky.

Det gäller att ta det stegvis & om SHM, eller för den delen Smurfhits 12, är en väg in till musikens underbara värld för en ung människa så är det väl bra så. Men själv orkar jag inte lyssna på det, det är för simpelt & förutsägbart för min smak, men som 14 åring kanske jag hade gillat det, vem vet.

--------

Men med detta sagt så vill jag nog påstå att SHM, DJ-kulturen, idoltävlingar & liknande är en del av en framväxande dyrkan av medelmåttigheten. Tonåringen tittar på med beundran & tänkar: -"Det där kanske jag också kunde ha gjort"- . Sanningen är att ja, det hade han/hon säkert kunnat också, hur svårt kan det vara.

Den sista bastionen har ju varit sångerskor, där har musikindustrin varit tvungna att leta fram utspökade bimbos som dessutom kunde sjunga på ett ok sätt. Men i och med den tekniska utveckling av Autotune & liknande så behöver man inte kunna sjunga heller, det räcker att man anses vara snygg.

När det gäller populärmusik så får man aldrig glömma att det är en rent kommersiell verksamhet som handlar om att plocka pengar av ungdomar, inget annat.

Jag får väl lov att buga för inläggen som jag tycker belyser det komplexa i musik och vad vi väljer att lyssna på.

Jag har gjort några delar lite fetare, delar som jag tycker var bra och jag i allra högsta grad håller med om. Det är en social grej för ungdomarna idag. Och en del efterblivna vuxna. Ja jag väljer ordet efterblivna och jag menar det rent musikaliskt efterblivna. Har man inte vuxit ifrån barndomens förhållningssätt till musiken så är man lite efter. Inget fel med det, man har bara inget djupare intresse för musik. Det fungerar som någon slags signal, ett bakgrundsljud som säger att nu är det fest eller nu ska du dansa.

Jag hade som 15-åring inte uppskattat att lyssna på gamla inspelningar av jazz och swing. Det är väl det som är min rökiga whiskey idag. Jag uppskattar efter träget lyssnande på gamla musikstilar att lyssna på originalinspelningar med jazztrios, storband och knastriga bluesinspelingar från 30-talet.
Fast å andra sidan satt jag inte fast i min barndoms SHM. Jag valde alltid min egen väg. Det som jag tyckte var bra. När andra lyssnade på Nirvana, Metallica och Guns & Roses öste jag på med Boppers och dansk 70-talsrock. 1989-90 var tiden då hipsters lyssnade på helt annan musik. Den sociala biten sket jag i och kände inget behov av att identifiera mig med skitmusik.

Att unga idag lyssnar på skitmusik är inget nytt. Det var samma sak för 50-60 år sedan. Folk kreverade när de fick höra den nya musiken. ungdomarna drog ståltrådar mellan veboden och dasset ute på landsbyggden för att få in radio luxenburg, dåtidens spotify. Ingen fattade någonting. Helt plötsligt strömmade det rockmusik ur radion i stället för kontrapunkt, veckans pausfågel och eftermiddagskonsert med Putte Wickman.
På samma, eller liknande sätt, sköljde rocken in över ungdomarna och man upplevde något nytt. Fast i stället för att knarka till musiken började många slå några ackord på gitarren som fasran hade i garderoben och som han en gång i tiden spelade Tom Dooly på. Nu var det Jailhous Rock som gällde.

Skivbolagen tjänade pengar, men det var inte på samma sätt. Skivbolagen och radiostationerna hade en musikalisk övertygelse. De tyckte det var bra. Idag och sedan lång tid tillbaka så handlar det oavsett vad vi vill tro bara om pengar.
Medelmåttorna stylas om och som du skriver, autotune fixar så till och med självaste Carl Bildt skulle kunna ta en ren ton. Idol, talang, the voice och x-factor har fått fram många talanger och duktiga artister. Vi vill, eller trailer trashen i stugorna vill gärna tro att de kommer rätt ifrån mopeden till idolstudion och uppmuntrat sina ungar att söka för de är ju så duktiga. Auditions för talangprogram blir lyteskomik där unga övertalats av vuxna. det blir som Gunilla i Hollywoodfruarna och hennes sneknullade unge.

Det jag som ung hittade i musiken var någon slags själ. Något som talade till mig. Så har det fortsatt och jag har nog lite mer än medelmåttigt intresse i musik. SHM handlar inte om musik med själ eller djup. Det är ringsignaler eller bakgrundsmusik som signalerar till hjärna att nu är det fest.

Musik är toner och rytmer det är kraven.